Dalmålningar på rim - 2011 års Medlemsbok

(Se även Eva-Britta Ståhls föredrag ”Dalmålningar på rim” som hon höll den 16 juli på Årsmötet i Tällberg.)

2011 års Medlemsbok, Dalmålningar utlagda på rim, är en faksimilutgåva av utgåvan från 1920 med träsnitt av konstnären Jerk Werkmäster. Boken trycktes med frakturstil (se exemplet nedan!).

Det gör att flera läsare, särskilt i yngre generationer, kan ha svårt att tyda en del bokstäver.

För att underlätta återger vi här på hemsidan samtliga dessa dikter

i ”vanlig” stil (som kallas antikva).

Dikterna återges i den ordning de har i faksimilutgåvan och med de små avvikelserna från trycket i Samlade dikter.

Eden

I

Det är morgon, det är Eden,

salighetens unga gård.

Svarta starar lägga reden

hos den höga aspens mård.

Vinden spelar kalven dansar

vigt och lätt,

trampar nätt

mellan markens tigersvansar.

Duvans unge seglar trygg

på den breda gladans rygg.

Hvit och naken husmor träder

mellan rika trädgårdsland;

ärter blomma ibland fläder,

bönorna bland vallmors brand.

Grisen vaknar i sin stia,

gluttar ut

vid sin knut

mellan åbrodd och salvia

fnyser med sin bleka nos

på en röd och daggig ros.

Adam går i landtmansdrömmar

under gula plommonträd.

Fålen utan bett och tömmar

löper fri i självsådd säd.

Med ett äpple vinkar Eva –

det blir vår,

hvar hon går;

skära sken kring barmen sväva.

Här är morgon utan slut,

här är Eden österut.

II

Eva står skamsen i lackröd sol,

tummar sin stadiga fikonlövskjol.

Adam, i gröna kalsonger,

grinar av knip och ånger.

Ormen i trädet så skadeglad

vispar med stjärten bland apelblad.

Ängeln med flamgula byxor

reser den största av yxor.

Friden är bruten och fallet är gjort,

hänglåset dinglar för Edens port.

Adam skall svettas av möda,

Eva skall skriande föda.

Slagan skall dunka på logens strå,

Kains klubba skall täljas och slå.

Långt skola mänskorna draga,

glömma sitt hem som en saga.

Het står dagen, dess morgon är slut.

Svalka ger kvällen: västerut!

Elie himmelsfärd

Här åker sankt Elia upp till himmelens land

i en kärra så blänkande ny.

Han bär gravölshatt och skinnpäls, han har piska i sin hand,

och mot knäna står hans gröna paraply.

Hög och värdig är hans uppsyn, ty han far från jordens dal

dit där domarbergets säten stå i ring.

Han är kallad av sin lagman: ”Du skall sitta i min sal

som en tolvman på rättfärdighetens ting”.

Ja, hans konung själv har skickat sina hästar och sin vagn

och sänt budskap: ”Du gode danneman,

jag har sport din stora vishet; den kan vara mig till gagn.

Låt oss rådslå för mitt rike med hvarann!”

Och nu rullar vagnen uppåt, och Elias breda hand

vinkar avsked åt hans jordelevnads bygd;

och vi se det är ett stycke av vårt eget dalaland

i de drömmande furubergens skygd.

Här är blänk av stora vatten, här är stranden röd och gul

som en örtasäng av mödrar och mör,

och små piltar peka upp emot de flygande hjul:

”Se på grannasfar, så vådligt han kör!”

Här står Leksands kyrktorn som en lök, och stapelns Falumalm

ringer sabbat vid den saliges färd,

och han åker ur den klangen in i bruset av en psalm

från evinnerliga orgelekars värld.

När du sitter, o Elia, vid din mästares bord

och ser ned på vår ondska och vår nöd,

fäll i domarns öra milda och förlåtande ord,

bed för dalarna, som hungra, om bröd!

Nu går solen bakom Sollerön, men trygg i rymdens natt

far profeten vid de vänliga små ljus

som den gode Gud Fader utmed vägen haver satt,

hvilken leder till hans gästfria hus.

Högt i fjärran öknar skrider väl den onda Skorpion,

där går Hunden med sitt ödsliga skall,

där ha Lejonet och Björnarne och Ormen sina bon,

men de bringa ej Guds fålar på fall.

Det står eld ur deras näsor, det är eld i deras ben,

genom rymderna framila de så fort,

tills de hinna Vintergatan, denna gyllenträdsallén,

som går ända fram till paradisets port.

Och vår Herre stiger ut på sin förstugutrapp:

”Stig här in, du min heliga profet!”

Och han vinkar åt en ängladräng, som kommer flink och rapp

och för svettiga kamparna i bet.

Jone havsfärd

Bäst som skeppet låg för ankar

under strandens gröna bankar,

då stod skepparen på däck och skrek: ”Hej, västanväder, blås!

Hej, I jungmän och matroser,

som förlusten er bland roser,

glömmen lundens turturduvor för den salta vågens mås!”

Och se här går skeppet, på den saltande våg,

och små dalmasar hänga i dess tackel och tåg;

och den krigsherrn där på backen

med den bakåtböjda nacken,

han som super bakom seglet, är kaptenen, glad i håg.

