Tsaren, staren, Stagnelius och Luther. Karlfeldtdikter 1917
Vad bry vi oss om tsaren?
Se staren, se staren!
Även den som inte vet något om Erik Axel Karlfeldt kan ha hört det här citatet från hans dikt ”I marsvind”, som anspelar på marsrevolutionen i Ryssland 1917; en ordlek som förstärks av accentskifte. År 1917 var ett dramatiskt och omvälvande år i Europa och i Sverige. Även i Karlfeldts liv var året händelserikt och dessutom litterärt mycket produktivt, ”det var en tid när han gick på versfötter”, sade makan Gerda. Han hade nu återhämtat sig från den livshotande sjukdom som drabbade honom påsken 1913, han och Gerda, som redan hade två pojkar, hade nu fått sin första dotter, Anna, och det bidrog till att de ingick äktenskap och kunde bo tillsammans, till att börja med under sommaren 1916 i Roslagen. Den första gemensamma bostaden blev en villa som man hyrde ute på Lidingö, en lugn miljö på tryggt avstånd från skvallret i Stockholm, som skildras i dikten ”Oktober” i Flora och Bellona:
Jag hyrde mig ett lantligt hus
på stenig ås, i luft och ljus.
För första gång på många år
förnam jag vinter, höst och vår.
Det hade nu gått ett decennium sedan Karlfeldt gav ut samlingen Flora och Pomona och hittills hade tiotalets lyriska skörd varit mager. 1916 kom en bokhantverksutgåva anspråkslöst kallad Några dikter samt två nya dikter publicerade i Albert Engstöms Strix. ”Prolog till Svenska spelen 1916” var annars den främsta poetiska prestationen; spelen var en ersättning för den olympiad som det året skulle ha gått av stapeln i Berlin men ställdes in på grund av kriget. I sin genre var ”Prologen” en utmärkt prestation som ställde idrottslekarna på Stockholms stadion i verkningsfull kontrast till de grymma händelserna i västfrontens skyttegravar. Tack vare de många avtrycken i tidens rika tidningsflora var ”Prologen” troligen Karlfeldts dittills mest lästa dikt, men den litterära publiken väntade sig givetvis något mer och djupsinnigare. Och de skulle inom kort få vad de ville.
När året 1917 bröt in gick det stora kriget på tredje året, och ingen kunde se något slut, På västfronten intet nytt. Men nya vapensystem utvecklades och strider förekom inte bara på marken utan också i luften och under vattenytan, stridsvagnar, luftskepp och u-båtar dyker upp i Karlfeldts dikter. Marsrevolutionen i Ryssland och tsarens fall fick somliga att tro att freden närmade sig, men det blev precis tvärtom, kriget fortsatte, en obskyr revolutionär med pseudonymen Lenin for under april i plomberat tåg genom Sverige på sin väg från Zürich till Petrograd och i oktober kom den bolsjevikiska kupp som visserligen ledde till fred på ostfronten men skapade mycken annan ofärd. Upprepade vit-röda konfrontationer och utländska interventioner följde i Ryssland de närmaste åren. Finland proklamerade sin självständighet och ett inbördeskrig tornade upp sig och bröt ut under första halvåret 1918, något som starkt engagerade Karlfeldt. Att USA drogs in i kriget under våren 1917 kom så småningom att få avgörande betydelse för världskrigets utgång. Det insåg man nog inte till en början, men de stora centralmakterna, Tyskland, Österrike-Ungern, började krackelera. På västfronten inleddes och avslutades det ena meningslösa slaget efter det andra, Arras, Nivelle-offensiven, Paschendaele var några av de mest blodsbesudlade namnen. Hundratusentals män dog helt i onödan bara i dessa slag. I söder krossades den italienska hären i slaget vid Caporetto, slutpunkten i ett blodigt krig från Tyrolen till Trieste som Hemingway skildrade i Farväl till vapnen.
I Sverige rådde en revolutionär situation, livsmedelsbrist och hungersnöd ledde till omfattande kravaller och brödupplopp, från Seskarö i norr till Västervik i söder, från Gustav Adolfs torg i Stockholm till Masthugget i Göteborg. Den konservativa ämbetsmannaministär under ledning av Hjalmar Hammarskjöld, som suttit sedan borggårdskrisen 1914, måste nu avgå. Öknamnet Hungerskjöld, myntat av Per Albins bror Sigfrid Hanson, sammanfattade situationen. Efter en högerministär av expeditionskaraktär över sommaren och en livlig valrörelse, tillträdde en liberal-socialdemokratisk regering med Nils Edén och Hjalmar Branting. Den edénska ministären markerade att den parlamentariska principen var genomförd. Det socialdemokratiska partiet sprängdes, den radikala, kommunistiska delen föll bort. Under Edéns regering infördes kvinnlig rösträtt och åttatimmarsdag. Sverige gick in i den moderna tiden.
