Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Jungfru MariaJungfru Maria, akvarell av Jerk WerkmästerErik Axel Karlfeldt citeras och sjungs ofta

Erik Axel Karlfeldt citeras ofta i dagligt tal och hans tonsatta dikter sjungs utan att man närmare tänker på författaren. Säkert är följande citat kända för många, men visste Du att de är Karlfeldtcitat?

Intet är som väntanstider

ur "Intet är som väntanstider" (Fridolins visor)

Dina ögon äro eldar

ur "Dina ögon äro eldar" (Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim)

I Lissabon där dansa de

ur "I Lissabon där dansa de" (Flora och Pomona)

Hon kommer utför ängarna vid Sjugare by

ur "Jungfru Maria" (Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim)

Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst

ur "Höstens vår" (Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim)

Han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin

ur "Sång efter skördeanden" (Fridolins visor)

Längtan heter min arveden

ur "Längtan heter min arvedel" (Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim)

Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund

ur "Fäderna" (Vildmarks- och kärleksvisor)

Snabbt jagar stormen våra år, som skyar över hav

ur "Psaltare och lyra" (Sena dikter)

Höstmånens röda kastrull

ur "Sång efter skördeanden" (Fridolins visor)

Jag dansade en sommar

ur "Fattigmansverser" (Flora och Bellona)

Du dansar, bleka ungdom

ur "Ungdom" (Hösthorn)

Se, Svarta Rudolf han dansar

ur "Svarta Rudolf" (Flora och Bellona)

Bellmanpriset är ett kulturpris och instiftades 1920 av Anders Zorn och hans maka Emma Zorn för att hedra "en verkligt framstående svensk skald". Den förste att tilldelas Bellmanpriset var Erik Axel Karlfeldt. Enligt makarna Zorns önskemål tilldelades Karlfeldt priset på livstid. Bellmanpriset, som sedan 1943 delats ut som ett årligt pris, har förutom till Karlfeldt, också tilldelats Albert Engström på livstid.

Karlfeldt och Zorn på Zorns 50-årsdag

 

Emma och Karlfeldt 60 år, 1924               
                      Från vänster: Emma Zorn och Karlfeldt
1900 Albert Engström och Karlfeldt på Operaterassen
          Albert Engström och Erik Axel Karlfeldt
          på Operaterassen år 1900

 

EAK Exlibris av Arthur SjögrenEtt exlibris eller bokägarmärke är ett märke som man klistrar in på insidan av frampärmen av en bok för att ange vem som äger boken, i stället för att skriva
sitt namn. Ex libris är latin och kan översättas till: "Ur vederbörandes bibliotek". Erik Axel Karlfeldts exlibris lyder "QUIA NOMINOR VIR" och kan närmast översättas som: "Emedan jag nämnes man". Nedan följer en redogörelse av förre sekreteraren och klubbmästaren i Karlfeldtsamfundet, Lars Falk.

QUIA NOMINOR VIR

Karlfeldts exlibris utformades 1913 av konstnären Arthur Sjögren. Bilden föreställer två kungsljus och kröns av den latinska devisen "Quia nominor vir", som betyder "Emedan jag nämnes man".

Orden syftar på fabeln om lejonparten (Lars Falk: "Quia nominor vir – om Karlfeldts exlibris" i "Mellan myrten och rönn", 1998).  Lejonet gav sig ut på jakt tillsammans med de andra djuren men lade sedan beslag på hela bytet. Hans argument börjar med orden: "Ego primam tollo, nominor quia leo" ("Jag tar den första delen, emedan jag benämnes lejon".)

Karlfeldt var enligt den gamla kalendern född i lejonets tecken. Han har skrivit en dikt om "Lejonets barn" och var säkert road av lejonets sätt att försvara sin äganderätt. Han ersatte lejonets namn med sitt eget genom att skriva "vir", som betyder "man, karl".

Karlfeldts exlibris kan tolkas på följande sätt, om de underförstådda meningarna sätts inom parentes.
(Detta är min egendom) eftersom jag heter Karl(feldt) (och är en riktig karl) (och är född i lejonets tecken).

Lars Falk

 

Karlfeldts dikter har flitigt tonsatts

Inte bara de så kända Jungfru Maria, Aspåkerspolska, Svarta Rudolf han dansar, Dina ögon äro eldar, Vid Färjestaden, I Lissabon där dansa de utan en mängd andra dikter har genom åren tonsatts, spelats och sjungits.

Här följer ett par exempel:

Evert Taube sjunger Karlfeldts Svarta Rudolf.
Visrocksångaren Lars Anders Johansson med orkester sjunger Gamle drängen


Två för musik- och Karlfeldtintresserade ovärderliga utgåvor i 
Karlfeldtsamfundets skriftserie är:

1. Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 17, 1986, Karlfeldt i musiken av Arne  Bergstrand

2. Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 21, 1989, Erik Axel Karlfeldt. Inspelningar av hans verk av Kurt G Trägårdh


Karlfeldt i musiken

I Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 17, 1986, Karlfeldt i musiken presenterar Arne Bergstrand en utförlig och mycket värdefull verkförteckning över tonsatta dikter av Karlfeldt. Se Samfundets Årsböcker och gå till 1986.

Följande är en del av introduktionen till boken:
Karlfeldt i musiken redovisar bortåt 800 tonsättningar till dikter av Erik Axel Karlfeldt. De äldsta melodierna torde härröra från medeltiden, den yngsta är skriven i januari 1986.

Ungefär 250 komponister från in- och utland nämnas i verksförteckningen - åtskilliga amatörer men också många av den nordiska musikens främsta namn, med Jean Sibelius i spetsen.

Förteckningen åtföljes av en antologi, upptagande 32 sånger med pianoackompanjemang, både gammal och nytt. Bland visorna påträffas outslitliga slagnummer som Rudolf Norrbys Svarta Rudolf och Bo Sundblads I Lissabon där dansa de. Bland romanserna möter man en rad välkända verk men också nyheter  av bortgångna mästares hand: Emil Sjögrens Intet är som väntanstider (tidigare tryckt endast i en dagstidning år 1906) samt Natanael Bergs Längtan heter min arvedel, Sigurd Kochs Tillägnan och Ture Rangströms Sub luna.

Verkförteckning
Förteckningen redovisar i allmänhet tonsättarens egna ursprungliga sättning (eller sättningar). Instrumentalkompositioner som inspirerats av Karlfeldt är med ett par undantag ej representerade.

