Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Bekransa mig

Vildmarks- och kärleksvisor (1895)

Bekransa mig med ljung och vintergröna,
min vildmarksbrud, förstinna utan like,
med sena blommor, som ditt fägringsrike
har kvar ännu att eldig kärlek löna!
Jag är den siste, trogne trubaduren
som höjer sång i dina öde salar,
när bortom bleka kullar höstsol dalar
och stormen blåser i den hesa luren.

Nu strör du golvet fullt med gyllne smycken,
med röda pärlor dina bäddar svälla,
nu sjuder yr och skummig i din källa
i bräddfull rikedom den svala drycken.
Nu spelar vilt din stora furorkester –
de strida välljudsfloder milsvitt vandra.
I jubel må vi fira med varandra
den yttersta av solskenstidens fester!

När över sommarns avskedsblick, som domnar,
de tunga skyars ögonlock sig sänka,
när nattens vågor komma att dig dränka,
mig tycks att med ett leende du somnar.
Jag hör ur mörkret kärleksvarmt det viska
som i den ljusa vår vid midnattsväkten.
Ja, somrar slockna ut och mänskosläkten,
men dina känslor brinna evigt friska.


Förklaringar:
"Bekransa mig!" trycktes första gången i Ord och Bild, årg. 1, 1891.

1. vintergröna pyrola, vintergrön växt; vildmarksbrud den besjälade höstnaturen; förstinna furstinna; fägringsrike skönhetsrike; trubaduren 1100- talets sydfranska trubadurer hade ofta kvinnan och kärleken som motiv i sin höviska diktning
2. gyllne smycken höstlöv; röda pärlor markens bär; dina bäddar bärtuvorna; furorkester vindens dån i tallarna; den yttersta av solskenstidens fester troligen brittsommartiden kring den heliga Birgittas dag den 7 oktober
3. nattens vågor mörkret; midnattsväkten natten delades in i väkter, ursprungligen olika vaktpass