För Karlfeldt själv var 1917 ett lugnt och lyckligt år, med en rik lyrisk produktion som bildade kärnan i den nya samlingen Flora och Bellona, som kom ut i slutet av 1918. Boken innehöll även detta års skörd, säkert ofta påbörjad eller under arbete 1917, men också dikter från tiden strax före 1910. Flora och Bellona blev därför en omfångsrik diktsamling, i en för Karlfeldt ovanlig grad präglad av aktuella historiska händelser i Sverige och utomlands och med politiska ställningstaganden omväxlande med rent lyriska partier, en samling som var mångsidig men också spretig, en samling som litterära finsmakare kunde fnysa åt men som gav den gemena lyrikläsaren gott om efterlängtat poetiskt rågbröd. Flora och Bellona kom under skaldens livstid ut i sju upplagor plus två bibliofilutgåvor, och fick mer än 40 recensioner. Förläggaren Wahlström kunde stoltsera med ”en enastående boksuccé”.
Det jag vill lyfta fram i det här föredraget, som jag knyter till det märkliga året 1917, är att Karlfeldts lyriska återkomst i skuggan av det stora kriget, speglar det som, synligt och osynligt, rör sig i samhället och världen och dels har en ovanlig bredd, från djupa existentiella utmaningar till humoristiska karikatyrer, från högstämda tal på nationens och mänsklighetens vägnar till ilskna tirader och intima privatreflexioner, dels exploaterar en mångfald av lyriska genrer och har olika slags incitament: ambitiösa beställningar från institutioner och organisationer eller ett slags lyriska extraknäck i pressen, improviserade bagateller eller väl förberedda, researchkrävande större dikter. Med stor variation återspeglas många av de politiska händelser som engagerade människorna vid den här tiden, särskilt första världskriget och den moraliska utmaning kriget innebar vid sidan av den materiella nöd som följde i dess släptåg.
Vi lever själva i en tid då det på nära håll utkämpas ett svåröverskådligt och utdraget, till synes meningslöst krig med oerhörda mänskliga lidanden på plats och med flyktingströmmar som sätter omvärlden på svåra prov och moraliska utmaningar. En fråga som väcks är hur och om svenska poeter idag, hundra år efter 1917, hanterar denna likartade situation. Finns det i dag något poetiskt projekt som ens i någon mån kan mäta sig med Karlfeldts.
Jag menar – tvärs emot litteraturkritik i allmänhet – att det är en dygd hos en diktare att gestalta och ge form inte bara åt sitt eget själsliv utan också, inte minst i svåra tider, åt farhågor och förhoppningar som rör sig hos människorna och i samhället omkring honom. Och att det är ett adelsmärke och mästarprov, inte ett tillkortakommande, att behärska många olika lyriska uttrycksmedel och genrer och till och med att kunna dikta på beställning – och få en stor åhörarskara att lyssna. Det kunde Karlfeldt. Någon motsvarighet finns inte bland svenska poeter vid den här tiden, man får gå till Rydberg och Tegnér för att finna något liknande. Jag vill gärna tro att det var denna insats kring 1917 som lade grunden till Karlfeldts unika ställning som nationalskald och nationalsamvete.
De dikter som med viss säkerhet skrevs under 1917 och jag tar upp här är ”Det röda korset”, ”I marsvind” och ”Ölandslegend”, samt ”Luthers hammare”, ”Till en sekreterare” och ”Svart jul”. Jag kommer att snudda vid några andra dikter som hör till samma tid och motivkrets, ”Prolog vid Svenska spelen 1916”, ”Oktober”, och ”Testamente”.
Det röda korset
Nu är det fastlag. I högtidlig gång
gå veckorna, åt smärtans minnen vigda,
från Galiléen till Jerusalem,
och längs med vägen susa trädens kronor
vemodigt djupt i vårens brytningstid.
Dagen efter fastlagssöndagen, den 19 februari 1917, anordnade svenska Röda korset en välgörenhetssoaré på stockholmsoperan, och Karlfeldt hade anmodats att skriva en prolog. Jag har skrivit utförligt om den i senaste numret av Karlfeldtbladet och Claes Ahlund behandlar den ur andra utgångspunkter i en uppsats i årsboken Träffpunkt Karlfeldt. Prins Carl, som var Röda korsets ordförande, presiderade vid soarén, hela hans familj var där liksom prominenser från svenska och danska hovet, regering och riksdag, diplomatiska kåren och det stockholmska etablissemanget i stort. Karlfeldts prolog lästes av operasångaren Sven Nyblom, son till Karlfeldts universitetslärare och akademikamrat Carl Rupert Nyblom.
Prologen bygger på schemat tes-antites-syntes. Den inleds med att diktaren samlar åhörarna kring en gemensam tradition. Fastetiden innebär självrannsakan, undervisning och botgöring och uppfattas som en vandring från askonsdagen till påsk. En förebild är Jesus vandring ”från Galiléen till Jerusalem”. Söndagens evangelietext var Lukas 18: ”Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva utlämnad”. Fastetidens 40 dagar är ”åt smärtans minnen vigda”. Antitesen kommer i mittpartiet där skalden uppmanar åhöraren att lämna rollen som ”en drömmande och trånsjuk pilgrim” och vända blick och sinne mot världskrigets skådebana med dess stympade lemmar, vissna kullar och svarta kors. Diktaren själv erkänner sig ha varit en sådan pilgrim, ”som kämpar ensam för mitt hjärtas frid”, men i den avslutande syntesen, har han kommit till insikt:
Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka
i världens mäktigt stora sorgebrus
och minnas: vad den ringe nu bör skänka
är ej sitt mörker, men en glimt av ljus.