Citat ur företal till Karlfeldt i musiken:

"I fråga om musikalier gäller emellertid, att endast en ringa del av det som skapas blir förevigat med notstickeriers, tryckpressars eller transparangers bistånd. En vidlyftig brevväxling har därför visat sig nödvändig. Med dess hjälp har verkförteckningen kunnat göras utförligare – naturligtvis inte fullständig."

De tonsatta dikterna har ordnats i bokstavsordning. Därtill finns ett register över tonsättare, melodiupptecknare och arrangörer.





Antologi

Karlfeldt i musiken omfattar även en antologi. Bo Setterlind framförde synpunkten att antologin i Karlfeldt i musiken skulle inskränka sig till "det bästa, det absolut bästa". Det menar Arne Bergstrand, är en vacker önskan, men utopisk. Antologin utgörs av sånger med pianoackompanjemang (notskrifter finns med) där professionella tonsättare såväl som amatörer är representerade. Visor och romanser har fått plats – både "käcka bitar" och "känsliga bitar". Antologin avslutas med ett namnregister.


Erik Axel Karlfeldt. Inspelningar av hans verk 

Dessa har förtjänstfullt upprättats av Kurt G Trädgårdh.

Förteckning över inspelningar

Ett förnämligt material som efter långa efterforskningar presenterats i Karlfeldt-samfundets skriftserie.
Som arkivarie hos Visans Vänner i Stockholm, har Kurt G Trägårdh upprättat en Karlfeldtdiskografi och dessutom inkorporerat radioprogram, radioinspelningar och TV-program där Karlfeldts dikter sjungits eller reciterats.
Han har därför valt att kalla sin sammanställning Erik Axel Karlfeldt. Inspelningar av hans verk.
Sammanställningen är utgiven som Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 21, 1989.
Se Samfundets Årsböcker och gå till 1989.

Under rubriken Bibliografisk information finns en sammanställning av årsböcker med bibliografisk anknytning.

Kurt G Trägårdh, som vid genomgång av Visans Vänners arkiv funnit många Karlfeldttonsättningar fick genom vissångaren och konstnären Håkan Steijen kontakten med Arne Bergstrand som var i färd med att dokumentera alla Karlfeldtdikter som var tonsatta (vilket resulterade i Karlfeldt och musiken som presenterats ovan). Brevväxlingen mellan Kurt G Trägårdh och Arne Bergstrand inledde ett intensivt forskningsarbete. Det tog Kurt G Trägårdh 4 år av forskning och resultatet är Erik Axel Karlfeldt. Inspelningar av hans verk.

Arbetet är fullödigt och av stort informationsvärde. Det visar också på en bredd och mångfald i inspelningar som den oinvigde rimligen överraskas av.

Dikterna har i verkförteckningen ordnats i bokstavsordning enligt samma principer som i Karlfeldt i musiken (som presenterats ovan). Därtill finns register över dikter, kompositörer, melodiupptecknare och arrangörer. Separata register finns även över sångare, körer, recitatörer, orkestrar och musiker med olika instrument.

 






Kassettband, CD

Kassettband m Karlfledt
Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 18, 1987 utgörs av ett kassettband,
Dikter av Erik Axel Karlfeldt i ord och ton. Se Samfundets Årsböcker/Kassett/CD, årgång 1987.
Där sjunger Elisabeth Söderström, Peder Svan, Nicolai Gedda,
Sven-Bertil Taube, Annica Risberg, Håkan Steijen och Erland Hagegård
tonsättningar av Karlfeldts dikter.
 






Tre exempel på CD-skivor följer:

1996 utgavs en CD med titeln ... blott till mitt hjärtas nöje... jag slingor och kransar snor. CD: n innehåller 14 tonsatta dikter och för produktionen står Elisabeth Lindgren Eneflo och Lars Hjertner. Se Samfundets Årsböcker/kassett/CD och gå till år 1996.

Musik: Ture Gudmundsson, sång: Elisabeth Lindgren Eneflo, sång och fiol: Lars Hjertner, gitarr: Leif-Åke Wiklund och piano: Mats Johansson.

CD med Karlfeldt
CD:n
JAG ÄR EN SJUNGANDES RÖST utkom år 2000 som nr 32 i Karlfeldtsamfundets skriftserie.
Se Samfundets Årsböcker/kassett/CD och gå till år 2000.

Producent och presentatör är Bengt Emil Johnsson.
CD: n innehåller bl a tonsättningar av Knut Håkansson, Ingvar Lindholm och Wilhelm Peterson-Berger.

 



2008 års utgåva
i Karlfeldtsamfundet som är nr 40 i serien av utgåvor (böcker, kassettband, CD:s) är en CD med titeln "I Fridolins spår" med dikter av Erik Axel Karlfeldt tonsatta av den unge sångaren och musikern Lars Anders Johansson.

Se Samfundets Årsböcker/kassett/CD och gå till 2008.

Lars Anders tillsammans med hans band står också för framförandet.

Lars Anders Johansson
Lars Anders har, som Christer Åsberg skriver i inlagan till CD:n, upptäckt dikternas sångbarhet och Lars Anders har valt ut tretton dikter till CD:n "som liksom väntade på att bli sjungna".  Lars Anders tonsättningar och bandets framförande har rosats av kritiker och vi i Karlfeldtsamfundet gläds över detta och att ha Lars Anders med som representant i vår styrelse.


Invald i akademien 1904
5svakademien

Som en av de yngsta företrädarna för de s.k. 90-talisterna (1890-talet) invaldes Karlfeldt den 14 juli 1904 i Svenska Akademien och tog sitt tilträde på stol nr 11 den 20 december samma år. Han efterträdde f. riksarkivarien C.T. Odhner. Åren 1904-1912 omgavs hans stol nr 11 av språkforskaren Esaias Tegnér och skalden K. A. Melin.

Så här skrev år 1904 tidningen HVAR 8 DAG med anledning av Karlfeldts inträde i Svenska Akademien:

"Till ledamot i Svenska Akademien i den efter framlidne f. riksarkivarien C.T. Odhner lediga elfte stolen har valts och kallats e. o. amanuensen i k. biblioteket, bibliotekarien i Lantbruksakademien Erik Axel Karlfeldt.Detta inval har genast hälsats med ett bifall, som tyder på att akademiens principer och den allmänna opinionen omsider funnit varandra. Karlfeldt har med sina trenne diktsamlingar icke endast vunnit allas hjärtan utan även areopagens djupa erkännande. Och opinionen, som envisas att företräda vilja finna "snille och smak" hos de stora skalderna, gläder sig åt att se tre små böcker väga så tungt ned, där kanske vetenskapliga verk till en mångdubbelt större volym prövats i den andra vågskålen.

