Från skuggornas port. Olof Thunman möter Karlfeldt
Den rubrik som sitter på den här texten – "Från skuggornas port" – är hämtad ur en dikt där Olof Thunman riktar sig direkt till Karlfeldt efter dennes död. I sin dikt "Sub Luna" hade Karlfeldt som bekant låtit sista strofen kretsa kring döden. Där uttrycks en önskan att befrias från namnet, att få uppgå i något annat – att få bli en skugga. Men en sådan önskan att få bli befriad från sitt namn kan vara precis vad de efterlevande inte alls vill höra talas om. Tittar man på hur det tvärtom såg ut när Karlfeldt dog 1931 så har vi att göra med en explosion av sorg, på nationell nivå. Det är stort pådrag. Jordfästningen i Storkyrkan leds av ärkebiskopen Nathan Söderblom. Kistan bärs ut av studenter från Västmanland-Dala nation i Uppsala. Begravningståget i procession genom Stockholm. Fanborgar. Tysta människoskaror kantar vägen. Jag tänker mig Karlfeldts begravningsdag som ett slags grandios teater. Den vittnar om en diktarroll som inte riktigt finns längre. Möjligen kommer Astrid Lindgrens begravning någonstans i närheten.
Men utöver les pompes funèbres. Det är inte mindre intressant att se vad som händer i litteraturen när Karlfeldt dör. Reaktionen kunde liknas vid greppen i "Vinterorgel": det är hela registret som dras igång. Det bottnar naturligtvis i samma uppfattning om av vad en författare är för något; i det här fallet någon som uppfattades som ett slags andlig ledare för sitt folk. Ett folk – och en författargeneration – som nu liknar en syskonskara vars pappa plötsligt ryckts från dem.
Det skrivs dikter, tal och minnesord. Vad händer nu? Hur blir det med litteraturen? Det är två outtalade frågor som präglar eftermälena. "Ett träd har störtat", skriver Bertil Malmberg. "Landssorg, landssorg!" utropar Harry Blomberg. "Här står med bortvända nackar / ditt folk och med tårar tackar", diktar Erik Lindorm. I Malmbergs dikt, som heter "Karlfeldt", kontrasteras både Karlfeldts diktning och hans personlighet mot den nya tidens uttryck, mot de "ljusreklamer" som lyser med falskt sken till skillnad från den sanna diktarens osynliga gloria och inre låga.
En annan som sätter sig att skriva en dikt när Karlfeldt dör, det är Olof Thunman. I hans diktsamling "Mark och vindar" (1935) ägnas hela det femte partiet åt olika dödsdikter, och där återfinns dikten "Vid Erik Axel Karlfeldts död" som inledningssång.
Där ljöd ett mäktigt dån i natt
från skuggornas port vid livets gräns.
Men mitt i dagens vimmel står
en tystnad som hörs och känns.
Ditt sångarhjärta slutat slå.
Från strängarna gled din mästarhand.
Nu sörjer dalmännens bygd.
Nu sörjer allt Sveriges land.
Du ligger stum och blek på bår.
Du lämnat ett folk i frågande sorg.
Men kvar i tidens vacklan står
din trygga och fasta borg –
den borg av skönhet, ljus och sång,
du murat i sjudande skaparlust
med sikt till livets morgontrakt
och dödens och aftonens kust.
Där är en stor och gästfri sal
med allsköns fägnad i överflöd.
Dit bjuder du var löskerkarl
att glömma sin vandrings nöd.
Där frusar än likt sagans mjöd
din ädla, hälsobringande dikt,
som ger oss kraft och tröst och stöd
och gamman och tillförsikt.
Om man tittar lite närmare på dikten, kan man konstatera att den består av sex fyraradiga strofer med fyra, ibland tre, taktslag i varje rad, jämnt pulserande. Den är korsvis rimmad med vad som brukar kallas manliga (enstaviga) rim.
Olof Thunman var visdiktare, en musikalisk diktare – och han inleder den här dikten med en ljudeffekt, ett "mäktigt dån". Visst kan man se det också som en illustration av den skräll, bildligt talat, som Karlfeldts död innebar i vår kultur. Och visst kan man associera till Heidenstams dikt "Gustaf Frödings jordafärd" utan att pressa tolkningen särskilt mycket. Effektfullt låter sedan Thunman dånet följas av en total tystnad; en tystnad som verkar på flera sätt. Man hör den, men man känner den också. Hela inledningsstrofen fungerar som ett slags kungörelse, ett utrop, där man får reda på att något avgörande har skett.
