Tal av Christer Åsberg vid mottagandet av Karlfeldtpriset 11/8 2018

Alla vägar bär till Rom, och många vägar bär till Karlfeldt. Jag vill här i första hand skildra min egen väg till honom, men i och med det beskriver jag också andra vägar som jag inte följde, men som jag senare har strövat på, vägar som fört andra läsare till Karlfeldt, kanske just ni som lyssnar nu, när jag med några få ord vill tacka för den lika oväntade som hedrande utmärkelsen att tilldelas Karlfeldtpriset.

Att beskriva närmandet till Karlfeldt i form av en vandring är ju som sig bör. Vår diktare var alltid stadd på vandring, inte bara på barriga Folkarestigar i ungdomens dagar, i Vildmarks- och kärleksvisor, utan också på diktade vandringsleder i mogen ålder. Den sista samlingen, Hösthorn, inleds med en vandring mot döden då skalden lägger ned sitt instrument ”vid konungens orgelomsusade tron”. Och i samma samlings ”Vandring” bjuder han oss, sina läsare, att följa honom antingen ner till ”blomstrande byar” fyllda av ”jordisk glädje” eller upp mot ”öde rymd och evighet” längs en dunkel väg under ”valv av gran”. Dur och moll, eller som i dikten ”Flora och Bellona” ”det friska liv” och ”den stilla död” rör sig sida vid sida, ren vid ren, på vandrarens väg i Karlfeldts diktning och säkert är det denna kombination av livslust och dödsmedvetande i förening med det raka tilltalet till läsaren som fått många att välja Karlfeldt som sin diktare och följeslagare. Men det var inte denna existentiellaväg som blev min väg till Karlfeldt, i brist på förtrogenhet och livserfarenhet antar jag.

Mitt barndomshem var fyllt av böcker, mest med min fars specialintressen orgelteknik och Chopin. Lyrik var sällsynt men Karlfeldt fanns i en vacker jubileumsutgåva som aldrig öppnades men omgavs med vördnad, ungefär så som bibeln hanterades i de flesta svenska hem vid den här tiden.

Ändå kände jag från barndomsåren Karlfeldt som upphovsman till ordspråk och talesätt. Min mor använde honom vid skickelsens skiften och i vardagens varjehanda och det i en utsträckning som jag nu finner alldeles förbluffande: ”Intet är som väntanstider” och ”Ljuvligheters ljuvlighet och krona” förstås, eller ”Lilla lättingen min, lilla tättingen min, skall hon sova fast klockan går på åtta”, (när barnaskaran skulle väckas) ,”Det står en vagn utan hästar vid porten” (vid oväntat besök från stan),  ”Det andra F jag lär dig är uttytt Fjärdingsman”, när byns ordningsmakt skymtade), och, på tal om mansgrisar, en kyrkoherde eller en storbonde i sockenstämman: ”Han spände sitt bröst, simulerade buk, som fogdar och gelikar hava för bruk) osv., osv. Ett vittnesbörd så gott som något om Karlfeldts starka genomslag hos det svenska folket, inte minst den muntliga väg som Alf Henrikson beskriver i dikten ”Jultidningen”:

O kvällsmörka land där en bildkollektion 
icke hang i varenda kiosk
men en dikt av Karlfeldt slog an en ton
som klingade ända till påsk!

Långt senare kom jag i kontakt med en annan, livskraftig muntlig tradition, elegantare, och retorisk, odlad av bildade män, silverhåriga och silvertungade karlfeldtianer som Åke Synnerström, Nils-Johan Höglund och Gösta Berglund. För dem var Karlfeldt med sin koncentrerade levnadsvisdom och sina i koppar ristade aforistiska strofer en svensk Horatius. 

Karlfeldt odlade, eller lät bli att undertrycka, en folklig, ofta enkel, ibland grovkornig och burlesk humor som kom till uttryck i dikter som ”Kyrkherrn i Nor”, ”Fem farliga F”, ”Den blodiga sotarn” och ”Bulan” eller ”Till en sekreterare” eller till och med i ”Kyrkosångarne”, som en del högbrynta kritiker tyckte skämde Hösthornsdiktare. Folklig är också hans förmåga att forma one-liners och talesätt. Den egenskapen bidrog nog till hans popularitet. Men det var varken de horatianska sentensernaeller de folkligt humoristiska talesätten som blev min väg till Karlfeldt.  Länge var dock ”Fem farliga F” Karlfeldt för mig, en dikt som väl numera ingen läser.