Karlfeldt är icke gammal. Den 20 sistlidne juli kunde han fira sin 40-årsdag. Men hans produktion har allt ifrån det han 1895 först framträdde vittnat om en från början sällsynt mogen och fulländad skaldegåfva. Hvem har icke fägnats i Fridolins lustgård, när Fridolin, den landtlige ungkarlen, tog upp en visa med sin på samma gång kärnfullt manliga och varmt vibrerande stämma? Hvem har icke hört hans stolta maning

Lägg tungt och fast din hand på bordet
Och som ett lejon kungligt ryt!

ljuda för öronen? Hvem har icke med välbehag insupit den oförlikneliga doften från hans vildmarks- och kärleksvisor? Hvem har icke med ett barns leende setat och stortittat, medan dalkarlen muntert hvisslande trollade fram underbara målningar med de blygsammaste redskap? Mycket hafva vi den hedervärde Fridolin att tacka för. Och må han tolka den officiella hyllning, som nu kommit honom till del, som ärligt menad ifrån allesamman."


Ledamot av Nobelkommittén 1907-1931

Karlfeldt var ledamot av Svenska Akademiens Nobelkommitté år 1907-1931. Nobelkommittén, som består av 4–5 akademiledamöter väljs för tre år i taget. Kommitténs uppgift är att förbereda diskussionerna om nobelpristagare i litteratur i Akademien genom att registrera, sammanställa och presentera inkomna förslag, ombesörja utredningar av olika slag och slutligen att avge rekommendationer till Akademien inför prisbeslutet.


Ständig sekreterare 1912-1931eak 1924 vid akademibordet


Den 14 november 1912 utsågs Karlfeldt till Svenska Akademiens ständige sekreterare. Karlfeldt tillträdde posten den 1 januari 1913 och kvarstod till sin död 8 april 1931.

Citerat ur Svenska Akademiens historia:
"Wirsén efterträddes av Erik Axel Karlfeldt, vars sekreterartid (1913-31) innebar en uppryckning och modernisering. Akademien öppnades för den nya tidens författare, och den första kvinnliga ledamoten invaldes." (Den första kvinnliga ledamoten var Selma Lagerlöf.)

Där du skrider, min kusin,
blank och fin,
hög i min,
som i suset av blågula fanor,
syns du mig på alla sätt
värdig av din gamla ätt,
dina lysande kyrkovärdsanor.
Håll dig rak,
gör din sak,
sakta mak,
trampa värdigt på mattlagda tiljor

Ur Till en sekreterare från diktsamlingen Flora och Bellona

(Se även Anders Y Pers tolkar och belyser dikten Till en sekreterare.)

Karlfeldt ständig Sekreterare i 18 år

Den 14 november 1912 utsågs Karlfeldt till Svenska Akademiens ständige sekreterare.

eak 1924 vid akademibordet

Citerat ur Svenska Akademiens historia:

"Wirsén efterträddes av Erik Axel Karlfeldt, vars sekreterartid (1913-31) innebar en uppryckning och modernisering. Akademien öppnades för den nya tidens författare, och den första kvinnliga ledamoten invaldes."

(Den första kvinnliga ledamoten var Selma Lagerlöf.)

Karlfeldt tillträdde posten den 1 januari 1913 och kvarstod till sin död 8 april, 1931.

Där du skrider, min kusin,
blank och fin,
hög i min,
som i suset av blågula fanor,
syns du mig på alla sätt
värdig av din gamla ätt,
dina lysande kyrkovärdsanor.
Håll dig rak,
gör din sak,
sakta mak,
trampa värdigt på mattlagda tiljor

Ur Till en sekreterare, Diktsamlingen Flora och Bellona

Se även Anders Y Pers tolkar och belyser dikten Till en sekreterare.

 

Karlfeldt var ledamot av Nobelkommittén 1907-1931

Utdrag ur Svenska Akademiens hemsida:
"Till sin hjälp i Nobelarbetet har Svenska Akademien en Nobelkommitté, som består av 4–5 akademiledamöter valda för tre år i taget. Kommitténs uppgift är att förbereda prisdiskussionerna i Akademien genom att registrera, sammanställa och presentera inkomna förslag, vidare att ombesörja utredningar av olika slag och slutligen att avge rekommendationer till Akademien inför prisbeslutet."
För ytterligare information se länken:
www.svenskaakademien.se/nobelpriset_i_litteratur/nobel_priset_i_litteratur/hur_nobelpristagare_i_litteratur_utses 

1864
Axel Eriksson föds 20 juli på Tolvmansgården i Karlbo utanför Avesta.

1885    
Student i Västerås.
Fädernegården måste säljas efter faderns konkurs.

1888    
Antar namnet Karlfeldt.

1895
Diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor utkommer.

1898    
Fil. Lic. i Uppsala, avhandling om Henry Fielding.
Bosätter sig i Stockholm.
Diktsamlingen Fridolins visor utkommer.

1900-1912    
Bibliotekarie vid Kungl. Biblioteket och Lantbruksakademien.

1901
Diktsamlingen Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim utkommer.

1902    
Inleder ett livslångt förhållande med Gerda Holmberg. De får tillsammans barnen Folke, Sune, Anna och Ulla.

1904
Invald i Svenska Akademien.

1906    
Diktsamlingen Flora och Pomona utkommer.

1912
Svenska Akademiens ständige sekreterare.
Levnadsteckning över skalden Lucidor.

1916    
Gifter sig med Gerda Holmberg.

1917    
Hedersdoktor vid Uppsala universitet.

1918    
Diktsamlingen Flora och Bellona utkommer.

1920
Erhåller Svenska Akademiens Bellmanpris på livstid.

1921
Köper en gård i Sjugare by, Leksand.

1924
Levnadsteckning över prästen och riksdagsmannen Carl Fredrik Dahlgren.

1927
Diktsamlingen Hösthorn utkommer.

1931    
Avlider den 8 april och begravs i hemsocknen Folkärna.
Karlfeldts diktning tilldelas postumt nobelpriset i litteratur.