Diktens bärande symbol är given, det röda korset. Men Karlfeldt lyfter korsbilden till något större än den arrangerande organisationens logga. Det röda korset blir en moralisk vägledare och ledstjärna, en barmhärtighetens och medkänslans symbol, lik det tecken som skyddade israeliterna under mordängelns härjningar i Egypten eller den molnstod som ledde israeliterna under ökenvandringen. Och som en motsats till det röda korset står de svarta korsen, soldatgravarnas kors i det öde land som man redan då kunde känna igen från fotografier och konstverk från västfronten.
Den versform Karlfeldt valt är en varierad blankvers med omväxlande manliga och kvinnliga radslut och med ett rimmat parti av sammanfattande och fokuserande art, som i citatet här. Blankvers kan i sin ursprungliga, regelrätta form, tiotaktig jambisk orimmad vers, bli enformig i längden och Shakespeare utvecklade särskilt i sina sena dramer en mer varierad blankvers. Kanske bidrog den ökande kännedomen om Shakespeare till att svenska poeter efterhand tillägnade sig formen under 1800-talet, Tegnérs Magisterepilog och Hagbergs översättningar visade hur den kunde utnyttjas inte minst för monologer av resonerande karaktär och tankedikter av berättande slag. Karlfeldt väljer den påfallande ofta för sina ”krigsdikter” i Flora och Bellona, förutom i ”Det röda korset” också i ”Svart jul”, ”Tjugondedag”, och ”En pesthymn”, men även i den samtidiga, lyriska ” Ölandslegend” och liksom i den svårtydda ”Den flyende kungen”.
Sina hundra år till trots är ”Det röda korset” en dikt med plågsam aktualitet, fastän den skrevs till en välgörenhetstillställning för den högre stockholmssocieteten. Den ställer frågan hur vi som – ännu – undsluppit krigets fasor ska agera när nu världen ser ut som den gör? Ska vi vända oss inåt och vårda vår egen själ och självbild eller ska vi våga öppna oss för vad som sker i omvärlden och reagera på det med människokärleken som ledstjärna. Karlfeldts dikt påminner oss om detta eviga dilemma. Den är en maning till ansvar för landets ungdom och solidaritet med de som drabbats av kriget, precis som i ”Prologen vid Svenska spelen” ett halvår tidigare. Här löper tanken från fredliga strider i skörd och spel till dem som i samma ögonblick slåss vid fronterna i världskriget.
När soliga liar blänka,
när värjor skyldra i glans,
på härar av bröder vi tänka
som brutit sin sista lans.
De gingo i dunst och dimma,
de bodde i hålor och prång.
Vi vandra på ängar som glimma
med gamman och klingande sång.
Kanhända vår ödestimma
skall slå som deras en gång.
Karlfeldt vill att åhörarna ska minnas de idrottskamrater som för fyra år sedan deltog i tävlingar just på det stadion där de nu befinner sig. Prologen lästes utan mikrofon av skådespelaren Ivan Hedqvist. Vi påminns om betydelsen av röststyrka och artikulation men också om att diktaren måste välja ordalag som når ut till en stor publik på en väldig arena.
Tanken på kriget infinner sig både när man ser det lierustade skördefolket på åkrarna och de värjsvingande fäktarna på den idrottsliga vädjobanan. Karlfeldt knyter alltså i ”Prologen” samman det vardagliga arbetets perspektiv med spelens tävlingar och låter snapshots av skyttegravarnas fasor ställas i kontrast till de svenska sommarängarnas och idrottsplatsernas behagfullheter. Vi leker på Stadion, men leken är en vapenlek och vi kan bara hoppas att den inte ska övergå i allvar. Sommarens kornblixtar och åskbyar ger ett återsken och ett eko från kriget och påminner oss om hur nära vi kan vara ett öde liknande det man får utstå ute i Europa.
På motsvarande sätt, med samma teknik, kontrasterar han i ”Det röda korset” de inåtvända fromhetsövningarna på hemmaplan mot de upprörande händelserna på västfrontens krigsteater. Så blir båda dessa dikter en maning till ansvarstagande och solidaritet, ett tema som Karlfeldt vid samma tid utvecklar också i relation till familj och till kommande generationer, i Flora och Bellona i dikter som ”Sjukdom” och ”Testamente”, i Hösthorn i en dikt som ”Ungdom”.
Lyckades Karlfeldt övertyga den ordens- och juvelbesatta operapubliken? Dagens Nyheters referent var skeptisk: ”Kanske vittnade publikens yttre habitus icke så övertygande om det människornas begär till späkning och självtukt varom skalden i sin dikt talade, men man hörde dock på under uppmärksamhet.”
Men tillfällesdikten nådde en vidare publik. Den trycktes i Post- och Inrikes Tidningar och Stockholm Dagblad direkt efter soarén, vilket fick Helena Nyblom, deklamatörens mor, att prisa den i ett brev, ”något af det vackraste ni någonsin skrifvit”. Och den ingick i Flora och Bellona, som utkom samma månad som det efterlängtade vapenstilleståndet 1918. Då kom den i en annan kontext som en av flera dikter och upplevdes med ögat inte som vid operasoarén med örat. För många recensenter var ”Det röda korset” samlingens höjdpunkt, ”ett mästerligt stycke retorik” (Johan Mortensen i Nordisk Tidskrift), ”ett storslaget förhärligande av barmhärtigheten” (Sven Söderman i SvD). Dikten torde ha känts som ett relevant svar på den moraliska utmaning det utdragna kriget ställde.
