I Grekland lär källornas vatten ge skilda och fina smaksensationer – eller ha gjort det innan Kastalias källa grumlades. Det kan kanske i någon mån vara eller ha varit så också i Sverige, men källvatten har nog mest varit bara en törstsläckare ­eller en poetisk symbol, som inte har lockat Karlfeldts sångmö. Bondepraktikans råd att i Krabban njuta ”källans dryck” anföres, men det är så gott som allt. Inte heller brännvin hör hemma i Karlfeldts dikt­värld, fastän det onekligen har spelat en roll i folkets liv; det nämnes bara ett par gånger, när sammanhanget tyckes kräva det, och profeten Jona tar naturligtvis i en bekant Dalmålning ”en sup på fisken”. Man blir till en början förvånad över att vin nämnes så ofta, enligt en pedantisk räkning i bortåt trettio dikter. I allmänhet förekommer ordet dock i bilder, som kan vara rätt konventionella, och när miljön är sydlig eller österländsk eller eljest nästan kräver detta inslag. När Fridolin dansar ”full av det söta vin”, tror man inte riktigt på det utan misstänker att rimmet har sin del i uttrycket, som man för övrigt inte skulle vilja vara utan. Det är endast i orden ”allt vin som ångar” (Jordanden) och ”must av öl och vin” (Vårskuggor) som man känner sig komma närmare något mera ­väsentligt i Karlfeldts värld.

Det som i detta fall blott antydes avslöjas helt i hans förhållande – i sin diktning – till brygd och öl. Den dryck Karlfeldt oftast nämner är, säger Sten ­Selander, ”ett hembryggt, maltstarkt öl, brunt som om det sugit åt sig all mullens dunkla must och framburet i bastanta, konstrikt snidade trästånkor”. Detta är obestridligen sant, och det kan inte sägas bättre, men det finns en del att tillägga. Låt mig börja med det som har föranlett detta anspråkslösa försök att belysa ett motiv i Karlfeldts diktning: vad han säger om pors­öl.

I Dalmålningen Tuna ting når porsen utan tvekan höjdpunkten i sin i övrigt inte alltför märkliga poetiska tillvaro:

Låt porsölet draga och jäsa.
Kung Gustaf är vansklig att kväsa.
Hans mästermän äro så kvicka;
ty vilja vi mandom oss dricka.

Strofen är otvivelaktigt litterärt inspirerad, men källan är en bekant folklig visa om ”Konung Göstaf och Dalekarlarne”, där en jute säger: ”Jag hafuer så ondt i Hufwud, jag gitter ej lemman rördt; Jag hafuer druckit dhet starke porsöhl, som är från Dahlarna fördt''. I en variant heter det: ”Hin må mera dricka det porsöhl de brygdt, i smedjan vid Dalkarlens städ.” Karlfeldt kände kanske sannolikast visan från Geijer och Afzelius, Svenska folkvisor. Porsöl har haft rykte om sig att genom porsens något narkotiska eller giftiga verkan ge ”ett gladare rus” som en nederländsk 1500-talsbotanist säger. Karlfeldt hade säkerligen aldrig smakat sådant öl. Det skulle nog ha tilltalat honom, ty det har, som författaren av dessa rader just har haft tillfälle att konstatera, en arom av porskärr och vildmark; några kännbara efterverkningar har det inte, men det gjordes nog porsstarkare – och dracks i stora kvantiteter – på Gustaf Vasas tid.

En anspelning på porsens (och dessutom enens) användning till brygd finner man i Vårlåt (Fridolins visor): ”porsen och enarna skänka ut sitt mjöd”. ­Drycken är här mjöd, som rimmar på röd och över huvud är ett vackrare rimord än öl. Att det är tal om frömjöl försvagar inte bildens kraft: här smyger sig tvärtom en smula fruktbarhetsmystik oförmärkt in i den litet ljust vårväna dikten.

