I denna värld av släta knoddar
som le och buga för en slant,
du späcke dina ord med broddar
och tale hälsosamt och sant.

Så skrev Karlfeldt i sin dikt "Om en tillbörlig vrede" i Fridolins lustgård, den som börjar: "Lägg tungt och fast din hand i bordet och som ett lejon kungligt ryt". Sant är att hans egen poesi är späckad med sådana skarpa broddar, ord och sentenser som hugger tag i en, som komprimerat och minnesvärt sammanfattar insikter och åsikter och lever upp till Wikipedias definition av en oneliner: "en kort replik eller kommentar som är avsedd att göra en tydlig poäng, ofta humoristisk".

Från tidernas begynnelse intill våra yttersta dagar har det åvilat poeter att i korthuggen form skapa fraser som sammanfattar en situation, fokuserar ett skeende, en attityd eller en livsvisdom på ett sätt som gör orden till talesätt som används i både slott och koja. Homeros och Horatius gjorde så, isländska skalder och sagoberättare likaså, också Shakespeare och Goethe och här i Sverige till exempel Tegnér.

Bland svenska skalder är Erik Axel Karlfeldt mästaren i att forma slående fraser och ordkombinationer av det här slaget. Han överträffar nog också samtida prosaister som Strindberg och Hjalmar Söderberg. Jag ska ge några exempel och göra ett försök att klassificera broddarna och orden
Från barndomsåren kände jag Karlfeldt som upphovsman till ordspråk och talesätt. Min mor använde honom vid skickelsens skiften och i vardagens varjehanda och det i en utsträckning som jag nu finner alldeles förbluffande: Det verkade finnas ett Karlfeldtcitat för alla stora och små händelser, till vardags lika­väl som vid högtidligare tillfällen. Intet är som väntanstider (vid onödiga dröjsmål). Det står en vagn utan hästar vid porten (vid oväntade bilbesök från stan). Ljuvligheters ljuvlighet och krona (i lycksaliga stunder). Lilla lättingen min, lilla tättingen min, skall hon sova fast klockan går på åtta (när barnskaran skulle väckas upp till skolbussen) osv. Ett vittnesbörd så gott som något om Karlfeldts starka genomslag hos det svenska folket från genombrottet i början av förra seklet fram till den begynnande glömskan i mitten och den totala i slutet. Men jag tror aldrig jag såg eller hörde min mor läsa en hel Karlfeldtdikt, Karlfeldt var för henne en samling ord med broddar.

Låt oss stanna vid en dikt, "Fäderna", själva introduktionen till Karlfeldts författarskap och i sin vishetslitterära nästan runstensartade pregnans helt avvikande bland debutsamlingens berättande visor med "låtar av stormsus och vattusprång", som han själv säger i den dikten. Jag citerar några rader i början:

Ej finns deras namn på hävdens blad ...
de kände ej trältjänst, förstodo ej krus
de sutto som drottar i eget hus ...
De kysste flickor i livets vår,
en vart deras trofasta brud
De ärade kungen, de fruktade Gud

Ett drag som gör att de noggrant slipade orden fastnar är den antitetiska uppbyggnaden av sentenserna, trälar-drottar, ungdomens flickor-mannens trofasta brud, kungen-Gud osv. dikten igenom. Utsagorna förstärks gärna med allitterationer och assonanser, ljudspel: som kände trältjänst eller sutto som drottar.
En sak som den samtida läsekretsen kunde uppfatta, men knappast längre vi, är hur Karlfeldts syn på fäderna anknyter till de kyrkliga böckerna, Bibeln, psalmboken och just i den här dikten, katekesen. Katekesen är väl den minst fantasieggande av kyrkans böcker men i "Fäderna" använder sig Karlfeldt medvetet av katekesord för att understryka fädernas fromhetstyp.

Vid njutningens vinkande överflöd
har jag tänkt på er kamp, på ert torftiga bröd:
har jag rätt att begära mer?
Det har svalkat som bad i den strömmande älv,
när mot lustan jag kämpat mig trött,
det har lärt mig att rädas mitt eget kött
mer än världens ondska och satan själv.