I marsvind
Vad bry vi oss om tsaren.
Se staren, se staren.
Att tsaren, Rysslands beskedlige far, var Nikolaj II, som tagits i kärt förvar och kanske inser att världen blånar, alltså klarnar till fred, det förstod var och en, men vad har det med staren att göra? I dikten låter Karlfeldt fyra kompaner samtala om kriget. De har sina sympatier på olika håll och Karlfeldt låter denna lätt bellmanska församling avspegla den allmänna opinionen i Sverige. Ollondal är tyskorienterad, ”Jag menar jag är en gammal german, en saftig fan”, Pillman franskvänlig, ”Jag är en fransos med ring och ros”, medan värden, Fridolin, och Laxander ger uttryck åt olika grader och aspekter av motvilja mot kriget, båda är fredsvänner. Fridolin önskar att människorna skulle vara som djur, ”ty tiger jagar ej tiger”, medan Laxander förbannar utvecklingsoptimismens undergång, ”det friska, tumlande segersträck där nyss du drog ut på spanaretåg som en ung delfin i den gröna våg”. Fridolin är trots allt optimistisk, han har sett fredliga vårtecken, marsvinden tilltar, det rycker i lås och haspar, det gnyr i gamla aspar och staren och svalan är på ingång. När Laxander nämner tsarens öde upptäcker Fridolin staren i skyn och vitsen är född och laddas med mening, ”Vad bry vi oss om tsaren? Se staren, se staren!”
Dikten skrevs av allt att döma när nyheten om tsarens fängslande var ny, men den trycktes inte förrän till julen 1917 i Albert Engströms skämttidning Strix. Tsardömets fall var allmänt efterlängtat. Det fanns inget medlidande med den fallne tyrannen som hölls i milt och humant häkte av en till synes liberal och fredsvänlig regim. Men efter bolsjevikernas maktövertagande och särskilt efter den brutala avrättningen av hela tsarfamiljen 1918 blev stämningen annorlunda, och när sovjetväldet etablerats kom Fridolins skämtsamma uppmaning att låta som en rå cynism och hans hållning som en apolitisk idyllromantik.
Det lades Karlfeldt, som alltid identifierades med Fridolin, till last. I en annars positiv recension i den vänstersocialistiska Stormklockan uppfattade Ragnar Jändel sentensen som en ”självdeklaration” som tydde på en ”förnäm tillbakadragenhet”, sådant som inte dög för den nya diktargenerationen. Ragnar Josephson ansåg sig i ett hyllningstal till Karlfeldt 1933 förpliktad att ta honom i örat för hans vitsiga formulering. ”Det må vara ett skämt, men det kvarlämnar både som tanke och vers en känsla av olust”. Och trots att Olle Holmberg i DN omedelbart korrigerade Josephson levde vantolkningen kvar. Kritiker har villigt förbisett att dikten som helhet, de fyra rösterna tillsammans, fångar det splittrade opinionsläget i Sverige och kanske rentav inom Karlfeldt själv och att just detta är det fina i kråksången. Få har observerat att staren redan har omnämnts av Fridolin. Det är den han väntar på och längtar efter, kanske kan den bära bud om ytterligare fredstecken utöver tsarens fall: ”I vår skall jag sitta och tala / med vittfaren stare och svala.”
Ölandslegend
En dag då molnens jakter gledo röda
för morgonvind från Ottenby mot Böda,
då gick en yngling genom prästgårdsgrinden,
där balsampoppeln lutar sig mot linden,
och han gick ilande på vida vägar,
som den av vårens ande drivne plägar.
Erik Johan Stagnelius var en av många diktare från 1800-talet som Karlfeldt gärna läste och lät sig inspireras av. Det visar sig på många sätt i ”Ölandslegend”. I biblioteket på Sångs fanns Samlade Skrifter utgivna av Eichhorn 1868, kanske hade just de tre volymerna följt Karlfeldt redan från ungdomsåren. Hur som helst finns dikter av den unge gymnasisten Axel Eriksson som vittnar om Stagneliusläsning. Ungdomsdikten ”Forsen” är uppbyggd ungefär som den stagnelianska ”Floden”. I båda dikterna får vi följa den klara strömmens färd mot havet. Men Stagnelius anonyma flod skyndar målmedvetet mot den stora oceanen och önskar uppgå i oändlighetens famn, medan Karlfeldts fors har tydliga drag av Dalälven. Den stannar upp i Avestatrakten för att kommentera stångjärnstillverkning och sociala förhållanden och glömmer sedan sin fortsatta färd när han, forsen, blir vittne till ett kärleksmöte på strandbrinken.
Den gymnasistdikt som fått inleda Karlfeldts Samlade dikter, ”Vårnatt”, innehåller flera enskildheter som luktar Stagnelius, t.ex. ”kvällens rosenvirkade slöja” eller ”regnmolnets mörka char”. Och när ”nattviolen blandar sin milda vällukt med det friska doftet av unga björkar” är det en doft som återfinns hos Stagnelius, liksom den ålderdomliga neutrumformen av doft, doftet, men violens ånga är inte en drog som får skalden att glömma verkligheten utan en distinkt naturiakttagelse av en naturmänniska med starkt utvecklat luktsinne. Det är tydligt att bondsonen Karlfeldt hade en helt annan syn på naturen än prästsonen Stagnelius. Så när Karlfeldt 1917 skriver en svit Ölandsdikter är det inte bara en ungdomsförälskelse i Stagnelius som manifesteras. Det är något annat som ligger bakom.