Jag har inget minne av att vi läste Karlfeldt i gymnasiet. Kanske nådde vi aldrig fram till 1900-talet, så gick det ofta till i de historiska ämnena i den gamla lärdomsskolan. Och den högbrynta litterära gymnasieklubben Fosterländska Förbundet ägnade sig inte åt en provinsiell lantis som Karlfeldt. Vi som började få lyriska intressen vände vår håg till något senare idoler som Ekelöf, Gullberg och Vennberg. Och det var om Stagnelius, inte om Karlfeldt, jag skrev ett enskilt arbete i sista ring. 

Runt 1960, där vi nu befinner oss, började Sven-Bertil Taube och arrangören och dirigenten Ulf Björlin ge ut en svit grammofonskivor som snabbt ökade intresset för sång och visor. Jag minns särskilt skivorna med Bellman, Taube, Ferlin och historiska svenska folksånger, som jag härmade så gott det nu gick. Jag köpte också Karlfeldt- skivan, av den minns jag bara den schwungfulla inspelningen av Peterson-Bergers ”Sång efter skördeanden”, men skivan som helhet bröt inte upp fördomen om Karlfeldt som en röst ur och för det förgångna. 

Jag var under ett par studentår tämligen aktiv som trubadur i enkla sammanhang. Repertoaren var Bellman, Taube och samtida visor. Karlfeldt fanns aldrig med i bilden. ”Vid Färjestaden” var tröttsamt lång och svårbegriplig och melodin gör sig enligt min mening bättre till nästa dikt i Ölandssviten, den poetiskt verkningsfullare ”Arken”. Detsamma gällde ”I Lissabon”. Bo Sundblads melodi är smittsamt tilltalande, men blir lite tjatig i längden och döljer därigenom scenväxlingarna i visan. Den kan dock med fördel användas till andra Karlfeldtdikter. Det var lite av Visans Vänners lutsång över det hela. Jag har senare försökt sätta melodier av det slaget till några dikter med växlande eller ringa framgång. 

Jag avundas nu sådana som Anna Ihlis som förmått uppleva och förmedla den inneboende tonen i Karlfeldts diktning, ungefär som han själv försökte uppfatta ”brösttonen” hos de unga poeter som inbjudits till Svenska akademien genom att undanskymd på en sidoläktare lyssna till dem utan att titta på skaldefröna. Vi vet ju nu att han ofta hade en melodi i huvudet när han skrev, men ingen vet hur de melodierna lät, troligen inte som ”Svarta Rudolf”, som vännen Robert ”Snorken” Norrby skrev en sjömansvals till. Karlfeldt var inte främmande för folkliga tongångar, men hans egna inre melodier var nog mera åt spelmanshållet misstänker jag. Det vore en angelägen forskningsuppgift att få bättre grepp om detta. Musiken har senare berikat min upplevelse av Karlfeldt men musiken blev inte min väg in till Karlfeldt.

Jag var inriktad på att bli lärare i svenska och historia, och blev det också, men Karlfeldt var frånvarande på den litteraturhistoriska institutionen, trots att den leddes av Karlfeldtvännen Gunnar Tideström. Högre seminariet producerade avhandlingar om Eliot och Mann, italiensk futurism och svensk barock. En som ivrigt propagerade för Karlfeldt i detta sammanhang var Majt Bank, men hennes hängivna entusiasm var så påträngande att den snarast verkade nedkylande och vi uppfattade inte efter förtjänst de många böcker om Karlfeldt och hans bakgrund som hon försökte pracka på oss.. Hon representeradeden då misskändabiografiska vägenmedan seminariet satsade på att försöka begripa den polske fenomenologen och estetikern Roman Ingardens poetiska skiktteori som var Tideströms nya kärlek.

Det var vid den här tiden, tidigt 70-tal som litterära sällskap växte upp som svampar ur jorden en fuktig höst. Jag var med i ett stort antal, Hjalmar Bergmans, Birger Sjöbergs, Frödings, Ferlins, Albert Engströms och Alf Henriksons sällskap bland andra, men inte Karlfeldtsamfundet. Tvärtom. En sommarweekend på 70-talet for Kerstin och jag ut till Grisslehamn för att se på Engströms ateljé och sola och bada. På pensionatet gick jag ner före frukost för att spana och upptäckte där några äldre litteraturhistoriker som jag kände, Sten Malmström bl.a., och undrade vad de gjorde där. Förundrad rapporterade jag till Kerstin: ”Jo, dom säger att dom tillhör Karlfeldtsamfundet och ska ha sitt årsmöte här. Tänk att det fortfarande finns folk som håller på med den där gamla stöten.” 