I den andra strofens första två rader – "från strängarna gled din mästarhand" – preciseras vad som hänt genom att författaren tar fasta på en gammal uppfattning om diktaren som sångare, vilket – som vi vet – också var hur Karlfeldt uppfattade sin diktarroll. Det blir med andra ord en rätt så exakt karaktärisering av Karlfeldt redan i andra strofen, och lägg märke till att Thunman riktar sig direkt till diktaren genom ett "du". Trots att han är borta så tilltalas han som om han vore där vilket är ett lika elegant som vanligt grepp i gravdikter från olika tider. Sedan fortsätter andra strofen med att erinra om dels Karlfeldts ursprung i Dalarna och hans besjungande av Dalarna, och därifrån vidgas perspektivet till hela nationen och Karlfeldts roll som en diktens landsfader blir än en gång hävdad.
I tredje strofen fångar Thunman den stämning som råder efter Karlfeldts död – men som också är lätt att relatera till på ett allmänmänskligt plan – det "frågande" tillstånd som Thunman beskriver, känslan av tomhet och osäkerhet. Här finns också förgängelsen i form av Karlfeldts kropp som ligger "stum och blek på en bår" i en mycket konkret, rätt så modig bild.
Sedan sker en vändning i dikten. Den tredje och den fjärde strofen vänder sig från den döda kroppen och istället mot den "trygga och fasta borg" som naturligtvis är det diktade verket självt. Tankefiguren är enkel. Mannen är borta – verket finns kvar. Eller med en känd variation: livet är kort, konsten lång.
Får vi tro Thunman är detta ett verk som överblickar hela livet och allt som hör till det – men som också öppnar en port mot döden, mot det okända. Man får särskilt notera att Thunman väljer att beskriva Karlfeldts dikter som en borg, vilket är en lika stark som mångskiftande bild. Möjligen kan man associera till Karlfeldts egna dikter som bygger på "slottet" som bild, om än Luthers psalmtext "Vår Gud är oss en väldig borg" hamnar i omedelbart grannskap. Och alldeles som i Karlfeldts dikt "Träslottet" så finns där hos Thunman en högtidssal i borgen, en festsal som man kan träda in i. Och det är just precis vad som händer i den femte strofen där "var löskerkarl" bjuds in att glömma sin svåra vandring. Det är en uppenbar återkoppling till Karlfeldts allra första diktsamling, Fridolins visor (1898) där dikten "En löskerkarl" återfinns med sin gestaltning av ett djupt utanförskap eller främlingskap, där den löskerkarl som beskrivs inte bara saknar namn och hemort; han har inga blodsband – varken bakåt eller framåt. "Jag är en främling fjärranväga". Men i Thunmans dikt om Karlfeldt så bjuds löskerkarlen in i den gyllene salen. Det är förstås en paradisskildring som bjuder inte bara på mat och dryck i överflöd, utan också värme och sällskap. Det är motsatsen till att driva ensam ute på vägarna, extra muros.
Sedan kommer den avslutande sjätte strofen, där Thunman förstås väljer att stanna kvar i festsalen – för vad kunde toppa det? Där börjar författaren med att påminna om Karlfeldts diktning som tröstande och hälsobringande, och den liknelse han väljer är i form av ett fornnordiskt mjöd. I det kan man se en anspelning på Karlfeldts dryckesvisor, men det är mer än så. Det finns ett litteraturhistoriskt djup i bildvalet. Thunman talar ju om "sagans mjöd". Det är en direktimport från den isländska sagovärlden där det berättas om guden Oden som en gång fick möjligheten att dricka av skaldemjödet – den gudomliga dryck som skiljer en äkta diktare från en undermålig. Underförstått har Karlfeldt i Thunmans ögon förstås också fått smaka på Odens skaldemjöd, och bättre betyg går inte att kvittera ut.
Så. Budskapet från Knivsta kan väl sammanfattas ungefär så här: Karlfeldt är död, men hans dikter finns kvar. Jag tänker inte säga emot – men kanske kan Thunmanexemplet också ge oss en impuls att fundera litet över vilka texter som finns kvar i våra medvetanden och vilka som inte gör det. Visst kan vi välkomna Olof Thunman ut ur skuggan för ett kort ögonblick? Åtminstone när han skriver så vackert som han gör om Erik Axel Karlfeldt.
Stina Otterberg