En av de äldre akademiledamöter som Karlfeldt genomgående kom väl överens med var A Th Gellerstedt, fyrbyggare, fågelskådare och akvarellmålare mer än poet. Han skrev förvisso dikter också, alldeles för många, men det är en påfrestande läsning. Både fyrarna och fåglarna hade fört honom till Öland och entusiasmen för landskapet försökte han överföra till Karlfeldt. Sommaren 1917 for så Karlfeldt på en rekreationsresa till Öland med den något yngre skribenten och litteraturhistorikern Ruben G:son Berg som reskamrat. Det var produktiva veckor som avsatte en handfull dikter, däribland en svit Ölandsmelodier till minnet av Gellerstedt. Men en av dikterna handlar uppenbarligen om Erik Johan Stagnelius, född och uppväxt i prästgården i Gärdslösa, mitt på Ölands ostkust.
Det är dock inte någon porträttdikt, snarare en hyllning till Stagnelius poetiska värld så som den träder fram i myter, i natur, i erotik och i tanke. Stagnelius namn nämns inte. Hur skulle då läsarna veta att ynglingen i prästgårdsgrinden är Erik Johan, son till kyrkoherden i Gärdslösa? För att leda läsaren på rätt spår införde Karlfeldt en diskret fotnot. ”Läsaren torde erinra sig att skalden Stagnelius var född och uppväxt på Öland.” Dessutom strör Karlfeldt in många typiska Stagneliusfraser i sin dikt: violens ånga, vallmoskugga, ambradroppar, balsampoppel, världssultanen, hav som suckar, Saronsliljor.
Man slås av vilken mjukhet det finns i versen, rytmen är lekande lätt, balanserad och behagfull. Man räknar efter och finner att det är femtaktig, jambisk vers, kort sagt blankvers, men, som i ”Det röda korset”, i en fri, rimmad variant och uppdelad i jämnstora strofer. Mjukheten, smidigheten, den vackra klangen beror kanske på att alla radslut är kvinnliga och att bruket av assonanser och allitterationer är generöst: ”lutar sig mot linden”, ”ilande på vida vägar”. Blankvers ger dikten en berättande karaktär och ”Ölandslegend” berättar om ynglingen som i soluppgången lämnar hemmet, vandrar genom en lövrik lund av klassiska kärleksmyter, vidare ut på det öländska alvaret med dess myrar, vipor, ljungpipare och orkidéer för att till slut föras upp mot himlen tillsammans med en förandligad kvinnogestalt,
ett barn av himlens vind och jordens anda,
den som hans hjärta helgat till Amanda.
Människosjälen, Psyche, återvänder till sitt ursprungliga hem.
En vandring som liknar den han låter Stagnelius göra hade Karlfeldt skildrat i ”En vandringsdag”. Där går en yngling ut från hembyn i soluppgångens timma, upp till en skog för att till sist finna en vila i en feminiserad natur, han somnar ”på skogsfruns mjuka arm”, vid ”en tuvas unga barm”. Inget andligt i detta om nu inte erotiserad naturmystik ska räknas som andlighet.
Karlfeldt var själv fylld av vandringslust livet igenom, vilket återspeglas i många dikter. Även Stagnelius skildrar vandringar av liknande slag som kunnat inspirera Karlfeldts ”Ölandslegend”, till exempel ”Avsked till livet” och ”Till Öland”. Om Karlfeldt orienterat sig i litteraturhistorisk litteratur före sin Ölandsresa, kanske han läst den första akademiska avhandlingen om Stagnelius av J B Simonsson, Lif och dikt, från 1909, som i det inledande kapitlet (s. 51-53) uppehåller sig vid ”Avsked till livet”:
Knappt vid lärkors sång i etern
Svävade med gyllne vingar
Morgonrodnan över havet,
Då från nattens stilla läger
Ut jag hastade i daggen,
Man vill väl gärna tro att de myter som staplas i inledningen till ”Ölandslegend” skulle understryka det ljuvt romantiska som strömmar ur de vackert ciselerade fraserna. Den sköna, mjuka tidlösheten som dikten frammanar kan också uppfattas som ett inslag i eller rentav en plädering för den idyll vid sidan av samtidens oro som Karlfeldt många gånger idealiserar, något som han fick kritik för när krigstiden var över.
Och visst, de klassiska myter som ynglingen möter handlar om kärlek och erotik och återkommer också i Stagnelius poesi. De har väl nått honom främst genom Ovidius Metamorfoser, dvs. sådan lektyr som en brådmogen gymnasist i början av 1800-talet, liksom i slutet, förväntades vara hemmastadd i. Karlfeldt fångar på så sätt in den kärlekstörstande skaldekollegan, men ser vi närmare på de myter som det anspelas på i ”Ölandslegend” märker vi att de alla visserligen skildrar erotiken som en stark drivkraft men framför allt som våldsbejakande, dödsbringande lidelse och lidande. Sådan är kärleken i demiurgens, ”världssultanens”, materiens värld. Där blir Chloris våldtagen av Zephyr och förvandlas till Flora, så som Botticelli skildrat det i”Primavera”, (som Karlfeldt såg i Florens 1901), där mördas Adonis av Venus svartsjuke make, där jagar Diana och straffar sina följare med döden om de bryter sina kyskhetslöften, där förvandlas Philomela till en näktergal sedan hon skändats och fått tungan avskuren, där gråter den olyckligt förälskade Psyche.
