Det är länge sedan – 1931 – han avled och posthumt tilldelades nobelpriset i litteratur. Det är länge sedan – 1901 – han fick sitt publika genombrott med Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim. Det är länge sedan – 1864 – han föddes, i ståndsriksdagens sista år, i ett gammalt, förindustriellt bondesverige.

Men hans diktning lever. Det märks på det motstånd och obehag hans namn fortfarande väcker. Det märks på den kärlek och vördnad med vilken hans minne ännu vårdas.                      

Varför motstånd och obehag? Karlfeldt förknippas med förgångna ideal, mandom, mod och morske män. Det är inte rättvist, men något litet får han skylla sig själv. Han var ett barn av sin tid, och på den tiden var barnet inte sällan en man.

Varför kärlek och vördnad? Karlfeldt har skapat några av den svenska litteraturens yppersta dikter. Men för många är han i första hand en livserfaren, kunskapsrik och förtrogen vän. En vän som har ord för glädje och lusta, för sorg och ångest, för skämt och allvar, för gemenskap och ensamhet. En som med självsyn skildrar själens dunkla vrår, som på hed och i skog hör lärkornas positiv och hackspettens kastanjetter, som lyfter ögat mot nymånens slanka tvillinghorn eller fullmånens röda kastrull.

Namnet Karlfeldt väcker skepsis och entusiasm, misstro och tillit. Alltså lever han.

”En fiol jag är med världens alla visor i sin låda.” Så beskriver han själv sin diktnings mångsidighet och musikalitet i en av våra största kärleksdikter: ”Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.” Med åren vidgas avståndet även till en så enkel, självklar och potent bild för erotisk attraktion. Behovet av ordförklaringar och sakupplysningar ökar om hans diktning ska bevara sin verkan, sin tjuskraft och anstöt, också för yngre generationer av läsare och lyssnare.

”Han är mossig”, säger någon. Visst, det finns ett tunt skikt av stoft på somliga av hans rader, lärdomsdamm och blomsterpollen, sjunkna solgrand från Sjugares kalkrika mylla, frasande smulor från multnade papirer. Kring andra strofer slingrar sig Jugendepokens girlander och festonger intill snarlikhet med dalmålarens furstliga kurbits. Men hos Karlfeldt finns också det raka, enkla tilltalet. Det må vara förstucket och dolt, förklätt och draperat, men det kan också möta dig okonstlat och naket: ”Det är vind, stark vind.”

”Han är svår”, säger någon. Ja, men inte svårare än vilken genomsnittlig modernist eller postmodernist som helst. Det i yttre mening svåra i hans poesi är svårt därför att det är uppskopat ur kunskapskällor bortanför allfarvägen: bibel, barock, botanik, bygdespråk och bondepraktika. Men det mesta av detta var svårt även för Karlfeldts samtid. En kommenterad utgåva av hans dikter efterlystes redan då. Nu har du den i din hand: ”Du kan bringa den att spela.”

Karlfeldtsamfundet lyckönskar alla Karlfeldtläsare, de trogna och de misstrogna men framför allt de nya – infödda och invandrade – till mötet med en stor svensk skald av internationella mått i en samlad och kommenterad utgåva. Den gör det möjligt att tränga djupt in i hans diktning. Så blir han läst, och så förblir han levande.

Uppsala den 21 september 2001

Christer Åsberg

Karlfeldtsamfundets ordförande