Här finns ekon av Luthers katekes och de utlägg­ningar av den som svenska skolbarn läste till för hundra år sen. Djävulen, världen och vårt eget kött är bärande element i katekesens förklaring till den sjätte bönen, frestelsebönen, i Fader vår: "Ho är, som frestar menniskan till synd? Djefwulen. Hwad medel brukar han dertill? Werlden och wårt eget kött." Och i förklaringen till den fjärde bönen om dagligt bröd kunde man läsa om brödet som beteckning för allt det som människan behöver till detta timliga livets uppehälle och nödtorft. Fädernas "torftiga bröd" ska alltså inte läsas som oansenligt och futtigt utan som en medveten arkaism, dvs. 'nödtorftgt', snödvändigt, som det beskärda brödet i "Psaltare och lyra" eller som det torftiga brödet i "Höstpsalm". Och i samma utläggning varnas för girighet, slöseri och omåttlighet, eller med andra ord "njutningens vinkande överflöd". Att ära kungen, överheten, och frukta Gud är hörnpelare i utläggningen av fjärde respektive första budet och formuleras i "Fäderna" som

De ärade kungen, de fruktade Gud
och dogo i stillhet, mätta av år.

Den avslutande frasen är ju förresten ett bibliskt uttryckssätt.

Även de psalmer Karlfeldt mötte vid kyrkogång och i familjens gudstjänstförberedelser får sin åter­klang i hans diktning och de väl insjungna psalmverserna blir till broddar som får orden att tränga djupare in i sinnet och minnet som i slutet av dikten "Sjukdom" i Flora och Bellona: "Jag var ej mogen, jag var ej värdig" som motsvarar "Är jag färdig, är jag mogen" i Wallinpsalmen "Mina levnadstimmar stupa". Anknytningarna till Bibeln i Karlfeldt dikt bidrar till det kraftfulla tilltalet men är så många, självklara och omskrivna att jag förbigår dem här.

Alltså: en fast struktur, gärna antitetisk, rytmisk precision, markerade ljudeffekter och färdigslipade ­referenser, inte minst från bibel, psalmbok och katekes men också från barockpoesi, bondepraktika och Bellman är några av de medel som ger orden broddar.

Varje rad och nästan varje dikt, är skulpterad för att överleva tidens tand och årens härjningar. Varför skrev han så?

Naturlig, ärftlig disposition är förstås en förutsättning, uppövad redan i barnkammaren av modern, som var en duktig versmakerska. Under läroåren intog hans svägerska rollen som uppmuntrande lyssnerska. Väl så duktig som Axel var lillebror Per. Det finns en skildring från tidiga ungdomsår när de båda bröderna rastar vid på åkerrenen under skördeanden och tävlar i rimkonst med varandra. Den fortsatta ständiga träningen i muntlig rimkonst får vi en glimt av när Albert Engström berättar hur Karlfeldt och Fröding spelar ordtennis med varandra vid Frödings sjukbädd i Gröndal.

Vi har bland annat änkan Gerdas vittnesmål om hur rimsmeden kunde gå i ett decennium och mer innan han fick fatt på en felande rad i en dikt. Man får heller inte glömma att Karlfeldt var en visdiktare, hans poesi var gjord för att sjungas. Varje dikt under arbete hade en egen melodi som han gnolade under skapelseakten men som förklingade när dikten väl var färdig. Både Gerda och barnen har berättat om hans rytmiska mummel vid arbetsbordet. Poesi var en muntlig färdighet som skulle fånga lyssnarnas uppmärksamhet med rytm och klang och med skulpterad tanke.

Anlag och träning från tidiga år alltså. I skolan mötte han sedan en provkarta på slagkraftiga formuleringar Under det sena 1800-talet ökade intresset för de folkliga ordspråken och talesätten och de vek en plats i läroböcker och undervisning. I Folkskolans Läse­bok (1868). kunde han möta ordspråk som: Bättre tiga än illa tala, Liten tuva välter ofta stort lass, Bättre stämma i bäcken än i ån, osv. Karlfeldt skriver inte ordspråk, men fraser med samma snärt. Ordspråkens status under hans uppväxttid hade rimligen en mönsterbildande funktion för både författare och läsare.