1932    
Tankar och tal (prosa och lyrisk efterskörd).

 

Uppväxt

Karlfeldt föddes i Tolvmansgården i Karlbo by i Folkärna socken i sydöstra Dalarna. Hans far var bonden Erik Eriksson från Jularbo och hans mor var Anna Jansdotter från Hyttbäcken norr om Karlbo; efternamnet Karlfeldt togs senare. Församlingens prost Åkerblom ansåg att den studiebegåvade Erik Axel skulle läsa vidare och 1878 började han på Västerås högre allmänna läroverk. I skolan hörde han till de bästa bland klassens femton pojkar och han var medlem i skolans litterära förening. Han bodde inackorderad i det som då ansågs vara stadens utkant, Kyrkbacken. Loven tillbringade han hemma i Karlbo. Sommaren 1882 fotvandrade han genom Dalarna. På hösten 1884 träffade han en ung flicka, Anna Bolling, dotter till gymnastikläraren, och förälskade sig i henne. Efter hans examen träffades de inte mer men hon verkar ha tjänat som inspiration till många av hans romantiska dikter.

Fadern Erik Eriksson hade tvingats skuldsätta sig för att kunna driva gården. Han började att förfalska släktingars namnteckningar på skuldbrev och växlar, i förhoppningen att han skulle kunna lösa lånen innan detta upptäcktes. Till slut upptäcktes det hela, i maj 1885 blev han häktad och i juni dömdes han av rådhusrätten i Sala till två års straffarbete i länsfängelset för urkundsförfalskning. Samtidigt med detta tog Erik Axel examen med goda betyg. Skammen över faderns brott och att hans barndomshem såldes på auktion måste djupt ha påverkat den unge Erik Axel.

(Karl-Ivar Hildeman, mångårig ordförande i Karlfeldtsamfundet, har i sin bok Karlfeldt före Karlfeldt, nr 27 (1995) i Karlfeldtsamfundets skriftserie, sammanställt och publicerat ett omfattande material som belyser Karlfeldts barn- och ungdomsår.)

Djursholm

På höstterminen 1885 började Karlfeldt studera vid Uppsala universitet med estetik som huvudämne. Bristen på pengar gjorde att han fick nöja sig med det allra enklaste rum på Götgatan 7. Sommaren 1886 började han som informator i Bräcke i Jämtland och där blev han kvar till våren 1887, då han fortsatte som informator två mil bort hos stinsen i Gällö. På hösten 1887 återvände han till Uppsala. I början av 1888 upphörde studierna eftersom han nu helt saknade pengar och var så desperat att han till och med skrev till sin farbror, en av de vars namnteckningar fadern förfalskat. Hans bön om pengar var resultatlös och hela våren 1888 stannade han utan arbete hemma hos föräldrarna i Krylbo. Under sommaren arbetade han som informator hos Krylbos provinsialläkare.

Karlfeldts eländiga situation vändes till det bättre när han på hösten 1888 skrev ett brev till Aftonbladets huvudredaktör Ernst Beckman och bad om anställning som journalist. Beckman var son till biskopen i Skara A.F. Beckman, riksdagsman och huvudredaktör för Aftonbladet. Beckman hade som ung skrivit poesi och gett ut en diktsamling och när han fått se några dikter av den unge studenten beslutade han att anställa honom på försök på tidningen. I samband med anställningen bytte den unge studenten efternamn till Karlfeldt. Beckman beslöt sig för att hjälpa den unge Karlfeldt ekonomiskt för att denne skulle kunna slutföra studierna. Från bekantskapskretsen samlade han ihop några hundra kronor och i februari fick Karlfeldt pengarna för att kunna återvända till studierna i Uppsala. Karlfeldt blev dock en regelbunden gäst hemma hos Beckman. Beckmans hustru Louise Woods var amerikanska och i hemmet bodde även Louises mor Sarah Woods Baker. Med dem fick Karlfeldt konversera på engelska. Woods Baker var visserligen född i New England men i Sverige gav hon ut några böcker på svenska och det är rimligt att anta att Karlfeldt fick korrekturläsa hennes manus. Bland Beckmans umgängeskrets fanns bland annat Carl Snoilsky och Viktor Rydberg.

Några av Karlfeldts dikter hade tidigare publicerats under signatur men i början av 1890 skrev han till litteraturkritikern Frans von Scheele, redaktör för Svensk tidskrift. Över de dikter som Karlfeldt hade skickat med hade Scheele gett ett välvilligt betyg och efter att Karlfeldt tagit kontakt på nytt 1891 publicerades fyra av hans dikter i tidningen, för första gången under Karlfeldts eget namn.

I maj 1892 tog Karlfeldt kandidatexamen och i hans betyg ingår latin, germanska språk, nordiska språk, mineralogi och geologi, teoretisk filosofi samt estetik med litteratur- och konsthistoria. Beckman hade tvingats sluta på Aftonbladet men blev istället VD i Djursholmsbolaget. Bolaget hade grundats av Henrik Palme med syfte att bygga en trädgårdsstad i Djursholm utanför Stockholm och den förste att bygga hus i Djursholm var Beckman. På några få år i början av 1890-talet växte det upp en liten stad runt Djursholms slott, med gator namngivna i den då populära fornnordiska andan. Beckman satt i skolstyrelsen för Djursholms Enskilda Läroverk. På våren 1893 var en lärarinna tvungen att ta tjänstledigt och för styrelsen kunde Beckman rekommendera en vikarie, Karlfeldt. Samma höst tillträdde Karlfeldt tjänsten som lärare i svenska, engelska och tyska, mot en lön på 1 200 kronor om året.

Djursholms samskola höll till i Djursholms slott och där fick Karlfeldt en liten bostad på tredje våningen. Elevantalet var begränsat och han var klassföreståndare för klass IV, som endast hade två elever. Tidigare elever har vittnat om att Karlfeldt var en mycket duktig lärare i svenska men han fick också lära ut ämnen där han hade inga eller begränsade kunskaper, geografi och historia. Många av dikterna i hans debutsamling tillkom i hans vindskupa eller vid promenader i slottsallén, även om det inte finns några direkta anspelningar på Djursholm i dikterna.

Karlfeldt verkar ha stått på kamratlig fot med sina elever. Skolan var en samskola med både manliga och kvinnliga elever och Karlfeldts trevliga uppförande mot skolans kvinnliga elever verkar ha gett upphov till skvaller. Någon substans eller konkretion har inte kunnat påvisas bakom detta skvaller mer än att Karlfeldt tog emot besökare på sitt vindsrum. Beteendet verkar ha upprört en av lärarna som klagade inför skolans styrelse. Eftersom en samskola vid denna tid var en kontroversiell inrättning ville inte styrelsen att skolan skulle omges av skvaller och gav Beckman i uppgift att be Karlfeldt att lämna skolan.

