Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Höstskog

Flora och Pomona (1906)

En fest bereds. Förgyllda äro löven,
                    bland svarta stammar
                    månliljan flammar.
Var stilla, våg; I aftonvindar, töven,
som med er oro nejderna bedröven.
Nu sjunker solen i ett hav av korn.
                    En visa svingar
                    på röda vingar
i fjärran tummelklang ur jägarhorn:
»Jag är en mur och mina bröst som torn.«

Ännu en dag då stormen andan hämtar,
                    på vilodagen
                    emellan slagen,
en flyktig hövding salomoniskt skämtar
i skumt gemak, där Venuslampan flämtar.
Som till en kröning strös allt guld i dag
                    ur sommarns kista,
                    all blom, den sista;
och klippan med violblått överdrag
är yppig vilobädd och sarkofag.

Jag är den slagne, nu kan allting hända,
                    nu nyföds tiden,
                    som var förliden.
Mitt land förött och mina städer brända,
min ungdoms kungadöme är till ända.
Nu går jag tiggararm ur sommarns hus.
                    Nu trycker hösten
                    till mörka brösten
mitt huvud, trött av många striders brus,
och ber mig slumra in i vilans rus.

Säll är den man som intet kan förlora,
                    blott allting vinna
                    och ändlöst hinna.
Hur stolt att lägga ned sin lyckas fora
och träda naken mot det nya, stora!
Nu vaken festligt kring min huvudgärd,
                    I trogna lundar,
                    tills undret stundar.
Månvallmon drömmer i sin stilla värld
och dryper fridens daggstänk på mitt svärd.

Nu andens ut, I döende violer,
                    så majvår ångar
                    i alla gångar.
Nu tonen hän, I döende fioler,
som myggsång tonar under kaprifoler,
när sommarns drottning nalkas med sin svit.
                    Nu delas dimman
                    i tungelstrimman,
och hon som framgår, tyst och högtidsvit,
är dödens älva eller Sulamit.


Förklaringar:
"Höstskog" trycktes första gången i Stockholms Dagblad 25/2 1906.

Betydelsen är dunkel i denna dikt. Två motiv kan urskiljas: en överstånden kärleksupplevelse och längtan från jordelivet.
1. månliljan månen; töven töva, dröj; nejderna trakterna, den omgivande naturen; hav av korn avser möjligen det korngula höstlandskapet; Jag är en mur ... torn Höga visan 8:10, där orden yttras av den unga kvinnan, Sulamit, som i äldre bibelöversättningar uppfattades som ett personnamn
2. salomoniskt efter kung Salomo, som tidigare ansågs vara Höga visans diktare; Venuslampan planeten Venus, namn på kärleksgudinnan; allt guld höstens färger; Som till en kröning strös allt guld vid kröningar utdelade man förr pengar
3. min ungdoms kungadöme kärleken; sommarns hus ungdomen
4. Säll lycklig; fora last; Månvallmon månen, månen är en vanlig symbol för döden och vallmon för insomnandet; daggstänk enligt folklig uppfattning alstrar månen dagg
5. tungelstrimman månstrimman; Sulamit se kommentaren till
strof 1