Det är när Karlfeldt talar om humleöl och humle som han klart framträder som det hembrygda ölets benådade diktare. I kanske ett tjugotal av hans dikter talas om mörkt öl, mustigt gammalt öl, dubbelt öl, starköl, dunkel humlebrygd osv. Kannan gjutes full med ljuvlig vört, på bordet står festligt bräddade krus med högtidens brygd, i värdshuset lockar sjudande öl, humleskörden skänker en dryck som är ärligt besk och skummar i stånkor, som dryckesbröderna i höstlig tankfullhet lyfter mot taken. Brygden är jordandens ångande brygd av luft och mull, det är jordens egen must och kraft man inandas i dessa dikter, till dess Ceres fördrives av Bellona och en dunst av blod stiger ur lustgårdens mylla.

För att förstå brygdmotivens betydelse i Karlfeldts diktning bör man minnas att han hade ett ytterligt starkt utvecklat sinne för lukt- och doftförnimmelser. Mer än någon annan har han själv betonat detta i sin fina ”sommarpredikan” (i Tankar och tal), där han ­talar om växelspelet mellan doft och minne som ”en av vår naturs rikedomar, en yttring av vårt själsliv i det fördolda”. Denna sida av hans naturkänsla och dess yttringar i hans diktning har senare uppmärksammats särskilt av Olof Lagercrantz och Thorsten Thunman. Lika ofta och egentligen ännu starkare än blommornas ”betagande doftrus” förnimmer man i Karlfeldts lyrik den tyngre och mörkare lukten av jord, mylla och till och med multnande löv. Här spåras stundom, som väl Sten Selander först upptäckte, ett tillflöde från en hemlighetsfull och farligt lockande underjordisk värld. Men här finnes också en kanske blott skenbart ytlig anknytning till öl- och brygdmotiven. Vörten och ölet har hos Karlfeldt mera av jordångornas än av blomdofternas väsen. Uttryck som jordens dryck och jordens brygd i Jordanden är naturligtvis symboler, men icke minst ordet brygd har en konkretion som väsentligt bidrar till den sällsamt sköna diktens verkan. Även Veneris blomma, nattyxne, har i sin rot ”en jordbrygd skum”, och ibland hör man, fast det inte ­direkt säges, hur brygden sjuder.

Det är naturligt att Karlfeldt intresserade sig för den växt som ger den i verklighetens värld beredda drycken dess arom och har en mera jordisk doft än hans diktnings underjordiska brygd. I Vildmarks- och kärleksvisor (Jägarlust) nämnes som ett hösttecken att humlen är skördemogen. I den 1898 daterade dikten En studentflamma (meddelad i Ungdomsdikt­ning) säger en flicka sin förläste vän ha ”ett hår som störad hummelgård”. I Flora och Pomona talas på ett ställe om ”humlegången”. Man blir knappast förvånad när man i en Dalmålning möter en yngling med humlebrunt skägg vid stranden av Jordan.

Ett varaktigt monument över äldre tiders humle­skörd och hembryggning har Karlfeldt rest genom sin Humlevisa, om vars ord om den beska, skummande drycken redan har erinrats. Här framtrollas med visuell skärpa de mogna humleslingornas flätor, som väcker minnet av humleplockerskornas lockar, och de torkade humlekoppornas doft, som inte är lik någon annan, blir sinnligt förnimbar. Den är, som bondebefolkningen länge har vetat, svagt bedövande och rogivande.

Om lena kvinnolockar ej förgylla
vår huvudgärd och dofta oss till ro,
med humleknopp vi våra örngott fylla
och slumra tungt som björn i vinterbo.

Till denna vision ansluter sig i den senare doft­meditationen några ord om humlen kring ladan och humlekopporna, som börjar förbereda sin beska höst­arom. Till tjänst för den som stötes av den anförda strofens ord ”humleknopp” kan anmärkas att det är sakligt felaktigt men poetiskt det enda riktiga. Ett ­kollektivt ord ”humlekopp” finns inte, och ”humle­knopp” har för övrigt redan tidigare någon gång begagnats i betydelsen humlekoppa (humlekotte).

I Flora och Pomona talar Karlfeldt på ett ställe om öl bryggt på oxelbär. Det är i Värdshuset, där scenen är förlagd till Brunnbäcks forna gästgivaregård nära hans barndomshem:

Här står den täcka oxellund,
vars bär ge öl och mäsk.
Därav blir mänskan glad och sund
och gott blir djurens fläsk.