Av skolans rektor och skolans inspektor Viktor Rydberg fick Karlfeldt ett mycket vackert betyg av vilket framgår att Karlfeldt "ådagalagt synnerligt nit och med beröm godkänd undervisningsskicklighet samt fört ett hedrande lefverne." Rydberg och skolans rektor Karl Eriksson skrev även i Karlfeldts betyg, daterat den 9 april 1895: "I detta sammanhang passa vi på tillfället att framhålla den utmärkta förmåga att behandla svenska språket, som kandidat Karlfeldt besitter." Trots att Beckman gjorde det yttersta för att hjälpa Karlfeldt i denna situation innebar avskedet för Karlfeldts del ett slut på sex års samvaro med Beckman och hans familj. Kontakten mellan dem blev i fortsättningen begränsad. Hösten 1898 skickade Karlfeldt sin Fridolins visor till Beckman och denne svarade med att välkomna Karlfeldt på besök till Djursholm. Detta skedde dock aldrig och Beckman flyttade till Kalifornien 1916. Efter sin död jordfästes han på kyrkogården i Djursholm och Karlfeldt höll vid det tillfället tal, där han tackade den avlidne för dennes hjälp.

Debuten

Sommarkarlen
Ur Vildmarks- och kärleksvisor

Jag är en fyr av bondestånd,
en spelman på väg och vid dike.
Jag är en diktens vagabond,
försvarslös i andens rike

Jag var skolast, men mitt mod blev knäckt
under bördan av formler och glosor.
Nu vill jag byta pedantens dräkt
mot lantliga blaggarnshosor.

Under sommaren 1895 färdigställde Karlfeldt sin debutbok, Vildmarks- och kärleksvisor, som publicerades strax före jul samma år av Seligmanns förlag. I Vårt Land ansåg litteraturkritikern Carl David af Wirsén att debuten var lovande men hade kritik mot det tekniska hantverket. Försäljningsmässigt blev boken ett fiasko med endast ett par hundra sålda exemplar.

I debutboken använder Karlfeldt inga komplicerade versmått men däremot ofta omvänd ordföljd för att få rimmen att stämma, till exempel "om mig ska du drömma" istället för "drömma om mig". Den omvända ordföljden skulle Karlfeldt senare undvika. Istället för traditionella versmått som hexameter, alexandrin eller tidens populära versmått som sonett, canzon eller terzin använder Karlfeldt genomgående folkvise- eller balladstrofer. Detta innebar att dikterna är indelade i strofer med samma antal rader och med samma meter. Däremot kan strofernas längd, rytmens karaktär och rimmens antal varieras.

Molkom

I mars 1895 skrev Karlfeldt till föreståndaren för folkhögskolan i Molkom och anmälde intresse för ett vikariat. Han fick tjänsten och när terminen började i slutet av oktober började Karlfeldt på nytt som lärare. I tjänsten ingick svenska, historia och välskrivning men också ett ämne som Karlfeldt förmodligen inte hade några närmare kunskaper i, nationalekonomi. I ett brev till sin bror några veckor efter terminsstart skrev han:

"Min verksamhet är jag mycket nöjd med. Rätt arbetssamt är det nog, men hvad gör det, då jag har hälsa och krafter? Jag har 35 stora bondynglingar att gno med; orätt vore att säga, det alla av dem äro kvickhuvud, men hyggliga, hövliga och läraktiga äro de utan undantag, och vi komma förträffligt överens."

Folkhögskolan i Molkom leddes av rektor Mauritz Tisell som Karlfeldt i samma brev beskriver som en hedersman, men med ett häftigt och retligt lynne. Rektor Tisell var gift med den då 39-åriga Mina Tisell, syster till juristen och senare statsministern Hjalmar Hammarskjöld. Äktenskapet var olyckligt och barnlöst och hon vantrivdes i lilla Molkom, uppvuxen som hon var i storstad och van vid högreståndsvanor och en intellektuell miljö. I Molkom fick hon sköta hushållsbestyren trots att hon har beskrivits som opraktisk. Hon var bekant med Selma Lagerlöf och läste Heidenstam. Hon och den nye svenskläraren Karlfeldt blev goda vänner, något som har lett till en situation där Karlfeldt i april 1896 ansåg sig ha anledning att avsluta tjänsten. Vid avfärden från Molkom kom fru Tisell till järnvägsstationen och embarkerade tåget; hon inhämtades i Deje av sin make och återfördes till Molkom. Vad som har skett är det ingen som vet exakt, ingen av de tre inblandande har skrivit några brev om saken eller gjort några kommentarer. Däremot är det klart att rektorsparet separerade i maj 1896 och att Mina Tisell då flyttade till sin mor i Stockholm; den formella skilsmässan blev klar i augusti 1898. Drygt tio år efteråt var hon bosatt på Karlavägen i Stockholm i samma hus som Karlfeldt; att de två har mötts verkar oundvikligt. Dikten Irina i Karlfeldts andra diktsamling anses handla om Mina Tisell. Karlfeldts tredje diktsamling inspirerades språkligt av bland annat Bibeln i den tidens svenska översättning.

Karlfeldt återvände till Uppsala för att skriva en licentiatavhandling och försörjde sig genom stipendier samtidigt som han också höll på med sin nästa diktsamling. I Uppsala lärde han känna diktaren Gustaf Fröding som hade flyttat dit tillsammans med sin syster Cecilia. Fröding läste dennes dikter innan de publicerades och gav Karlfeldt goda råd. På våren 1898 lade Karlfeldt fram sin licentiatavhandling om den engelske dramatikern Henry Fielding, särskilt dennes roman Joseph Andrews.

