Utkom 1901
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,
ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,
där aldrig det dammar och vandras.
Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?
Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,
att ditt blod icke brinner som de andras?
Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,
och din panna är som bågiga månen,
när över Bergsängsbackar han vit och lutad går
och lyser genom vårliga slånen.
Ur Jungfru Maria
Diktsamlingen Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim
Dalmålningar på rim - 2011 års Medlemsbok
2011 års Medlemsbok, Dalmålningar utlagda på rim, är en faksimilutgåva av utgåvan från 1920 med träsnitt av konstnären Jerk Werkmäster. Boken trycktes med frakturstil (se exemplet nedan!).
Det gör att flera läsare, särskilt i yngre generationer, kan ha svårt att tyda en del bokstäver.
För att underlätta återger vi här på hemsidan samtliga dessa dikter i ”vanlig” stil (som kallas antikva), .
Dikterna återges i den ordning de har i faksimilutgåvan och med de små avvikelserna från trycket i Samlade dikter.
Dessutom kommer här först en liten handledning i läsning av frakturstil:
Frakturstil
Vår förre Ordförande och alltid aktive Christer Åsberg har insett att alla inte är bekväma med att tyda och ännu mindre att läsa s.k. frakturstil!
Här följer hans förklaringar:
Dalmålningar utlagda på rim är tryckt med så kallad frakturstil. Fraktur betyder att stilen är ”bruten” (jämför ”benfraktur”) till skillnad mot den vanliga, ”runda”, stil som kallas antikva. I Sverige var frakturen alltsedan reformationen på 1500-talet den allmänt använda stilen, men den började under 1700-talet i vetenskapliga skrifter ersättas med antikvan, som alltid har använts i latinska och franska låneord.
Omkring 1900 fanns frakturstilen ännu kvar i en del religiösa skrifter, men den uppfattades som ålderdomlig. Den känslan utnyttjades i nyutgåvan av Dalmålningar utlagda på rim, 1920. Med frakturens hjälp placerades dikterna i ett bonde-Sverige från dalmåleriets stora tid, första hälften av 1800-talet.
I dag har många läsare svårt att tyda frakturstilen. Det är några bokstäver som man kan hänga upp sig på, men man vänjer sig snart. Låt oss se på första strofen i
I antikva ser strofen ut så här:
Elie himmelsfärd
Här åker sankt Elia upp till himmelens land
i en kärra så blänkande ny.
Han bär gravölshatt och skinnpäls, han har piska i sin hand,
och mot knäna står hans gröna paraply.
Stora bokstäver som E och H är ibland utsmyckade så att de kan vara svåra att känna igen. H liknar ett förstorat litet h. Av de små bokstäverna ser s ut som vanligt i slutet av ord (”himmelens”), men i början av eller inne i ett ord (”så”, ”piska”) har det en form som påminner om ett f (”himmelsfärd”).
Litet k ser ut som ett litet t med en ögla på (”kärra”). Lilla y (”ny”) liknar lilla n, men högerdelen slinker ner under linjen. Bokstäverna ä (”kärra”) och ö (”gröna”) har inte prickar ovanpå utan ett litet e. För länge sen skrev man ett e som en keps ovanpå a och o när man ville utmärka ä- eller ö-ljud, liksom ringen ovanpå å (”åker”) från början var ett o ovanför ett a.
När man lärt sig detta kan man läsa frakturstil utan besvär. Pröva på!
Hela Dalmålningar på rim i antikva
Vill Du likväl jämföra och/eller läsa hela Dalmålningar på rim i antikva (alltså så som vi vanligen ser och skriver text) så tryck här!
Dikterna visas i samma ordning som i faksimilutgåvan.