30 år senare blev jag ordförande i just detta samfund och har räknat ut att jag då ägnade ungefär två månader heltid om året åt den gamle stöten och hans samfund. Litterära sällskap har blivit viktiga institutioner för att hålla kunskap och intresse för författarskapen levande.  Och jag vågar säga: Utan Karlfeldtsamfundets utgivning hade det inte kommit ut någon Karlfeldtlitteratur det senaste halvseklet. 

Många av sällskapen har ett lokalt ursprung och domineras av folk från respektive bygd. Karlfeldt är ju ett riksintresse, men vi får väl erkänna att det finns några kärnområden för rekryteringen, Siljansbygden, Folkare, med en lokal Karlfeldtförening i Avesta, Uppsalatrakten och Storstockholm medan det är svårt att förkunna evangeliet om Karlfeldt norr om Ödmården och söder om Kolmården. Det är lätt att hamna i en Karlfeldtgemenskap enbart avlokalhistoriska skäl. Men det var inte sällskapsvägen som förde mig till Karlfeldt. 

Det var till föreningen i Folkare jag sökte mig när jag förstod att Karlfeldts födelsegård i Karlbo låg på cykelavstånd, bara 3,5 mil, från vårt dåvarande sommarviste i Västerfärnebo. Det blev många turer fram och åter. I Tolvmansgården fäste jag mig särskilt vid det lilla krypin som påstods vara Karlfeldts studielya som gymnasist. Det kände jag igen, jag är själv uppväxt i en bondby nära en större lärdoms- och läroverkstad, jag fylldes av sympati och så hade jag tagit de första stegen in på vägen till Karlfeldt genom att identifiera mig med honom. Under cykelturerna kunde jag begrunda en del fake news från den folkliga Karlfeldtforskningen. ”Den rike ynglingen” som enligt dikten och bibeln hörde hemma på stranden av Jordan var enligt denna tradition en välbeställd bonde i Hökmora, och tanken, hur absurd den än var, gav mig en extra skjuts var gång jag passerade Hökmora. Sådana uppgifter, inte helt främmande även för mer akademisk Karlfeldtforskning,knöt Karlfeldt och hans dikter närmare mig själv, vi kan kalla deten identifikationsprocess, som jämnade vägen till Karlfeldt.

Dessförinnan hade jag som medlem av bibelkommissionen varit med om en vallfärd till Sångs i samband med ett arbetssammanträde i Tällberg. Då, 1975-76, visste jag ännu inte vad Sångs var för något, men jag fick vara med om audiensen hos doktorinnan Gerda Karlfeldt och kände till min förvåning den undersåtliga respekt som de äldre ledamöterna, Harald Riesenfeld, Staffan Björck och Karl Vennberg visade, och jag förstod att den barska damen var en Very Important Person. Men till närmare umgänge med skalden själv ledde inte vallfärden. Sångs i Sjugare med dess historia, dess planteringar, dess Karlfeldtättlingar och dess generösa värdfolk blev senare en viktig och berikande del av min tillvaro. Många namn kunde nämnas, men jag uppehåller mig här enbart vid det tröga föret i portgången. Jag tror att många har dragits till Karlfeldtsamfundet och därmed till Karlfeldt genom trädgården på Sångs och över huvud taget genom den botaniska kunskap och det hortologiska engagemang hos skalden som den vittnar om. För dem är Karlfeldts vackraste ord inte ”Dina ögon äro eldar” eller ”Sub luna amo” utan dessa:

Jorden har fått sin vintermat
kväve, kali, fosfat,
vattnet, den bästa gåvan
kommer från ovan.
Svarta, hängande juver strömmen,
gömmen oss in i den långa drömmen,
hemmets dröm inom port och regel,
rasslande rutor och tegel.

Vi har inte haft många skalder som kunnat skriva sådant. Men det varinte planteringarna som ledde mig till Karlfeldt.