Men all skyns och djupsens drakar

gny och spy, och skeppet skakar,

så att skepparn tappar flaskan mitt i havets vilda göl.

Då i vredesmod han ryter:

”Det är nätt att skutan flyter.

Vem är tjockast av allt folket? Vi få kasta ut en knöl.”

Och se här står Jona, den beskedelige man!

Han är stor och grov och vördig, som en sådan karl står an.

Han är blek om anletsdragen,

och han håller sig för magen;

man kan se att han är ganska sjuk och önskar sig i land.

Och de lägga hand på Jona,

men han beder: ”Käre, skona,

ty I se jag är en andans man och vördnadsvärd profet.”

Men de svara: ”Har du trona,

kan du trampa vatten, Jona,

fast du flyter nog på hullet, o profet så prostafet.”

Och se här står Jona uti vädret upp och ner

med sin skörtrock över nacken, så man livstycksryggen ser;

och i djupet rakt inunder

ses ett gapande vidunder,

och ur breda käftar lysa hemskt de hvita tandklaver.

 Väl må landtmän sälla heta,
        att de ingen fara veta
av de odjur som gå rytande i havets vilda svaj!
        Må de väl den dom besinna,
        som så många skeppsmän finna,
hvilka varda svulgna upp utav en hvalfisk eller haj!
Och se här står Jona uti hvalfiskens buk!
Man kan se han längtar dädan, ty han synes ganska sjuk.
        Där är unket, kallt och naket,
        där är trångt och lågt i taket,
ty vi se ju att profeten måste hålla sig på huk.

        Men vi veta utav skriften
        huru Jona slapp ur griften,
se’n han drivit långt och länge uti havets vilda svaj;
        och här visas hur syrtuten,
        när som hvalen stängde truten,
vart beskuren och förvandlad till en något spräckt kavaj.
Och se här går Jona på den grönskande strand!
Hur han ler emot en skylt, som sticker ut på vänster hand!
        Och se här står han vid disken
        och begär en sup på fisken,
och jag önskar samma goda åt hvar yngling i vårt land.

Jungfru Maria

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,
ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,
där aldrig det dammar och vandras.
Hvilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?
Hvad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,
att ditt blod icke brinner som de andras?
Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,
och din panna är som bågiga månen,
när över Bergsängsbackar han hvit och lutad går
och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,
och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;
knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,
knappt piper det i svalbon och lundar.
Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par;
du är utvald framför andra, du är önskad av en hvar,
hvad går du då ensam och begrundar?
Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,
som i den tysta pingstnatt vill vaka
med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord
hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.
Din moder månde sörja, att du strövar så allen.
Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,
och i skogen går den slående björnen.
Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,
den är bringad av en ängel från en salig örtagård:
du kan trampa på ormar och törnen.
Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång
ifrån aftonrodnans fäste över Siljan –
du kunde gå till paradis i kväll din brudegång
på den smala och skälvande tiljan.

Majgreven

Knappt hanarne golo, knappt dagens ljus
stack in genom fönstren i svalar och hus,
då stodo vid spiltorna lustiga drängar,
uppståndna med gamman ur hvilans sängar
till morgonens festligt bräddade krus,
då råmade hornet, och hvinet av strängar
flöt samman med spädaste björklövs sus.

Hvem prunkar i spetsen på vrenskande häst
i tjärblanka hatten, med oxlägg omfäst?
Hans kinder stå sköna kring näsan, den krumma,
hans bröst stiger mäktigt och spändt som en trumma
mot nattkappans veck och hans blommiga väst.
Låt flöjterna låla och bashornen brumma,
här börjar den dråplige majgrevens fest.

Väl hundrade ungkarlar gå i vår bygd
i mandomens prydnad, i ära och dygd,
här rider allt stridbart i hela vårt härad,
och ingen i skaran är vek och förfärad,
och alla se upp mot Guds dag utan blygd;
men ingen som han är manhaftig och ärad.
Var hälsad, vår hövding, med högtidens brygd!

Så sättom vi hälen mot springarens lår,
så ridom vi in all den dägliga vår!
Oss väntar all nejden. I kammaren vakar
väl ungmön och lyfter på fönsternas hakar
och ser utåt heden, som sovande står.
Nu majgreven nalkas – hör, barkluren brakar –
med ynglingars blomstrande här i sitt spår.

Hvem möter oss täckast i kvinnornas tropp?
Hvem glimmar likt låding som springer ur knopp?
Hvem ler emot männen mest blygsamt och sällan?
Hvems röst lockar ljuvt som i kvällskogen skällan?
Två, mö, dina läppar i björksötans dropp!
I duvornas lund vid trefaldighetskällan
vill greven dig kyssa, då tunglet går opp.

Tuna ting.

Med ett bihang:

Dalkarlarnes brev till Gustaf Vasa

I

Socknarnas ombud med sina följeslagare mötas.

Här mågen I se och beskåda

de män som i Dalarne råda.

Vi komma från sunnan och nordan

till manliga rådslags fullbordan.

Här komma de blänkande spjuten,

som smiddes mot vargen och juten.