Det är alltså inte någon menlös och skyddad idyll som Karlfeldt placerar Stagnelius i utan en hos Karlfeldt vanlig ambivalent erotisk atmosfär, en kaotisk, driftstyrd värld präglad av en stundom kokett, tidstypisk sexualskräck som nästan ter sig som tillräcklig motivering för att Stagnelius skulle vända sig bort därifrån till en befriande gnostisk åskådning där köttsligheten förnekas och andligheten bejakas. Att gerundivformen amanda, ”den som bör älskas”, hos Stagnelius blir till en älskad kvinna med egennamnet Amanda, en kombination av amor och ande är alldeles följdriktigt.
Så öppnar sig ”Ölandslegend” för många tolkningar. Vad jag vill lyfta fram är bara vilket imponerande lyriskt bygge Karlfeldt åstadkommer, vilket skickligt hantverk han demonstrerar, till synes oberörd av de samhälleliga omvälvningar som äger rum både i omvärlden och hemma i Sverige. Men är han verkligen oberörd? Poeten är sommaren 1917 på semester från krigstidens påfrestningar, men kriget är ofrånkomligt och närvarande, i bakgrunden, under horisonten.
Luthers hammare
Så stilla faller blad på blad,
och vinden andas matt,
och dimman sluter Luthers stad
i gråa armars natt.
Det är som väntan lång och dov,
som trängtan till en röst
att väcka allt som länge sov
i allt för ändlös natt.
Karlfeldts dikt ”Luthers hammare” börjar i dysterhet och oförlöst väntan, ungefär så som stämningen i Europa och Sverige var 1917 inför det ändlösa världskriget. Men i dikten är det reformationen 1517 man väntar på.
Hösten 1917 hade Hugo Alfvén problem. Han skulle skriva en festkantat till det stora reformationsjubileet i Uppsala den 31 oktober. Det var då 400 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Vid jubileet skulle också en ny bibelöversättning efter 144 års väntan överlämnas till kung Gustav V under pompa och ståt. Dessutom var det promotion och Alfvén själv skulle kreeras till hedersdoktor. Det var ett prestige-event av högsta dignitet.
Den första halvan av kantaten var på gång. Den bestod av två Lutherpsalmer utvalda och förkortade av Nathan Söderblom, som nu var ärkebiskop, så att texterna illustrerade Luthers själskval inför reformationen. Problemet var den andra halvan. Erik Axel Karlfeldt var som alltid senfärdig, ja, det kunde gå så illa som vid Linnéjubileet tio år tidigare, då han hoppade av i sista stund och Alfvén på nolltid fick sno ihop sin Uppsalarapsodi byggd på diverse studentikosa dryckesvisor. Den här gången satt Karlfeldt fast. Även han skulle promoveras till hedersdoktor och kunde för skams skull inte lämna walkover. Men han saknade länge en bärande idé, en sammanfattande bild för Luthers gärning, själanöden hade ju skildrats i första delen. Till sist kom den till honom i form av den hammare Luther spikade med.
Där, i den bilden, fanns mannen ur den arbetande klassen som går till storms mot murkna fördomar och institutioner beväpnad med det vardagliga arbetets symbol, hammaren. Där fanns bergsmannen – och Karlfeldt själv var av bergsmannaätt – som i Engelbrekts efterföljd jagar de onda makterna ända ner i den djupaste gruvorten. Där fanns upplysningsmannen som i Benjamin Höijers anda söker sanningen ända fram till helvetets portar – och som får göra det med samma grundrytm som Geijers ”Odalmannen”. Där fanns det sena 1800-talets enskilde à la Kierkegaard och Ibsen, den ensamme sanningssägaren som tar strid mot ett härskande, förstockat kollektiv. Och där fanns den unge hjälten som banar väg för ett nytt, demokratiskt samhälle. Samtidigt gav den här Lutherbilden en perfekt introduktion till ”Vår Gud är oss en väldig borg”, som enligt beställningen skulle avsluta kantaten.
Dikten” Luthers hammare” är förvisso en hyllning till reformationen, och Karlfeldt stoppar skickligt in anspelningar på Luthers egna skrifter med deras skarpa rapp och hårda tillmälen mot påvekyrkan. Det är samma teknik som han använde i sin dikt om Stagnelius. Men som dikt i sin egen rätt är ”Luthers hammare” en hyllning till de nya rörelserna i samtiden, demokrati och individualism, fred och förnyelse. Första världskriget, som hade skakat om den gamla ordningen, skulle ta slut om ett år, men det visste man inte då. Sverige stod under året 1917 på randen till en revolution. En vecka efter jubelfesten utbröt bolsjevikrevolutionen, som skulle välta även den nya ordningen över ända. Det visste man heller inte då. Men många, Karlfeldt var en, Alfvén en annan, satte sitt hopp till den unga, nya generationen. Hammaren i Luthers hand kan liknas vid en stafettpinne eller, med orden i dikten ”Testamente”,
Så ger jag åt en annan
min stav, mitt pilgrimsbälte.