År 1898 publicerades Karlfeldts andra diktsamling Fridolins visor och andra dikter på Wahlström & Widstrands förlag. I den har Karlfeldt skapat Fridolin, sitt poetiska alter ego, en bondson som har studerat men blivit bonde och som skriver dikter på lediga stunder, en blandning av odalbonde och kulturmänniska. Fridolin har också gett namnet till Karlfeldts tredje diktsamling Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim men det mest anmärkningsvärda med denna karaktär är att han förutom ett fåtal dikter inte förekommer i böckerna. Dikterna har en litterär prägel med ett språk inspirerat av Karl XII:s bibel och Bondepraktikan. Bland poeter som Karlfeldt lät sig inspireras av finns 1600-talsskalder som Wivallius, Stiernhielm och Lasse Lucidor och i dikterna finns också en rytm som hämtats från Bellmans visor. I sin debutbok hade Karlfeldt förlagt några av dikterna till Dalarna och till Dalarna skulle Karlfeldt återvända i sina dikter. Dalarna hyllas inte bara för sin skönhet, det är också ett ideal, oberört av den moderna tiden, med dalkullor, fäbodar och fria bönder. Dalaromantiken låg i tiden, 1901 hade Selma Lagerlöf publicerat första delen av Jerusalem och målare som Anders Zorn och Carl Larsson hade gjort landskapet känt. För Karlfeldt var Dalarna hans Arkadien och dess herdar är Dalarnas oberoende odalbönder.

Efter sin examen stannade Karlfeldt kvar i Uppsala, han hade fått stipendier som gjorde det möjligt för honom att skriva på en doktorsavhandling. I slutet av 1898 flyttade han dock till Stockholm där han till en början fick arbete som timlärare i engelska vid Stockholms Borgareskola. På fritiden satt han på Kungliga biblioteket och skrev på avhandlingen; detta arbete har han slutat med någon gång under 1900 och på hösten samma år fick han anställning på samma bibliotek, där Snoilsky var högste chef, som extraordinarie amanuens. Det verkar också som han detta år på nytt upplevt en kärleksaffär som slutat olyckligt; några detaljer eller ens motpartens namn är inte kända. Om sitt liv hösten 1900 har Karlfeldt själv berättat i ett brev till vännen och litteraturkritikern Fredrik Vetterlund:

"Bibliotekstjänsten behagar mig synnerligen. Skada blott, att den, åtminstone ännu, ingenting renderar. Får jag ej sitta som en fri man på eget lantgods, så vet jag ej, var jag bättre skulle trivas än i detta bokpalats, i vars salar gammal visdom och ny bo fredligt sida vid sida. Där tillbringar jag dagens bästa stunder. Dessemellan sitter jag i mitt ödsliga rum vid brynet av Lagårdsgärde - allra ytterst ut, dit sällan någon hittar – och väntar på att det dystra höstrusket skall ta slut, att snön skall komma, så att jag kan hasa ut på mina skidor mot dess skogsbryn, som jag ännu ser så smutsigt grå genom mitt fönster."

Tjänstgöringen på biblioteket var endast två och en halv timme per dag för en liten lön så Karlfeldt fortsatte tjänsten på borgareskolan, skrev dikter i tidningarna och översatte utländska romaner. I början bodde han på Kungstensgatan, några månader senare på Engelbrektsgatan 4 och hösten 1902 på Banérgatan 17 på Östermalm. Från 1899 tilldelades han ett årligt stipendium från Svenska Akademien på 1 000 kronor och tack vare ett resestipendium kunde han hösten 1901 resa till Italien. I december 1901 publicerades hans tredje diktsamling, Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim. 1903 blev han ordinarie bibliotekarie på Lantbruksakademien. 1904 blev han invald i Svenska Akademien, den förste av nittiotalisterna som blev invald. Förmodligen var det de konservativa dragen i hans nationalromantiska diktning som fällde utslaget.

Före sin avresa till Italien var Karlfeldt inneboende hos Mathilda von Düben på Engelbrektsgatan 4. Efter hemkomsten på våren 1902 inledde han ett sexuellt förhållande med familjen Dübens hembiträde Gerda Holmberg. I augusti 1903 födde Gerda sonen Folke. Från Karlfeldt kom en bukett rosor men Karlfeldt verkar inte ha varit intresserad av att erkänna förhållandet genom att gifta sig, däremot tog han det ekonomiska ansvaret. Då hade han nämligen träffat Aagot Lidforss, född 1876, maka till advokaten Erik Lidforss. Under 1903 verkar de ha inlett ett förhållande. Hon kände till att Karlfeldt gjort Gerda Holmberg med barn och hjälpte till att hitta en fosterfamilj i Stockholm till Folke. Sommaren 1905 reste Aagot Lidforss till Schweiz för att föda sitt och Karlfeldts barn men förlossningen blev komplicerad och barnet dog vid födseln. Genom olika omständigheter fick Erik Lidforss reda på sanningen och Aagot valde att avsluta förhållandet med Karlfeldt.

Bevarade brev visar att Karlfeldt älskade sin son. På grund av sonen var Karlfeldt också tvungen att hålla kontakten med Gerda. I de första breven håller Karlfeldt distansen, först 1906 börjar han använda du i breven. Möjligtvis hade Karlfeldt inlett ett förhållande med sjukgymnasten Gerda Wessel, född 1883. Det är svårt att veta hur allvarligt det förhållandet var. 1911 gifte sig Gerda Wessel med konstnären Arvid Fougstedt.

Etablerad poet

I och med inträdet i akademien var Karlfeldt etablerad och hans egen ekonomi förbättrades stadigt. I slutet av 1904 skaffade sig Karlfeldt en egen lägenhet på Karlavägen 41 där han bodde fram till 1909. Sitt ansvar för Gerda Holmberg tog han genom att anställa henne som sin hushållerska en tid innan hon flyttade till sin syster. Uppenbarligen har ändå det sexuella förhållandet med Gerda fortsatt eftersom hon i april 1907 födde ytterligare en pojke, Sune. Karlfeldt ordnade en ettrumslägenhet på Åsögatan åt henne där hon bodde med Sune.

Karlfeldt hade då börjat uppvakta konstnärinnan Lena Börjeson, dotter till skulptören John Börjeson. De två hade mötts 1898 på en middag hos paret Lidforss och träffades de följande åren med långa mellanrum. Han uppvaktade henne men hon var då inte beredd att gifta sig eftersom hon ville ta hand om sin blinde far. Efter faderns bortgång 1910 återupptogs förhållandet tills hon fick veta att Karlfeldt hade två barn med sin tidigare hushållerska. Börjeson ville då gifta sig med honom men Karlfeldt förklarade att det inte var möjligt. De två kom att mötas sporadiskt i fortsättningen. I ett brev skrivet 1977 förklarade Börjeson. "Han var min första och min stora kärlek, en sådan kärlek kan aldrig dö, likaväl som den är liktydig med att kunna allting förlåta."