Och här komma Kopparbergs lurar,

som åskat vid pilarnas skurar.

Och här komma liar från sveden,

som nu ligger skallig likt heden.

Oss allom är levnaden bister,

vår sådgröt är torr utan ister.

I hyttorna malmelden slocknar,

och mörkret i dälderna tjocknar.

Till Tuna, det ljusa, vi ilom

och sjungom väl då: falevilom.

I Tuna är gladare dagar,

dess knapar ha mättade magar.

Dess kullor ha kinder som skina,

och vört står i pannmur och tina.

I käre, nu given oss äta!

Oss lyster med konungen träta.

Och haver man intet i krävan,

så träter man svagt och med bävan.

Låt porsölet draga och jäsa!

Kung Gustaf är vansklig att kväsa.

Hans mästermän äro så kvicka;

ty vilja vi mandom oss dricka.

Du skrivare, hvässa din fjäder

och nedskriv vår klagan på läder.

Vårt utslag förnim och lägg ut’et,

men skriv något ödmjukt på slutet.

Stig upp med ditt kalvskinn på berget,

och läs, så det dånar i Sverget;

att kungen må höra dem tala,

de rådande männen i Dala.

Anm. ”Tuna knapar” (bergsfrälsemän) voro rika och myndiga kaxar.

II

Från kopparbergsmän, silverbergsmän, järnbergsmän och menige allmogen över alla Dalar.*

Vi fattiga männer av denna Dalatrakten,

vi hava dig befordrat och hulpit dig till makten.

Du lopp i våra skogar

som fnatten uti furuträd,

du stod på våra logar

bland legohjon som tröska säd.

Från Utmelands källare,

från dalen upp mot Särna

vi togo dig och satte dig till rikets sol och stjärna,

men äro icke sällare

för all vår vedermöda,

än att din håg står fast därtill att oss i grund föröda.

Än ligger Norby stark i sjön och stänger köpenskapen,

men landet fylls av onda män som smakat våra vapen.

Oss tryter sill, oss tryter salt,

oss tryter korn och oxar,

men tyske junkern överallt

går gödd och dryg och koxar.

Mång utländsk skälm och horkarl,

som borde satts i bann,

den har du gjort till storkarl

och svenskens överman.

Men dina egna drängar,

som tjänar dig till blods,

dem ger du hugg och slängar

och griper deras gods,

ja, reser hjul och stegel, att intet värre hände

i Kristian den tyrannens tid, som vi av landet sände.

Du svor oss, konung Gustaf, med många dyra eder

att skydda våra fäders tro och våra gamla seder.

Nu höra vi om lutheri

och nygjord gudadyrkan

och se ditt stora rofferi

från klostren och från kyrkan.

Du tager ur förvaren

monstranserna och karen

och helga kvinnors skrin.

Nu dricka arga skalkar

ur helgedomens kalkar

de fromma munkars vin;

och hovmän gå i oblyg prakt

med sönderskurna kläder

och blåsa ut sitt gudsförakt

och nya lärdomsväder.

Nu, frukta vi, för sådant allt skall Herrens vrede falla

förhärjande och straffande på landet och oss alla.

Väl, konung Gustav, minnas vi vår vänskaps goda tider.

Vi veta du har trångmål själv och fiender och strider.

Om du gör frid med fädrens Gud

och flyr oss säd och boskap,

så sända vi dig kärligt bud

om huldhet och om troskap.

Av hunger ligger navlen

mot våra ryggebast;

nu konung, löper kavlen

kring Dala land med hast.

En här som åt sig vred på bark

kan fanen ej betvinga,

och m e d oss, herre, är du stark

men m o t oss ganska ringa.

Välj hur du vill! Vi stå dig bi, om ärligt du vill tinga.

Se Diplomatarium Dalekarlicum, utg. av Kröningsvärd och Lidén, brevet av den 1 maj 1525 och åtskilliga andra.

Den rike ynglingen*

I

Jag är den rike ynglingen;
på stranden av Jordan
du ser mitt tegeltäckta hus
bland stockros och tulpan.
Dess vimpel med sin inskrift står
i vinden som en rem:
”Här bor den rike ynglingen
och här är glädjens hem”.

Du ser mig gå på älvens strand
i all min ståt och kraft.
En klocka hänger vid min länd
med gyldene petschaft.
Du ser mitt humlebruna skägg
och hårets oljoskog,
jag är den unge Simson lik
som vägens lejon slog.

Nu varm, välsignad sommar står
kring nejden där jag bor.
Bland skepling beta mina får,
bland mjölkgräs mina kor,
och solsken rinner i min råg
som honung och som smör
och glänser på min blanka hatt,
mitt ädla spanska rör.

Min rygg är rak och i mitt bröst
en mäktig yvan bor,
förty min ungdom är så sund,
min rikedom så stor.
Flyg, slagörn, över mina fält,
löp, kronhjort, i min park!
Som I min håg är konungslig,
högt farande och stark.

Du näktergal som hvilar dig
i liljkonvaljedal,
ett budskap vill jag dig betro
om ensamhetens kval.
När sköna kvinnor vandra ut,
då sitt vid stadens tull
och sjung om rike ynglingen,
att han är kärleksfull.

