Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Göken

Fridolins visor (1898)

Jag spelade och lekte de veckorna bort
av en sommar så kort,
då jag borde ha byggt bo och samlat föda,
och för en husvill karl känns det kusligt nog till sist,
när från sin nakna kvist
han ser, hur andra bärga sin gröda.

Man är ej estimerad nu längre som man var
i förgyllande dar
då det roptes, vart man kom. »Nej, hör på göken!«
Och ej kan jag förneka att jag sjunger litet hest,
och mitt sällskap har allt rest,
och fåfängt lockar jag min bruna fröken.

Ja, jag har glömt mig kvar i min gröna ungdomsskog,
och tiden stundar nog,
då jag måste sommarfjädrarna rugga
och fara på förtjänster och söka mig ett skjul
och sitta grå och ful
och uvna till i längtan och skugga.

Men se, en gammal gök skall man aldrig riktigt tro!
Hans sinne har ej ro,
och hur hans lycka skiftar vet ingen.
Han kan väl duvna till, men om våren spricker ut,
då gal han som förut
och får sorlande luft på nytt i vingen.


Förklaringar:
"Göken" ingick i "Ur en ungkarls visbok 1–2" när den trycktes första gången i Ny Illustrerad Tidning 4/9 1897.

2. estimerad uppskattad; min bruna fröken gökhonan kan vara brunröd på ryggen, medan hanen är grå
3. stundar kommer; fara på förtjänster resa till plats där det finns arbete; skjul någonstans att bo; uvna till bli alltmer uvlik
4. duvna till bli olustig, känna sig avslagen