I början av 1913 blev Karlfeldt Svenska Akademiens ständige sekreterare när han efterträdde Carl David af Wirsén. I mars drabbades han av en förkylning som snart övergick i en svår lunginflammation. Han återhämtade sig så småningom och Karlfeldt och Gerda Holmberg reste tillsammans till ett pensionat i Dala-Floda, den första gång de öppet visade sig tillsammans. När han återhämtade sig efter sjukdomen bestämde han sig för att det var dags att gifta sig med Gerda. Av någon orsak dröjde han med detta. I mars 1915 födde Gerda en dotter, Anna Blanzeflor. Den 19 juni 1916 vigdes Erik Axel Karlfeldt och Gerda Holmberg hemma hos Oskar Hansson, präst i Katarina församling. För att inte lysningen skulle väcka uppmärksamhet hade Karlfeldt tillfälligt låtit skriva sig på Södermalm.

På hösten 1916 flyttade hela familjen till en villa på Lidingö, Sune fick börja på Whitlockska samskolan och Folke på läroverket på Östermalm. 1917 föddes ännu en dotter, Ulla. I oktober 1918 flyttade familjen till en femrumslägenhet vid Mosebacke torg 14. På hösten publicerades hans diktsamling Flora och Bellona. Ett år senare ville hans kollegor i Svenska akademien tilldela honom årets nobelpris i litteratur men Karlfeldt tackade nej till detta. Somrarna tillbringades i Dalarna och 1921 köpte han en stuga med en bit mark och ladugård i Sjugareby utanför Leksand. Sånggården stod klar för inflyttning i maj 1922. Även om de hade kvar en åttarumslägenhet på Östermalmsgatan i Stockholm tillbringades alla lov i Dalarna. Karlfeldts inkomster var vid denna tid mycket goda. Hans främsta inkomst var lönen från Svenska Akademien på 12 000 kronor om året. Anders Zorn hade instiftat Bellmanpriset under förutsättning att prissumman på 10 000 kronor om året skulle gå till Karlfeldt på livstid. Till detta kom också arvoden och honorar. Den sammanlagda inkomsten 1923 var 35 000 kronor, 1926 32 000 kronor och 1928 40 000 kronor.

Andra hälften av 1920-talet innebar årliga utrikesresor tillsammans med hustrun, till Köpenhamn, Paris och Italien. Under hösten 1927 publicerades diktsamlingen Hösthorn som lovordades av kritikerna. Den första upplagan på 5 000 exemplar sålde slut på en vecka.

Under vårvintern 1931 drabbades Karlfeldt av bronkit. Han tillfrisknade, men vid påsken blev han sjuk igen. På annandagen verkade han vara på bättringsvägen men på natten den 8 april, klockan 00.58 drabbades han av kärlkramp och avled i sitt hem. Närvarande vid dödsbädden var dr G Didrikson. Begravningsceremonin ägde rum i Storkyrkan den 12 april. Innan ceremonin fördes kistan i en procession från Östermalmsvägen till kyrkan. Officianter vid begravningen var ärkebiskop Nathan Söderblom och prosten Oskar Hansson. Följande dag gravsattes kistan på Folkärna kyrkogård utanför Krylbo.

Efter Karlfeldts död sålde hans hustru förlagsrätten till bokförlaget Wahlström & Widstrand för 75 000 kronor. I oktober tilldelades Karlfeldt postumt nobelpriset i litteratur, vars prissumma uppgick till 173 206 kronor.

Gerda Karlfeldt avled 1981. Hon gravsattes bredvid sin man på Folkärna kyrkogård.

En byst av Karlfeldt avtäcktes den 24 juli 1932 vid fädernegården i Folkärna.


1919 - Karlfeldt avböjer Nobelpriset

Selma Lagerlöf tillhörde dem som röstat för att Karlfeldt skulle tillerkännas Nobelpriset och Karlfeldt föreslogs till Nobelpriset i litteratur 1919. Han avböjde av förklarliga skäl med hänsyn till sin ställning som ständig sekreterare och som ledamot av Nobelkommittén.

selma lagerlfSelma Lagerlöf beskriver Karlfeldts avböjande i ett brev till Sophie Elkan:

"I går var Nobelval i Svenska Akademien och då hände något så egendomligt och vackert. Vi hade röstat på Karlfeldt för ett av prisen. [- - -] Karlfeldt fick ju inte vara närvarande, då beslutet fattades. Men då allt var slut, kom han in och fick veta sin lycka samt avsade sig tvärt. Han ville inte mottaga något pris, då han var S Akademiens sekreterare. Det var ju märkvärdigt och ståtligt gjort och vi kände oss mycket upplyftade, en stark stämning grep alla, det var ett stort ögonblick, som vi voro lyckliga över att få uppleva, Schück var i sjunde himlen.

´Tänk, att vi har en sådan man som sekreterare!´
Det var ett sådant där ögonblick, som jag har läst i romaner och själv skrivit om, men inte förr upplevat."

Texten tagen ur Fridolin och Gösta Berling – Karlfeldt och Lagerlöf av Vivi Edström.

Ingår även i Mellan Myrten och rönn. Tolv texter om Erik Axel Karlfeldt.
(Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 30.)

1931 - Nobelpriset till Erik Axel Karlfeldts diktning

Karlfeldt avled den 8 april 1931. Vid Nobelhögtidligheterna den 10 december samma år presenterade Anders Österling Nobelpriset i litteratur som postumt tilldelades Erik Axel Karlfeldts diktning.

10 10 31 nobeldagen

Nobelmedaljen och Nobeldiplomet

Här kan Du se Bilder på Karlfeldts Nobelmedalj och Nobeldiplom med konstnärens förklaringar.


Nobelpresentation - Anders Österlings tal över Karlfeldt och hans verk

Österlings Nobelpresentation av Erik Axel Karlfeldt och hans verk är hämtad från Nobelstiftelsens hemsida http://www.nobel.se/literature/laureates/1931/press.html.

Presentation på engelska följer här:

Presentation Speech

Presentation Speech by Anders Österling, Member of the Nobel Committee of the Swedish Academy, on December 10, 1931

If an interested foreigner were to ask one of Erik Axel Karlfeldt's countrymen what we admire most in this poet and on what qualities his national greatness depends, it would at first seem easy to give an answer. People like to talk of what they love. The Swede would say that we celebrate this poet because he represents our character with a style and a genuineness that we should like to be ours, and because he has sung with singular power and exquisite charm of the tradition of our people, of all the precious features which are the basis for our feeling for home and country in the shadow of the pine-covered mountains.