I Salomos och Davids borg
en prisad hövding bor;
har han en dotter oförmäld
i all sin ungdoms flor?
Finns öster- eller söderut
en hednisk visdom än
som kan förkunna livets konst
för Judalandets män?

Ty jag vill leva utan sorg
och öda friskt och sällt
hvad mina fäder dragit hop
med ocker och med svält.
Min flagga vinkar hvarje dag
åt allt Jerusalem:
”Här bor den rike ynglingen
och här är glädjens hem”.

II

Låt oss hurra och surra: hej, kummin och pickardong!
Jag har smäktat, ja, så länge, jag vill skalkas en gång.
Se hvad lustiga publikaner! Giv starköl och malvasir!
Jag vill dricka för min törst, se’n vill jag dricka på pläsir.
Må tärningar trilla som ärter i min sal
och månen stå stilla i Ajalons dal.

Hvad bjuder, hvad sjuder du i grytan, min träl?
Sa’ du kabeljo, usling? Jag vill slå dig ihjäl.
Gack ut i min kryddgård, tag mejram och spenat
och betänk dig att reda en ädlare mat.
Ty möraste höna och läckraste gris
skola vara min sköna och dagliga spis.

III

Jag vilar i vaggande armar,
vid hundstjärnans skimmer jag dansar.
Hör kattornas vinande tarmar,
se hästarnes flygande svansar!
Ett hundrade brudar med slöjan på svaj
fira var afton sin eviga maj,
hundrade majbrudar, aj, aj, aj!

Här spritter som blomster för ilen
vad länderna härligast bjuda,
de smärtaste vassrör från Nilen,
de fastaste midjor i Juda.
Av ljuvaste vällust i kammaren full,
knäpper jag rocken med knappar av gull.
Skåden dock brudgummen, lull, lull, lull!

Men het över hjärtat blir slöjan.
Små vänner, nu vilja vi rasta.
Se glittret av silver på tröjan
i skuggan som cedrarna kasta.
Kom, skönaste dotter av Farao!
Högt i mitt furstliga hus skall du bo,
floden skall vyssa dig, ro, ro, ro!

IV

Jag gick mig ner till stranden, det var en sommarkväll.
Jag hade druckit dyrbart vin men kände mig ej säll.
Jag hade flytt från balen,
som jagad ut ur salen
av mina egna pukors ljud med hån och öronsmäll.

Jag stannade hos barnen som lekte vid min båt.
De singlade kiselskärvor, jag singlade plåt på plåt.
Jag tyckte jag vardt blottad
och arm och illa lottad,
men det var icke därför mitt bröst var fullt av gråt.

Nu drevos mina hjordar hem över älvens bro;
där gick den fromma tacka, den sedesamma ko.
De ville icke se mig
och ingen hälsning ge mig,
men slöa brodersblickar mig gav en oren so.

Jag blygdes för min uselhet och drog mig bort i smyg,
och uppåt längs Jordanen jag gick väl milen dryg.
Då mötte jag bland träden,
där vägen lopp ur säden,
en skara män och gubbar med fångst och fisketyg.

Den förste gick med klumpfot och bar en frodig sik.
En annan bar en liten ål, så mager som en spik.
Den tredje och den fjärde
de fraktade en mjärde,
besatt med fjäll och sjögräs från fiskafängets vik.

Den femte gick i ledet så hjulbent som en tax
och släpade på kutig rygg en lång och dråplig lax.
Den sjätte och den sjunde
de sleto allt de kunde
med noten, buren högt på bår emellan åkerns ax.

Jag minns en till i skaran; han förde spö och håv
i sina händer, knäppta som till vår Herres lov.
Det var som än han setat
och sett på sjön och metat –
så drömmande och stilla hans milda anlet sov.

Han kallades Johannes, och han var ljus och ung.
Men efter kom en annan så luffande och tung.
Hans rock var ful och riven,
hans uppsyn var som kniven,
och han var svart i synen och bar så stor en pung.

Men avskild från de andra gick en man i styrkans år.
Guds klara sommar var hans blick och bjugg i sol hans hår.
Nu kom han till min sida:
”Si, jag går bort att lida.
Försaka världen, tag min frid, och följ mig dit jag går”.

Då svallade mitt hjärta; på stranden sjönk jag hän
och daggen låg i gräset och vätte mina knän.
Jag ville upp och vandra,
så fattig som de andra
i fiskarlaget, som försvann bland mörka oljoträn.

*↑Synes ha varit en annan rik yngling än den i evangeliet omtalade, som kunde berömma sig av att ha hållit alla buden från sin ungdom.

Jorum

Döden går från by till by

med sin murkna giga.

Gammal karl men kvick och kry,

smala ben och viga!

Kastar som en pojk mot sky

frodigaste piga.

Står han vid en stugas knut,

fjällrar lätt på strängen,

sköna ljungfrun träder ut,

liksom förr till drängen.

Hej, galoppen går i kut

över sommarängen.

Mor i huset, mjäll i skinn,

rund och slät om kinden,

tar från barmen, hvit och stinn,

diaren i linden.

Stadigt dansar paret in

genom gallergrinden.

Mormor väcks av ovant spel,

rätar trögt på benen .