Det mod och det engagemang som präglade Luther skulle samtidens unga ta efter: ”Vaknen upp, ty nu slår tidens ur / ett timslag sällsamt stort!”. Det kunde sägas inför reformationen likaväl som inför det demokratiska genombrottet.
Nu kan man kanske tycka att Karlfeldts skildring av 1500-talets påvekyrka, och indirekt också den egna tidens katolicism, är orättvis och slentrianmässig och att hans värdering av Luthers reformatoriska insats är otillbörligt idealiserad. Men det avspeglade den gängse uppfattningen i Sverige och den Svenska kyrkan vid den tiden och långt därefter.
Karlfeldt var väl inte särskilt engagerad i frågan men visste vad beställaren ville ha. Om påvedömets tyranni talade den ekumeniskt sinnade Nathan Söderblom i sin predikan vid det solenna tillfället. Universitetets rektor Henrik Schück nyanserade visserligen saken i sin promotionsföreläsning genom att sätta in reformationen i ett större kultursammanhang präglat av renässans och humanism men talade också han om medeltidskyrkans världshat och munkmoral. Men samtidigt ska väl sägas att den katolska kyrkan som den såg ut vid tiden för reformationens begynnelse eller vid 1900-talets början inte framstår som något föredöme ens för dagens katoliker. Karlfeldt fick aldrig uppleva Andra Vatikankonsiliet, latinamerikanska befrielseteologer eller Johannes Paulus befrielseverk, i varje fall det senare skulle fått hans höggradiga sympatier.
När Karlfeldts dikt slutligen nådde Alfvén var det bara fem dagar kvar för textinterpretation, komponerande, notutskrifter till orkester och 200-hövdad kör, samt repetitionsarbete. Han fann dikten ”storartad” och tycks på något sätt ha gillat att arbeta med kniven på strupen. Som alltid sökte han efter syn- och hörselintryck i den förelagda texten, och här såg han dramatiska scener och skarpa motsatser mellan mörkt och ljust, gammalt och ungt. Här hördes hammarslag på portar och klockklang från tidens ur och bergsmannens slägga. ”Det började porla i fantasiens källsprång, det började brusa, orden lockade allt starkare”, skriver han i memoarerna. Men den plan han tänkt sig måste läggas om, ”Polyfonien fick vika för homofonien; ett baritonsolo och unison körsats, som gav tyngd och märg fick utfylla långa delar, vilka jag band samman med långa mellanspel.”
Som alltid när det gäller promotionskantater fick inte åhörarna njuta av stycket som en enhet. Efter första delen skulle Alfvén, Karlfeldt, Söderblom, rödakorschefen prins Carl och några till promoveras. Kanonskott avlossades och traditionell promotionsmusik, Händels Largo, spelades. Sedan kunde Alfvén gå från parnassen tillbaka till pulten. Nu var det bara ett problem kvar: lagerkransens kvistar stack honom i öronen. Så kunde han äntligen slå in den andra delen av sin och Karlfeldts reformationskantat, ”Luthers hammare”.
Karlfeldt stod naturligtvis för sin Lutherdikt, men jag tror att man ska vara försiktig med att ur den uttolka nyanser i hans personliga förhållande till katolicism. ”Luthers hammare” är skriven på beställning till ett mycket speciellt tillfälle och Karlfeldt är klar över hur psalmerna ska gå inne i en protestantisk domkyrka vid ett reformationsjubileum.
Till en sekreterare
Den 20 december 1917 avhöll Svenska Akademien som traditionen bjuder sitt årliga högtidssammanträde. Det gav Karlfeldt möjlighet att fundera kring ämbetet som ständig sekreterare:
Där du skrider, min kusin,
blank och fin,
hög i min,
som i suset av blågula fanor,
syns du mig på alla sätt
värdig av din gamla ätt,
dina lysande kyrkovärdsanor.
Som ni hör är det inte Karlfeldt som beskriver sig själv, han låter sig porträtteras av en som på gustavianskt eller Bellmanskt maner kallar honom ”kusin”, och därmed kan skämtet och självironin flöda fritt. Denna lössläppthet gjorde naturligtvis starkare och roligare intryck i samtiden än den kan göra nu. Somliga kan väl ha chockerats av akademiinteriören, där sekreteraren liknas vid en kyrkvärd som sätter en ära i att kunna sova utan att det märks under predikan och där ledamöterna, Apollons höga disciplar, bjuder varandra på snus. Det ligger en doft av Bellmanskt ordenskapitel över förrättningen. Och det vore omöjligt att tänka sig den närmaste föregångaren i ämbetet Carl David af Wirsén skriva något liknande. I denna begränsade mening kan den lilla bagatellartade dikten sägas ha en lätt samhällskritisk tendens, Karlfeldt inledde ett arbete med att modernisera akademiens arbetsformer och ville bryta den isolering, samhälleligt och kulturellt som präglat den Wirsénska epoken. Karlfeldt stod i tidens anda för en akademi med demokratisk profil som avlöste den hov- och ämbetsmannastil som länge varit förhärskande. Denna lyriska klackspark kan nog med visst fog knytas till stämningarna demokratiska genombrottets år 1917.