På denna strof bygger Sten Selander, när han i Det levande landskapet i Sverige nämner oxeln som ett exempel på allmogens beroende av lövängarnas råvarutillgångar under gångna tiders självhushåll; ”oxelbären tjänade att ersätta malten vid ölbrygd, och draven användes till att göda svinen med.”

Oxeln var ett av Karlfeldt högt älskat träd. I dikterna nämnes det inte lika ofta som björk, tall, ek, lind och gran, men dessa förekommer mera som staffage eller i tämligen konventionella bilder; inte minst gäller detta om eken. Till oxeln står Karlfeldt i ett mera personligt, på ett särskilt sätt känslobundet förhållande. Detta sammanhänger med att Karlfeldt, som Olof Lagercrantz har betonat och vackert utvecklat, är ”vindens diktare”; den finnes nästan överallt i hans dikter och låter oss komma en hemlighet i hans väsen på spåren. Ingenstädes skildrar han vindens sus i träden med sådan inlevelse och konkretion som när han lyssnar till musiken i oxelns krona. I Härolden (Flora och Pomona) berättas hur oxelvinden vid soluppgången ”tonade ljuvligt i oxelgren” och hur på kvällen, ­sedan ”solen gått ned under oxelgren ... oxelfiolen ljöd smäktande len”. I roslagsdikten i Flora och Bellona ­talas om ”yppig oxel och olvon”, men i kronorna finns fjärdarnas doft och skum, och luften bävar beständigt. Ljummare är vinden i Ölandslegend, ”där sista oxeln sköt sin gråa blomma”. Ofta är oxelvinden hårdare, och oxeln symboliserar det sega, sträva och trotsiga i naturen och i skaldens eget väsen. I sin essay om ­Dalarna i Turistföreningens årsskrift 1926 (åter­given i Tankar och tal) talar han först om den ensamma oxeln i Sjugare, som en dag ”susade sunnandalskt” för honom men i höst- och vinternätter ”knarrar sakta som av välbehag; han är som alla i sitt släkte en god stormtrotsare”. Samma oxel återkommer i inledningsdikten till Hösthorn som ”en knarrande lund”. I Plantering sjunger oxel och alm, ”vindens vänner”, sträva och tunga sin psalm. I doftkåseriet sammanställs oxel och rönn som bror och syster och samma andas barn, äkta nordbor; den förra är ”senig, knotig, stormtrotsande, stundom yverboret bred”.

Dessa reflexioner kan tyckas inte höra hit. Det måste medges att sambandet med Värdshusets ”täcka oxellund” är svagt, men helt obefintligt är det kanske ändå inte. Karlfeldt kände säkert tidigt till oxeln, som finnes, odlad och förvildad i södra Dalarna och där, utanför sitt egentliga utbredningsområde, drar uppmärksamheten till sig. Ehuru hans folkliga botanik oftast eller alltid är litterärt inspirerad, nämnde han över huvud aldrig en svensk växt som han inte var förtrogen med. Enligt erhållna uppgifter planterades omkring 1882 oxel på några ställen i Folkärna, och nära Karlfeldts mödernegård finnes ett kraftigt träd. Länge synes dock rönnen och aspen, som växte i ståtliga exemplar vid fädernegården och som ”rodnar så vackert om hösten” men spelar en blygsam roll i ­dikterna, ha varit Karlfeldts speciella älsklingsträd. Riktigt på allvar tyckes han ha upptäckt oxeln först på 1910-talet. Två av oxelmotiven i Flora och Bellona återger intryck från Öland (1917) och Roslagen (1918). Denna diktsamling utkom kort efter Karlfeldts besök i Sjugare i augusti 1918, och man skulle kanske kunna tro att oxeln i Härolden, i vars grenar det tonar, är det träd som senare blev skaldens egendom. Dikten hade dock redan 1911 tryckts i Strix. Ehuru han måste ha sett trädet vid ett besök i Sjugare under en vandring som gymnasist och kanske hade sett det även senare, var det väl mera hembygdens ­oxlar som föresvävade honom.

Nils von Hofsten

(Återgivet med vissa förkortningar från ett särtryck ur Svensk Bryggeritidskrift 4/1960. Nils von Hofsten, 1881-1967, var professor i anatomi, senare zoologi och 1944–1947 rektor för Uppsala universitet.)

Skriv ut