Gamla valsen tung och stel

tråds på kyrkgårdsrenen;

matt och yr hon stiger fel,

ramlar under stenen.

Aldrig var en man så galn

efter fläng och leka!

Nummerkarln och generaln,

blomstrande och bleka –

alla bjuder han på baln,

ingen brukar neka.

Har han i ett fattighus

skumpat om med hjonen,

står han strax i prakt och ljus

uppe hos baronen;

sirlig dans med bock och krus

enligt fina tonen.

Halta Lena, ful och svår,

saffransgrann i nacken,

äntligen en polska får,

fast hon släpar klacken.

Dunkom, hasom lunken går

uppför kyrkobacken.

Jorum på det kala fjäll

och i gröna hagen,

Jorum i den sena kväll,

Jorum midt på dagen!

Hör den murkna gigans gnäll

under yra dragen!

Bröder ifrån land och stad

samt med mö och fruga!

Görom väntan ljuv och glad

i vår lekarstuga,

till dess en och en i rad

vi stå upp och buga.

Stjärngossar

Det går ett ljus i vår by,
det lyser genom fönstret på en gummas gråa hy.
Då vänder hon sig, kvidande
av ålderdom och lidande.
”Nu stryker döden kring vår gård i nyårsny.”

Det går ett ljus vid vår grind,
det faller som ett guldflor över jungfruns varma kind.
Då far hon upp ur drömmarna,
så täcket gnyr i sömmarna.
”En vacker gosse går förbi i nyårsvind.”

Det går ett ljus kring vårt stall –
Nej, här är ingen sorg och död, fast natten är så kall.
Men vackra gossar ärom vi,
en vacker stjärna bärom vi,
som markens herdar vandrom vi i nyårsvall.

Värdshuset

Säg, främling, hvarför häver du det rungande böl?
Vad fattas dig, vad kräver du? ”Bespisning och öl.”

Då är du på behaglig ort och må ej smäkta mer.
Du ser den humlekrönta port till nöjets högkvarter.

Här bor den store konungen av tunnor och fat,
som blandar starkt med honungen och reder allsköns mat.

Här fjällas lax, här flänges ål, den feta hönan fläks
vid marmorbrunnens klara skål, där draken evigt kräks.

Här står den täcka oxellund, vars bär ge öl och mäsk.
Därav blir mänskan glad och sund och gott blir djurens fläsk.

Här växa måra, tusengren och mången ljuvlig ört
som gör den skarpa finkeln len och kryddar vin och vört.

Här blomma kumminhagarna till älsklig likör
och malört, god för magarna, sin bäska ånga strör.

En pigosvärm far av och till i lövsal och kök
och sprider doft av vårlig dill, spenat och purjolök.

Och bien komma surrande på honungsludna ben,
och det är sång och hurrande kring stånkorna av en.

Hur friskt att njuta bland viol den sura vårsallat
och lyfta mot en pingstblank sol det pura distillat!

Här hoppar adelsmannen av sitt trevliga föl.
”Håll”, ropar sjöman, ”släpp min tös, din grevliga knöl!

För jag har gått på Hamborg med det mastiga skepp,
och jag kan många fina kast och hastiga grepp.

Och hissar jag eller halar jag, så gör jag det grannt,
och rucklar jag eller brucklar jag, så ger jag kontant.”

Här sitta många ämbetsmän av skild profession;
här gräla mästare och sven om lön och kondition.

O skräddare, du skolkar nu och skalkas med makt,
du fröjdas på de holkar nyss du krögarflickan bragt.

Skomakare, hvi denna ro? Finns ingen obött klack,
och ingen vanskött stövelsko vars ovanläder sprack?

En glad gesäll vid grinden får ett matskott och en klunk,
och visslande han återgår till dammig landsvägslunk.

Men över trädan vid vår häck står torveldens rök,
och lugnt från brädan på sin vält styr bonden sitt ök.

Det går ett spel med klang så späd på sädgröna fält,
det svänger in bland gårdens träd, ty så är det beställt.

Det hurrar till, det surrar till med svajande gnäll.
Nu dansa vi vår dalkadrill till majande kväll.

Hvem lufsar där med oknäppt väst? O fasa och skam!
Här dansar ju vår nådårspräst med krögarmadam.

Se krögarns dotter, snörd och fin! Av dansen yr och matt,
hon tar ett glas konvaljevin, med anisfrö försatt.

Hon makar på sin blåa stubb. "Låt mig beveka dig",
en yngling viskar, "gack i skrubb, att jag må smeka dig”.

Mot aftonen vid väderspel och kjolvindens fläng,
då yrar som ett tjäderspel, o spelman, din sträng.

Säg, främling, varför häver du det ljudande böl?
"Det sker av stor tacknämlighet för sjudande öl."

Men akta dig för krögare, de vakta på din pung.
De se du dricker trögare, när du blir mätt och tung.

När krögarn smilat dagen lång, blir käften led och trött.
Då skriar han med gny och bång, och du blir grovt bemött.

Då hviner han: "Jag arme man, mitt vinhus var snyggt,
I, gökar, haven gjort det som ett svinhus så styggt”.