I ”Ölandslegend”, ”Luthers hammare” och ”Till en sekreterare” är kriget – om alls – bara indirekt närvarande, och kanske blott som övertolkning hos vissa läsare. Annat är det med ”Svart jul”, som otvetydigt ger en pessimistisk, närmast depressiv bild av det mörka mentala tillståndet i Sverige i juletid 1917. ”Tänd intet ljus i denna svarta kväll, då rymden själv är som ett skjutet spjäll”.
Svart jul
En ovis jungfru lik, har världen spillt
sin lampas olja, veken ryker vilt,
brudgummen dröjer, ingen klockas sång
förkunnar furstars tåg och stjärnans gång.
I denna natt föds ingen gud på nytt,
och barnens ängladröm är grymt förbytt:
När året 1917 började hade Karlfeldt gett uttryck för sin och allmänhetens krigsleda i dikter som ”Det röda korset” och ”I marsvind” men där fanns också en positiv motkraft i förhoppningen om att mänskligheten skulle ta sig samman i barmhärtighetens tecken, det röda korset, eller i en fredslängtan som snart skulle förverkligas, ett vårtecken förkroppsligat av tsarens fall och starens ankomst. Men när året närmade sig slutet pågick världskriget fortfarande för fullt, freden tycktes mer avlägsen än någonsin, bolsjevikrevolutionen hade inte gjort saken bättre, tvärtom. Julen 1917 var dyster, en ”svart jul”. Den dikt som Karlfeldt publicerade i det litterära månadsmagasinet Hela världen inför julhelgen var genomdränkt av svartsyn, ”svartalfer stå på vakt vid stugans knut”, heter det med en blandning av Tegnérs ”Mjältsjukan” och Rydbergs ”Tomten”. Så avslutas den strof som i övrigt konsekvent skildrar nuets skeenden genom nytestamentliga scener som ger uttryck åt svikna förhoppningar eller brutna löften och ständigt vänds i sin motsats:
härbärget ger ej rum, ej logen bröd,
Herodes knektar gå från port till port
Den svala gudahand som vi tror ska vifta julefrid över de skumma landen på juldagsmorgonen vinkar i själva verket adjö ”till mödrars söner som stå upp att dö”. Världskriget rullar på trots våra fromma förhoppningar. När dikten trycks i Flora och Bellona hade kriget just avslutats, och stämningarna förändrats, därför fick dikten underrubriken 1917 för att markera den mörkaste tidpunkten i den dystra historien och därför hamnade dikten i skuggan och blev ganska obeaktad.
Thord Palmlund, som behandlat Karlfeldts krigsdikter tänker sig att Karlfeldt skrev ”Svart jul” som en replik på en julaftonsdikt av Ane Randel i Svenska Dagbladet, fullspäckad av konventionell och kristlig framtidsoptimism. Men det vore inte likt Karlfeldt att skriva motdikter på det sättet. Och hypotesen stupar på att Randels dikt trycktes i SvD på julafton medan Karlfeldts ”Svart jul” redan dessförinnan fanns att läsa, inklusive tidskrävande illustrering, i månadstidskriften Hela världens decembernummer. Däremot kan naturligtvis Karlfeldt ha tagit spjärn mot hela den konventionella juldiktsgenren på samma sätt som Bertil Malmberg i ett par juldikter i Aftonbladet och Stockholms Dagblad 1919 uttalat vände sig mot ”det slentrianmässigt framförda fridsbudskapet, optimismen, den idylliska tonen i dessa alster”. Eller var det kanske tvärtom så att det var Randel som skrev en motdikt till Karlfeldt?
”Svart jul” ger uttryck åt en allmänt omfattad pessimism och leda inför krigsutvecklingen. Också Karlfeldt kände av den. Det räcker, man behöver inte spekulera om någon personlig depression som det inte finns belägg för. Palmlund och andra efter honom är övertygade om att det finns en mer privat, depressiv bakgrund till svartsynen i Karlfeldts juldikt, det är som om ett ändlöst världskrig med hekatomber av döda inte skulle räcka till för att skapa dålig stämning, det måste till en olycklig kärlekshistoria också. Dikten skrevs ungefär samtidigt som den betydligt muntrare ”Till en sekreterare” och den ännu mer uppsluppna ”Julia Djuplin”. ”Svart jul” vittnar om dov oro, av ångest och medlidande, skrev Olle Holmberg i sin DN-artikel. Det oupphörliga kriget var tillräcklig orsak till sådana känslor.
”Svart jul” är, liksom övriga dikter från 1917, vittnesbörd om hur Karlfeldt reagerade på de moraliska och tankemässiga utmaningar krigs- och kristiden ställde detta år. När Karlfeldt i många lyriska former yppade sina känslor inför den historiska situationen kan vi utgå från att han talade på hela svenska folkets vägnar. Finns det någon diktare 2017 som möter vår tids utmaningar med samma bredd och djup och ekoverkan? Det är en fråga som jag inte tänker försöka besvara utan överlämnar till mina åhörare. Och om ert svar blir nej, är det då poesin, poeterna, publiken eller tiden som det är fel på?
Christer Åsberg