Sommarvistet i Västerfärnebo kan vi tacka vännerna Doris och Gunnar Lundh för. De var ju samtidigt aktiva i Karlfeldtsamfundet och de kunde lätt värva oss som medlemmar. Det är väl ofta så det går till. Det är det sociala umgänget, sällskapslivet inom samfundet. som drar många till Karlfeldt. Att träffa och umgås två tre dagar med gamla och nya vänner, njuta av mat och musik tillsammans, lyssna till föredrag med eller utan anknytning till Karlfeldt är tillfredsställelse nog. Författarskapet blir en senare bonushistoria.

Men för mig var språket ingångsporten till Karlfeldt. Inte just för att det skulle vara speciellt vackert och virtuost, vilket det ju är, utan för att det är så hantverksmässigt pålitligt och gediget. Staffan Bergsten, Tomas Tranströmer och jag hade på 70-talet startat en kurs i Skapande svenska i Uppsala och jag undervisade i metrik. Lite senare var jag mycket aktiv som dagsversförfattare i Upsala Nya och DN. Jag vill ju inte jämställa sådana aktiviteter med Karlfeldts diktning, men de gav anledning att läsa honom utifrån frågan hur han bar sig åt. Jag fäste mig vid hur elegant han varierade och slipade på rytmer, former och vokalföljder, för att ta ett enkelt exempel från ”Psaltare och lyra”:

Snabbt jagar stormen våra år
som skyar över hav.
Knappt tändes, år, din blida vår,
så bleknar glansen av.

En genomgående trokéisk rytm kan man tycka, tills man ska läsa högt och finner att de första och tredje versraderna som för ögat är så lika, måste varieras något, så att inledningsraden får en daktylisk förlängning innan trokérna tar vid. Frasen ”knappt tändes år” bör alltså läsas trokéiskt, lite snabbare än det daktyliska ”snabbt jagar”, märkte jag när jag i all hast måste översätta dikten till engelska för vår årsbok 2009 och bara fann tvåstaviga ord för ’snabbt’. 

Man kan också lägga märke till det karlfeldtska favoritadverbet ”knappt”, vi känner det från många av hans dikter,  ”Häxorna”, ”Sjukdom” eller t.ex.”Jungfru Maria”, ”knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid, knappt piper det i svalbon och lundar”. Det skapar osäkerhet, börjar fålarna gnägga så smått eller tänker de göra det, eller tänker de låta bli? Osäkerheten ger en rörelse i dikten. Jag har inte mött ett sådant ’knappt’ hos någon annan. 

Han drar sig inte för att bryta av en rytm med avvikande rytmiska pauser; ibland är det svårt att se hur han tänkt sig det hela. ”Häxorna IV” har fem suggestiva spondéer, ”Långt, långt” (3 gånger), ”Tungt, tungt” och ”Kom, kom” och, men bara den första av dem får bilda egen rad.

Något man lär sig av Karlfeldt är att vara återhållsam med rimmen. Karlfeldt har överraskande ofta ganska enkla rim utom när han vill excellera med konstlade och ganska tröttsamma inrim. Se t.ex. på ”Psaltare och lyra” med första strofens manliga rimföljd ”år-hav-vår-av-kos-gav-ros-grav”. Han generas inte heller av att ordet ”år” möter tre gånger i diktens inledning med olika betydelsenyanser. Amatören – eller rentav ett känsligt proffs som Fröding – skulle ha sökt efter synonymer. Från andra strofen för han in kvinnliga radslut och de fyra stroferna har olika antal versrader. Ingen störs väl av dessa oregelbundenheter, utom möjligen de som fåfängt bad Karlfeldt skriva något andligt som gick att sjunga till en taktfast psalmmelodi, Nathan Söderblom t.ex. Karlfeldt kunde reglerna, inklusive hur man bäst bryter mot dem.

Lockas man in i det karlfeldtska språket fångas man snart av de originella bilderna, vi har just mött regnmolnens hängande svarta juver. Välkända är ju ”höstmånens röda kastrull” och ”molnets grå madrass”. Kuslig aktualitet en rekordsommar som denna har hans bild av Moder Jord i ”Den yttersta domen”: 

Nu vissnar jordens gamla barm
utsugen, saftlös, platt och arm

Kraftfull är i samma dikt maningen till ärkeängeln Gabriel att med domedagsbasunen blåsa bort alla folk som vore de dun från ett örngott,

tills rymden ligger öde kvar,
ett sprucket, skakat bolstervar

Karlfeldt beskylldes då och då för felaktigheter i sitt bildspråk, ofta orättvist. Jag har bemött en del sådana besserwisserkritiker i en uppsats i festskriften till Jöran Mjöberg, men visst hajar man till ibland som i ”Ynglingen till jungfrun”:

I dagg och renhet utan sot,
av ingen hand berörd,
så skall du stå vid mästarns fot,
du blåklint i hans skörd.