Så fösas vi vid skymningen och klaga med hvarann,
att det skall slösas mynt och tid på denna dranktyrann.

Vi hvila oss vid vägarne i svalka och blåst
och sucka, att för ägarne väl stugan nu är låst.

Ur bukig kopparflaska häller månen sitt mjöd;
däri vi vilja plaska, till dess dagen står röd.

Hästkarlar

Här rider an en dunderkarl,
en kvinnas man, en barnafar,
ja här ska ni se en grann husar
som håller fanan klar.
Han leder sin trupp i sporrande sträck,
i gupp, gupp, gupp gå skimmel och skäck,
han skriker: håll in – den står som en häck
i rosentid så täck.
Allesamman ridande män
och ingen man till fots.
Allesamman stridande män
och ingen klen till mods.

Ack, äro nu de kämpande husarerna utdragna,
husarerna med pamparna, husarerna med karbin?
Ja, nu är landet frälst och fritt och fienderna slagna,
nu sjunga vi vid sommarns mitt om blomster och om vin.
Allesamman sjungande män
i sadel och barack.
Allesamman ljungande män
på vrenske och valack.

I rullande damm, med bång och brak,
en hästsvans fram, en hästsvans bak,
så störtar du fram, som en hvinande spak,
på skimrande schabrak.
Ett sexbent hjon på ärans ban,
med stång och galon, med stövlar och man,
så rider du an med dubbla don,
du hurrande dragon.
Fallen, bönder, darren i dyn!
Den väldige går fram.
Hemska örnar fara i skyn
på gyllne hjälmars kam.

Ack, äro nu de gyllene dragonerna utridna,
dragonerna med kyllerna, dragonerna med pistol?
Små spelmän sporra sina föl med hornen uppåtvridna
och stöta ut sitt sköna böl mot västanvind och sol.
Allesamman råmande män
ur djupet av sin tratt.
Allesamman kråmande män
och ingen slak och matt.

Ur libstickans skydd det skymtar ibland
en flicka, prydd med kransar och band,
som vinkar med sin hvita hand
vid vägens heta rand.
Vår ridt är som il för pyrande bål,
vår blick är pil och borrande stål,
och hjärtan dingla som på nål
vid sabeltaskans prål.
Allesamman tjusande män
och ingen späd och vek.
Allesamman brusande män
i kamp och kvinnolek.

Ack, äro nu de glattande mamsellerna utgångna,
mamsellerna med hattarna, mamsellerna med ron?
I karlar, fällen plit och lans och tagen alla fångna
vid kärleksstjärnans aftonglans på lilja och pion!
Hönslikt flyr den kacklande tropp
i bur med flax och skri.
Höklikt susar krigarnes lopp
i stolt förakt förbi.

Vem rider i år på gungande mo
för Munga gård och Pungmakarbo?
Han vickar på sitt smala sto
och gnyr och ropar ptro.
För länge du satt vid bok och latin,
du är stel av spatt och blek som ett svin,
men rid dig röd i stormens vin,
rusthållar Fridolin!

Svart på gröna stolpar står
en bukig tordönsvägg.
Hotfullt över kaskarna slår
en blixt sin blåa egg.

Den underbara kvarnen

Se kvarnen, hon skiner

som guld och rubiner,

och kvarnlekan smäller och löparen hviner.

Dess stolpar stå fasta som prunkande stoder;

dem välta ej vindar, dem störta ej floder.

Dess kar är av silver, av jaspis är skruven,

och Salomos insegel glänser på huven.

Att stå vid dess brädd och se in i dess öga,

det är som att se i det djupa och höga.

Nu öppnar sig porten med poster av marmor,

och kvarndrängen ropar: Kom farfar, kom farmor!

Här är er bebådat

vad aldrig I skådat,

ty agnar bli hvete, och kärnlöst blir tungt,

och kvarntorrt blir saftigt och gammalt blir ungt.

Se, gubbarne tåga

med ryggen i båga

och knuffa sig fram efter ringa förmåga.

Det haltar och hasar,

det skyvar och sjasar.

Här skolen I se, I bedrövliga masar!

Här står en i gapet. Rickricketirack!

Här dansar han fram som en brudgum i frack.

Här stupar hans granne i morrande trut.

Gubbe in, gosse ut!

Se gumman med käppen

och pipan på läppen

och tröjan som slinker och skor utan knäppen.

Hon dyker i tratten. Rickricketiratt!

Strax står där en fröken med flor och med hatt,

och mjölnarn tar tull

på livstyckets hull

och får handen full.

Här komma de alla i link och i kut.

Käring in, flicka ut!

Se paret som mötes där löven slå samman,

där svärdsliljan tänder den strimmiga flamman,

och jungfrun hon niger med rodnande kinder,

och ynglingen lyfter sin stolta cylinder:

”Vi kysstes för femrio år sen, min vän.”

”Kyss igen, kyss igen!”

Jag går som förlorad där vårbäcken skvaltar,

jag går över åsar som rakade galtar,

och kvarnforsen dunsar i gistnade rännor,

och kvarnvinden kommer med visslande pännor,

det dånar som vingar av ungdom och vår.

Jag gick och jag sökte i många de år.