Som gymnasistpoet sökte Karlfeldt sina förebilder bland formuleringsskickliga författare som Lenngren, Stagnelius, Wallin och Runeberg. Fänrik Ståls sägner är fylld av minnevärda formuleringar, och Esaias ­Tegnér lästes och citerades av både lärd och lekt även om Karlfeldt aldrig refererar direkt till honom.
Under skoltiden mötte Karlfeldt också andra influenser. Han blev en duktig latinare och romarspråkets koncentration blev ett ideal. Hans amerikanske översättare Charles Wharton Stork hävdade inför en internationell publik i sin Karlfeldtsamling Arcadia Borealis 1938 att latinfärdigheten var den främsta orsaken till att han skrev som han skrev, "It was Latin that taught Karlfeldt to write Swedish." Säkert överdrivet men det finns korn av sanning i det. Karlfeldt själv var stolt över att behärska den lapidariska, horatianska konsten och använde den för att skriva och bedöma latinska sentenser på Svenska Akademiens medaljer.

Till sist bör nämnas något om Karlfeldts bild­skapande förmåga, de precisa och både språkligt och innehållsligt överraskande men alltid naturliga meta­forerna som gör att de fastnar i minnet: höstmånens röda kastrull, molnets grå madrass, skogen som slår upp sin psalmbok och i väntan prövar sin bas till ­höstens ottesång och, om den beskäftiga politikern med yvigt patos som lopp i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg, osv.

Men låt oss stanna vid en känd rad i "Fäderna", "Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund". Enklare kan det inte sägas, men tänk så raffinerat, hur åtta snabba, rappa, enstaviga ord, som gestaltar de brutala rycken, ställs mot det trestaviga, internt allittererade 'groningsgrund', som med sin trokeiska tyngd avbildar den jord som vill hålla växten kvar hos sig. Till det som får raden att fastna i minnet hör också den lätta grammatiska inadvertensen, omkastningen. I normalprosa borde det stått "jag är som en ört ryckt ur sin groningsgrund", men uppryckandet förstärks av att verbet "ryckt" framhävs. Grammatiska glidningar och lekar är vanliga i Karlfeldts poesi. Och i "Om en tillbörlig vrede" lägger 'späcke' och 'tale' med sina ålderdomliga presens konjunktiver en ironisk sordin på det uppskruvade tonläget som skapar osäkerhet mitt i självsäkerheten.

Till ordbehandlingen, som skärper våra sinnen, hör också de många nyord som Karlfeldt introducerar, mer än tusen har någon räknat dem till. Karlfeldt är hjälpt av att svenskan lätt bildar sammansättningar, här ordet 'groningsgrund'. Citatet från "Fäderna" har fastnat i minnet på oss alla så till den grad att ordet känns hemtamt och gammalt. Det är nog en överraskning att ordet inte är känt någon annanstans ifrån och inte har tagits upp i någon ordbok, inte ens Svenska Akademiens. Karlfeldt tänder och släcker nya och oväntade innebörder som får oss att rycka till och minnas, som en god copy-writer. Ta "släta knoddar" i vår inledningsdikt. 'Slät' blir inte fullt begripligt förrän 'broddarna' dyker upp som motsats lite längre fram. Och att "tala hälsosamt", hur gör man det?
Så bidrar också grammatiskt och lexikaliskt självsvåld till att Karlfeldts rader fastnar i minnet. Hans förmåga att formulera one-liners är, som vi sett, grundad i hans personlighet, hans skolgång, den tradition han verkar i och i hans tekniska hantverksskicklighet, den är inte ett slumpens verk. Karlfeldt vet att späcka sina ord med broddar, det är därför hans poesi är så hälso­sam och stark.

Christer Åsberg
Artikel publicerad i Karlfeldtbladet nr 2, 2016

Skriv ut