Det är osannolikt att en bondson som Karlfeldt skulle se något vackert i ett skördefördärvande ogräs som blåklint, men blåklinten som ungflicksögon hade blivit en så stark poetisk konvention att skalden Karlfeldt måste foga sig. Han har dessutom friskrivit sig från närsynt kritik i dikten ”Kurbitsmålning”, där höstens och vårens bär och blommor i dalmålarnas anda ogenerat får byta plats beroende på den poetiska effekten:

Jag målar en vår
med nypon i snår,
jag målar en höst
med sippor på bröst

och därför låter han slånbuskar växa i Bergsängs backar bara för att ’månen’ ska få ett lämpligt rim och därför kan hans lyra i en dikt felaktigt ”slå klunken som orren” av det enkla skälet att ”orren” rimmar bättre på ”sporren” än det zoologiskt korrekta ”tjädern”. Karlfeldt tog det nog från den skämtsamma sidan, även i hans allvarliga dikter kan hans skämtlynne skymta fram, och just den här dikten, ”Min sångmö är icke av Pinden”, har ett Alfred Westlundskt anslag där den felaktiga fågeln passar in. ”Skämt och allvar kunna vid mänsklig verksamhet, även av den viktigaste art, gå hand i hand”. Det var slutsatsen i Karlfeldts tredjeopposition vid vännen E.N. Söderbergs disputation 1897 och den uppfattningen stod han fast vid livet och författarskapet igenom.

Min väg till Karlfeldt, då? Man kan väl säga att jag följde arbetslinjen. Innan jag ens var medlem erbjöds jag att hålla föredag över självvalt Karlfeldtämne vid Vintermötet 1999. Jag kunde inte då mycket om hans dikter och beslöt i stället att ta rätt på hur författarskapet bedömts under 1900-talet. Eftersom vi skulle hålla till i Börshuset i Stockholm gav sig titeln till föredraget snart: ”Karlfeldt på börsen. Om hausse och baisse för hans diktning.” Det har ju varit påtagliga fluktuationer i värderingen. Föredraget, som krävde ganska omfattande inläsning av diktverken, recensioner, kulturartiklar, översiktsverk osv., kan läsas på samfundets hemsida och ska inte repeteras här. Jag läste det i förkortad form några år senare på den fullsatta friluftscenen vid Tolvmansgården. Regnet öste ner, jag hade ingen ögonkontakt med publiken under den timme det tog, jag såg bara paraplyerna i Karlbo. Men alla satt kvar till slutet.”En fantastisk poet detta,” tänkte jag, ”som har så uthålliga anhängare.”

Vinsten för mig var att jag blev skapligt inläst på Karlfeldt och blev fast. De konstnärliga akademiernas tidskrift Artes ville trycka föredraget men tyckte också att jag skulle föreslå en representativ Karlfeldtdikt som ett slags illustration för alla läsare som inte visste så mycket om Karlfeldt, som man sade. Jag ville inte ta någon av de klassiskt vordna dikterna, ”Vinterorgel”, ”Sub luna” utan någon mer okänd, och jag fastnade för ”Augustihymn” ur Flora och Pomona, som var okänd för mig och som jag tyckte hade en rad typiska Karlfeldtdrag, t.ex. en ståtlig rytm och en till en början svårgenomtränglig ordridå:

Ljunghedens glans och dunans prakt på gläntan
dö som en lång, högtidlig solnedgång.

Det är inte ovanligt att en Karlfeldt-dikt inleds med en kompakt och välklingande fras som denna, som låter sig avkodas först efter upprepade läsningar men innan dess bara låter vackert. Men i ”Augustihymn” finns också omedelbart slagkraftiga bilder där naturen personifieras,

Skogen slår upp sin psalmbok och i väntan
prövar sin bas till höstens ottesång.

Det är alltså sensommarens försiktiga stormbyar som med sin sångövning ger ett förebud om de mäktiga höststormar som ska komma, då de mjukare tonerna från ”vårens alla lutor smälter samman till en enda i ”stormens orgelfång”.