Jag frågade långt uppåt Sömlinghågna,

där fjällen för himmelens takstolar bågna:

Hvart äro de ljuvliga mjölnarne gångna?

Då upplät ett bergtroll sin smädliga trut:

Gubbe in, gubbe ut!

Oxen i Sjöga

Biskopen drog till Sjöga,

borterst upp i sitt stift,

steg i stolen,

sken som solen,

tydde den heliga skrift.

Bönderna lyssnade stumma.

Då från kyrkans kor

hördes det mäktigt brumma:

Ljug ej, bror!

Häpen såg bispen en mule

röras på målad mur,

tänkte: Lukas,

du skall stukas,

ditt katolska djur!

Kyrkan lät han limma

vit som ett skinande lärft.

Templet stod som i dimma,

svalt, kalt, kärvt.

Långa tider därefter

skrapas nu sten på sten.

Fram ur putsen,

töcknet, smutsen

växer kött och ben.

Kyrkfolkets undrande öga

hänger vid bildrikt kor.

Ypperst är oxen i Sjöga,

sträng, stark, stor.

Stor är oxen i Sjöga.

Pannan är som ett hvalv.

Satan, den lede,

flyr för hans vrede,

lik en ringa kalv.

Månförgylld om horna

går han på himmelens äng,

vaktar de fromma korna,

stor, stark, sträng.

Heliga oxe i Sjöga!

Heliga äro dina horn.

Helig är svansen

du lyfter i dansen

upp mot kyrkans torn.

Heliga äro dina klövar,

som trampat Kanans mark.

Bland pelarträd du strövar,

stor, sträng, stark.

Åldriga evangelister,

träden nu alla fram!

Kitt och klister,

allting brister,

världen står i damm.

Märken I ej hur det grånar

åter till medeltid?

Luften morlar och dånar:

storm, ström, strid.

Ängel, blås i basunen,

bryt ditt sista sigill!

Smattra, örn,

kring kyrkans hörn

din apokalyptiska drill!

Ryten, I lejonlundar,

ert blodsevangelium!

Oxen ensam  begrundar,

stor, sträng, stum.

Fjärran i fridens ängder,

ledd som med solskensgarn,

följer stuten,

glansbegjuten,

himmelens förstfödda barn.

Ensam vid drömmande tjärnen

går han i oljeskog;

blommor bär han på stjärnen,

vingar gro kring hans bog.

Yttersta domen

I

Mot aftonen

Det lyste mig spela och göra mig glad,
        milorum.
Jag rörde vid gigan, men tyckte hon kvad:
        Jorum, Jorum.

Jag gick mig i skogen bland lustiga snår,
        milorum.
Så underligt gökarna ropa i år:
        Jorum, Jorum.

En ko såg jag stå vid en sorlande brunn,
        milorum.
Hon ramade hest med sin rinnande mun:
        Jorum, Jorum.

Jag gick mig mot kväll över lärkornas hed,
        milorum.
Jag gick så allen, medan kvidfågeln kved:
        Jorum, Jorum.

Jag gladdes att möta en främmande man,
        milorum.
Jag sade: Gud signe; då svarade han:
        Jorum, Jorum.

Jag tänkte: väl aldrig i år blir jag glad,
        milorum.
Då ville jag bedja, men tyckte jag bad:
        Jorum, Jorum.

Nu började stormen i skog och i lund
        sitt korum,
och kvällspsalmen skallade margalund:
        Jorum, Jorum, Jorum.

II

Tecknens tid

Nu är de stora tecknens tid,
de svåra, de många.
Nu svartna knopparna i lid
och sprida rutten ånga.
Nu vissnar jordens gamla barm
utsugen, saftlös, platt och arm.

Nu dryper blod från månens horn,
o under, o under!
Nu går man ut att skära korn
och finner tistellunder,
och hunger, örlig, pestilens
förhärja land från gräns till gräns.

Nu dansar gravölsfolket vals,
se traven, hör trallen!
Nu heter hätskhet arm om hals
och kärlek dunk i skallen,
och Antikrist i biskopsskrud
går saklöst kring och hädar Gud.

Nu växer lejonskägg på lamm
och vargungen smiler.
Ur duvägg krypa drakar fram,
ur grodrom krokodiler.
I rena jungfrurs moderliv
hörs barnagråt och tvillingkiv.

Nu skiftar solen sin gestalt,
o fasa, o fasa,
och ligger som en möglig palt
i molnets tiggartrasa.
Nu är det skymning dagen om,
och natten växer småningom.

Nu komma alla stygga djur,
se ulvar, hör uvar!
Nu rasslar tidens nötta ur
med sina hjul och skruvar;
dess lod stå nära världens golv,
dess visare stå nära tolv.

Då syns ett starkt och fjärran sken,
nej skåda, nej skåda!
Ur molnen sträcks ett mäktigt ben,
som drivor skina båda;
och väldigt gapar lurens tratt
med guldmun över jordens natt.

Blås, Gabriel, i din basun,
tra rara, tra rara!
Blås hop all världens folk som dun
att stå till doms och svara,
tills rymden ligger öde kvar,
ett sprucket, skakat bolstervar.