But the Swede would soon check himself, realizing that such a general explanation is insufficient, that in Karlfeldt there are many things, beloved but difficult to define, which a proper appraisal must take into account but which are inaccessible to the foreigner. Hence we can offer no ready-made expression of our conviction of the high rank of Karlfeldt's poetry, for there are elements of mysticism in it, powers and instincts that elude analysis.

We face a similar difficulty on this occasion when we are to briefly sketch the life-work of the great lyrical poet, since it has now been made the object of a great international award. It is the deliberate self-limitation of lyrical poetry, and at the same time its fate, that its most profound qualities and values are indissolubly connected with the character and rhythm of its original language, with the meaning and weight of every single word. Karlfeldt's individuality may be dimly felt in a translation, but only in Swedish can it be fully comprehended. However, if one attempts to find independent comparative criteria, he is forced to admit that even the treasures of the so-called great literatures have only rarely been enriched by such jewels as Karlfeldt has created in a so-called minor language.

If we look back on Karlfeldt's notable career from its début in 1895 and follow it through the works of three decades, steady though limited in size by his austere standards, we see very clearly how this man used his talents with a rare instinct for the fruitful, the solid, and the genuine. He began as a minstrel and a singer of nature, conscious of his ability but still doubtful of his calling. Was there any use for the dreams that thronged his breast? Could they have a meaning for a whole people? Early in his career, the poet looked for a deputy, an alter ego, an independent figure suited to represent his feelings, his sufferings, and his longing as well as his sarcasm. The famous Fridolin was at first a creation of shyness, for the poet was reluctant to appear in his own person and expose the private life of his soul. Fridolin soon became a classic, and he has his place in the rout of Northern Bacchus, rustic cousin of the characters of Bellman, with a firmer gait, but with flowers on his hat from the harvest festival at Pungmakarebo. Karlfeldt's home became more and more an artistic microcosm in which the universe was mirrored in the same manner as Biblical scenes are mirrored in the baroque fantasies of the frescoes in the farmhouses of Dalekarlia. With his sense of humour, which was often reverence in disguise, he kept his being unstained, and he preserved the magic ring of harmony. But his seemingly peaceful development must have contained many struggles and tensions, just enough to create the necessary pressure for the creative spring. Poetry was for Karlfeldt a continuous test of the strength and substance of his being. Thus he gave a powerful finale to his poetry in Hösthorn (1927) [The Horn of Autumn], his epilogue played on a winter organ, whose pipes reach from earth to heaven but at the same time sound a childhood echo of the small white churches in Dalarna.

The unity of his work is a rarity in our time. If one asks about Karlfeldt's main problem, one word may serve as an answer: self-discipline. His originality grew on the soil of a pagan and luxuriant wilderness, and he would not have been drawn so often to witch motifs and the pitchy brew of Uriel if he had not felt the presence of demons. The muffled tumult of nature under the moon of pagan festivals is one of the visions that he evokes. The contrast between the heavy intoxication of the blood and the pure celestial yearnings of the soul recurs constantly in his poetry. Yet the different elements never destroy each other. He tames them as does an artist by remaining faithful to himself and by giving a personal touch even to the smallest detail.

In Karlfeldt we find scarcely a single expression of poetic self-consciousness. The increasing response to his work would have made such an expression superfluous even if his solid peasant blood had not been a protection against aesthetic arrogance. We find everywhere proof of the integrity of professional honour that is revealed in beautiful and permanent work. In an age in which handmade things have become rare, there is a new and almost moral value in the masterly, chiselled, and resonant language of his verse.

Karlfeldt's poetry possesses precisely this stamp of miraculous perfection. Which of us does not remember such stanzas ringing like bells or vibrating like strings, but above all sung with that peculiar and resounding voice that differs from all others? Perhaps we should remember in this context the beautiful song about the old turner, the village craftsman, who played the fiddle for the people on the banks of the Opplimen and made spinning wheels for them...

In all great poetry there is an interrelation between tradition and experiment, and the principles of renewal and conservation are contained in such poetry. The national tradition survives in Karlfeldt because it is renewed personally and has the character of a conquest dearly bought. We may rejoice that this poet, whose inspiration is drawn predominantly from a past that is disappearing or has disappeared, is thoroughly unconventional in his means of expression and shows daring innovations, whereas busy modernists often content themselves with following the latest trends and fads. Nor can there be any doubt that, despite his provincial subject matter, the singer of Dalarna is one of the contemporary poets who have most boldly tried the wings of imagination and experimented with the possibilities of poetic form.

Thus the decision to honour the poetry of Erik Axel Karlfeldt with this year's Nobel Prize is intended as an expression of justice by international standards. Death has stepped between the laureate and his reward; under the circumstances the Prize will be given to his family. He has left us, but his work remains. The tragic world of chance is outshone by the imperishable summer realm of poetry. Before our eyes we see the tomb in the dusk of winter. At the same time we hear the great victorious harmonies sung by the happiness of the creative genius; we feel the scents from the Northern pleasure garden that his poetry created for the comfort and joy of all receptive hearts.

At the banquet, Professor C.W. Oseen spoke about the deceased laureate, «Is there nothing that is only beneficial, to humanity as well as to the individual? Perhaps there is! What the poems of Erik Axel Karlfeldt have meant to the Swedish people, you, honoured guests, cannot know, but for us it remains unforgettable. For thirty-five years they have accompanied the ups and downs of our lives. That nothing may emerge from Karlfeldt's work, this world of beauty, for the benefit of humanity and the individual, I cannot believe, I will not believe. And yet - how far are we from the intentions of Alfred Nobel even here? Out of the prize meant to help a needy artist we have made a wreath, a wreath to adorn the coffin of our most beloved poet.

If today's award does not strictly follow Nobel's intentions, does that mean that the result of this procedure will be less than what Nobel intended? I say not! What we have created is not less but more! This festive ceremony is a tribute to genius. It may not have much in common with Alfred Nobel's dreams but it is akin to his work. He was a genius himself His work has served humanity, to build and to destroy. It has served and destroyed life. The festive occasion we are celebrating is dedicated to genius with its good and evil faces, with this double significance, because we do not know what humanity needs most and what furthers its prospering most: ‹good› or ‹evil›. We dedicate this ceremony to genius, brother of madness, to whom we owe everything that makes our lives worthwhile.»

From Nobel Lectures, Literature 1901-1967, Editor Horst Frenz,
Elsevier Publishing Company, Amsterdam, 1969

 

 

  • 1
  • 2