Typisk för Karlfeldt är den erotisering av naturen som diktarjaget anfäktas av i ”Augustihymn”. Skogar och sjöar fylls av kärlekskranka väsen. Trots att han iklär sig den åldrande älskarens roll identifierar han sig med ”den längtanssjuke lommen” och ”den älskogshete älgen” vars rop inne bland tjärnarna vittnar om att de hoppas på en sista chans, en kärlekslivets brittsommar, om man så vill. Långt senare blev jag av Stina Otterberg upplyst om vilken viktig roll den här dikten spelar i Olof Lagercrantz familjehistoria.

Jag blev också snart indragen i ett annat arbetskrävande företag som tvingade mig till omsorgsfull läsning av hela författarskapet, nämligen utgivningen av Samlade dikter. När jag anslöts till utgivningskommittén hade man kommit långt men haft för kort tid på sig. Den mycket vackra förstautgåvan, som kom ut år 2001 var därför behäftad med åtskilliga fel. Jag ägnade mig som ordförande åt att rätta fel och konsekvensrätta noter dels till pocketutgåvan 2002, dels till hemsidan i samarbete med Hans Barenthein. Hemsidans dikter är för närvarande den mest tillförlitliga utgåvan av Karlfeldts dikter.

Därmed var min väg till Karlfeldt till ända. Genom inläsning från scratch av dikter och forskning hade han blivit min favoritskald. En egenskap förutom de antydda som jag uppskattar är att varje ny läsning av en dikt ger upphov till nya tolkningar på ett sätt som jag inte upplever när jag läser om andra favoriter som Fröding, Ferlin eller Gullberg. Ett exempel: Det var först genom Lars Gustavssons föredrag häromåret som jag fattade att ”I Lissabon där dansa de” inte handlar om hur man dansar på det röda slottet i Lissabon utan hur man festar i Pillmans glada hus i Munga. Det originella med Karlfeldt här är att han börjar med jämförelseledet och utarbetar det till ett självständigt element innan han utan något ”liksom” eller ”på samma sätt” går över till huvudsaken. Han lurar oss läsare kan man säga, men framförallt ger han en högre dignitet åt de kärleksövningar som utspelas i Munga. Pillman blir en portugisisk matador och västanvinden från Salvador fyller poetens bröst så att han blir en ”högkrönt bröllopsälg”. 

Den här tendensen att lyfta upp köttslig kärlek eller sund erotik till en högre nivå kan man vid förnyad läsning urskilja även hos den numera missaktade ”Svarta Rudolf” som kurtiserar sin danspartner så eldfängt att inte bara hon, ”den vitröda flickan”, betraktaren och dansbanepubliken och kanske rentav Rudolf själv inbillar sig att denne bogserbåtsskeppare i Bottenhavet äger sångens eggande erotiska erfarenheter från alla breddgrader där den svenska handelsflottan haft sina trader. I ett visst ögonblick kan kärleken för en stund höja sig över det triviala. Jag vill gärna förstå Karlfeldt så och möter denna vilja tydligare uttryckt i den kvinnliga motsvarigheten till ”Svarta Rudolf”, ”Sång med positiv”, tankeväckande nog i Flora och Bellona (ja, redan i Några dikter, 1916) placerad alldeles bredvid ”Svarta Rudolf” som ett slags tolkningsnyckel eller låt oss säga feministiskt motgift.

En dam av ädel vandel
som står i tobakshandel
hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod.

I dåtidens cigarrbodar fanns ingen ”dam av ädel vandel”, och ingen sjöman från Fjärran Östern gjorde sig förtjänt att kallas ”du stolte man av Kina”, men båda mådde gott av att för en stund  inbilla sig att vara det, och den saluförda kärleken blir tack vare ordens magi en hyllning till den rena kärlek som människorna känner inombords och värjer mot en sjaskig verklighet.

Jag vet hans vissa kosa
då aftonen är när;
sitt hjärta och sin dosa
han till mitt altar bär.

Det finns ett humanistiskt-demokratiskt patos hos Karlfeldt vid sidan av alla beundransvärda språkliga finesser och krumbukter:

Så mötas vi bland dosorna
som blänka vid din knut,
mot aftonen, då rosorna
och lyktorna slå ut. 

Det var en sådan Karlfeldt, med mänsklig bredd och humor, språklig virtuos och hantverkare jag mötte vid vägens slut, il miglior fabbro, ”den överlägsne rimsmeden”, som T.S. Eliot med ett Dante-citat sade om Ezra Pound. 

Tack för ordet och priset.

Skriv ut