III

Röster på vägen

Den krönte:

Salig, salig, salig i höjden!
Folk, som förr edra hjässor böjden
ner till gördeln för Herrans smorde,
haven I glömt vad jag var och gjorde?
Purpur drog jag och riddare slog jag,
huldrikt log jag och huvuden tog jag.
Gruvlig, gruvlig, gruvlig i djupen!
Stigen går yr på kanten av stupen.
Dagen är gömd av ett otäckt hölje;
facklorna tänden i härskarens följe!
Ingen lystrar och fåfängt jag stirrar
efter de glor-rike fäders fjät.
Knuffad av tiggare konungen irrar,
fasande själv för sitt lögnmajestät.

Krigaren:

Jag ar en man av ogemen bravur,
hetsig av natur
och väldig I amur.
Med samma stolta steg och segerblickar
besteg jag murars krön och jungfruns bur.

Finns ett befäl i ärkeängelns här,
hos Gud och sankte Per
jag denna post begär.
Mot Belsebub och mörkrets alla hopar
jag går, en evigt modig militär.

Den ogudaktige prästen:

Jag talade i stolen med dunder och med makt,
men mitt liv, må jag bekänna,
gick eljest i en ränna
som. lutar ganska tveksamt åt paradisets trakt.
Vilket levande spektakel, om min fåvitska hjord
skulle följa mig självan mer strängt än mina ord
och jag och hela socknen droge in i Gehenna!

Den tjocke köpmannen:

Det säges att själen skall vägas på en våg
och att ingen kan fuska med vikten.
Om nu jag lägger av mig min frodiga kropp
och min stadiga plånbok, så lär jag flyga opp –
jag rädes för den hiskliga svikten.
Men kanske far jag, lättad från all vällust här i dyn
direkt upp till Abrahams gästabud i skyn.

Ynglingen till jungfrun;

Det var i jordens sista vår
du vardt mig dyr och kär.
I ångest kom vårt sabbatsår,
och nu är änden här.

Den hägg hvars hvita kvist du bär
skall aldrig blomma ut
och sätta kart och svarta bär,
förr’n allt är svart och slut.

Den sista lärka som förstått
vår lyckas morgonröst
har slutit näbben, förr’n hon fått
en frostfläkt i sitt bröst.

Och grinden till den gröna ås,
där aftonskymning teg,
är stängd med evighetens lås
för kärleks fromma steg.

Vår kärlek var de andras lik
i parens långa rad,
var dunkel jord och himmelrik
och sörjde och var glad.

All mänsklig ting är bräcklighet
och mänskors kärlek helst,
men tänk: från synd och äcklighet
vart vår för evigt frälst.

Knappt har jag sett dig kvinnligt varm
vid månskenskvällens dans,
knappt har jag lagt ännu min arm
kring tröjans hvita frans.

I dagg och renhet utan sot,
av ingen hand berörd,
så skall du stå för mästarns fot,
du blåklint i hans skörd.

Om jag skall skiljas ut och bo
i mörka ödeland,
så kan jag lämna dig med ro
i Herrans nådes hand.

Barn, hålla varandra i händerna; en flicka:

Det är blommor på vägen till Guds hus,
det är nattglim i mörkret och konungsljus.

Det är lätt som att hitta hem en kväll,
när det lyser i stugan och snön är mjäll.

Minns du språken från söndagsskolan, bror?
Jag kan alla de böner vi läst med mor.

Våra verser om påska och om jul
kan jag sjunga och stapplar ej minsta smul.

Det är vackert att gå vid deras ljud.
Det är sagor och lekar hos farbror Gud.

Dalmålaren:

Jag målade Elia
som far till himmelrik,
jag målade Maria,
så vit och duvolik.
O, kunde nu jag måla
min egen mörka själ,
att klar den måtte stråla
inför Guds son och Mikael!

Jag målat bönders väggar
och kullors kistelock,
all vårens blom och häggar,
all Edens lustgård ock.
O, vore snart jag vorden
ett blomst till Herrans pris;
en kludd och strunt på jorden,
ett liljeträd i paradis!

IV

Skeppet

Hav, på din yta
manormar flyta,
hvalarna simma så tätt som en bro.
Djupt i gröna gölar
havstjuren bölar,
havsgalten grymtar vid blåa stians ho.

Solen från ytan
av kokande grytan
lyfter röd en kräftklo men orkar ej opp.
Månen, lik en tunna
med saft och färg utrunna,
ligger som ett vrakgods på vattubergets topp.

Hav, du är härligt,
stort och förfärligt,
tingens första vagga och alltings grav och slut.
Himmelens sista
och högsta stjärnegnista,
resande ditt huvud, du spottar den ut.

Hav, du är gruvligt,
vilt och okuvligt;
vems är den kol som törs rista än din barm?
Långa kyrkbåtsåror
slå dig djupa skåror;
Han som sov i skeppet kan trotsa din harm.

Domen är hållen;
ensam behållen
färdas här en skara med domaren ombord.
Tiderna somna,
dessa äro komna
ut på evig bölja från fjärran sjunken jord.

Tåg och tackel klappa.
Brant som en trappa,
stiger du mot höjden, o hav, i pik på pik.
Klar står en brygga:
sjungande och trygga
segla Guds trogna till himmelrik.