Karlfeldt och Homeros

av Lars Falk

Det finns konstverk som är så hårt stiliserade att det är svårt att förstå deras rätta innebörd. ”Sång efter skördeanden” är en sådan dikt. Allt verkar så klart. Fridolin dansar av glädje när skörden är bärgad. Dikten lästes länge i skolorna som en hyllning till Dalarna och livet på landet. Dikten påminner om en vacker vapensköld, där vissa symboler måste förklaras. Gunnar Tideström analyserade dikten i Lyrisk tidspegel (1947) och Manne Stenbeck granskade den i Karlfeldtdikter (1972). 

Gunnar Tideström fäste uppmärksamheten på de bibliska citaten i inledningen. Ordet ”skörde­anden” är hämtat ur juldagens epistel och det söta vinet kommer från berättelsen om pingstundret. Här möts tre hörnpelare i jordbruket: sådden om våren, skörden om hösten och vilan vid jul. 

De båda diktanalysena står först i sina böcker och det är ingen slump. ”Sång efter skördeanden” fungerar som en portal till Karlfeldts diktning, oavsett vad man tycker om hans alter ego Fridolin. Vissa ord och bilder har gått in i språket och blivit stående uttryck. Många tycker fortfarande att man ska tala med lärde män på latin, men det visar sig att grekiskan också spelar en roll för dikten.

Professor Gunnar Tide­ström hade ett nära förhållande till Karlfeldt. Han föddes 1906 i Folkärna, där hans far, Hjalmar Tideström, var komminister i åtta år. Gunnar gick samma väg som Karlfeldt och studerade litteraturhistoria i Uppsala, innan han blev professor 1948. Tideström föredrog modernister som Edith Södergran, men det akademiska systemet gjorde att han disputerade på Runeberg. Hans personliga förhållande till Karlfeldt märks i Lyrisk tidspegel. Tideström var också med om att grunda Karlfeldtsamfundet 1966.

Jag hade turen att ha en annan av bokens författare, Erik Hörnström, som lärare i svenska på Katedralskolan i Uppsala. Hörnström var klart påverkad i sin undervisning av det arbete han utfört i ung­domen med Lyrisk tidspegel. De unga forskarna ville pröva de metoder för litterär analys som kom från den anglosaxiska världen. Alla deltagare studerade några utvalda dikter och jämförde sedan resultatet.

När vi skulle läsa Karlfeldt slog Hörnström ­genast upp ”Sång efter skördeanden”, som ett exempel på hur en diktare kan bygga upp sin egen fan­tasivärld. Förlusten av fädernegården nämndes sällan på den tiden, men det är uppenbart att den fick Karlfeldt att utforma Fridolin som en blandning av lantjunkare och bildad herreman.

Tideström tyckte att ­dikten ”Sång efter skörde­anden” var mer kostym än innehåll, men beundrade det artistiska handlaget som gör att vi minns hur Fridolin lyfter sin mö ”högt mot höstmånens röda kastrull”. Han ansåg att bilden var så ståtlig att det fick oss att glömma att Fridolin talar väl mycket om sin skörd och sin jord. Och på den tiden visste alla att skurade kopparkastruller blänker som månen. 

Latin i skolan 

Det finns några detaljer i dikten som behöver diskuteras och märkligt nog berör de sådana frågor som humanisterna i Uppsala borde ha tagit upp. Varför var det så viktigt för Fridolin att tala latin? Karlfeldt hade nytta av språket både som bibliotekarie och poet, men Fridolin hade inga tillfällen att tala latin, om han skötte sitt jordbruk på rätt sätt. Frågan var aktuell när dikten skrevs. Under hela 1800-talet rasade striden om latinväldet i skolorna. Kyrkan hade skött all undervisning sedan medeltiden och latinet var länge ett självklart medel för kommunikation mellan bildade människor. Det fanns purister som påpekade att romarna var hedningar och att de heliga skrifterna var skrivna på hebreiska och grekiska, men dessa invändningar beaktades sällan. Så småningom upptäckte forskarna att latin och grekiska bara var två språk bland många andra i den indoeuropeiska familjen. Deras betydelse berodde på att de hade använts av några stormakter vid Medelhavet för tvåtusen år sedan.

Några entusiaster tyckte det vore bättre om svenskarna studerade fornnordiska av patriotiska skäl, men tanken väckte löje. Det var ju den klassiska kulturen det gällde. Diskussionen komplicerades av att franska och engelska hade blivit nya världsspråk. Många tyckte att eleverna borde lära sig levande språk i stället för döda.

Frågan diskuterades livligt när de nya läroverken inrättades i början på 1800-talet. De flesta länder behöll latinet som ett gemensamt arv från antiken. Västerås läroverk var en typisk latinskola med många fina lärare. Karlfeldt läste latin och grekiska och fick högsta betyg i båda ämnena. Det skulle ha gjort honom till en vinnare, om inte fadern gått i konkurs, men många andra råkade värre ut. 

Mitt favoritexempel är Friedrich Wilhelm Bessel (1784-1846), en begåvad pojke som ville studera ­naturvetenskap, men upptäckte att läroverken i Tyskland bara lärde ut latin. Han lämnade skolan för att utbilda sig i handel med kolonialvaror, men slumpen ville att utanför Bremen fanns ett privat observatorium, där Bessel snart tillbringade all sin tid. Samtidigt ville den preussiska regeringen stärka den nationella självkänslan efter nederlagen mot Napoleon. En åtgärd var att inrätta ett astronomiskt observatorium i Königsberg. Resultatet blev att Bessel vid 25 års ålder kallades som föreståndare till ett av världens bästa observatorier utan att ha avlagt någon akademisk examen eller ens ha gått igenom läroverket.

Det var sällan som historien slutade så lyckligt. Tvärtom vimlar det av berättelser om avbrutna skolgångar och felslagna förhoppningar. I Sverige tillsattes ”snillenas kommitté” på 1820-talet för att avgöra vad läroverken borde lära ut. Geijer förklarade att samhället behövde präster och ämbetsmän för att styra landet och de behövde bara kunna latin. Om någon pojke ville bli agronom eller ingenjör fick han betala det nöjet själv. Resultatet blev att Sverige kom efter i industrialiseringen. 

Först i mitten på 1800-talet vände opinionen och latinets särställning utmanades på allvar. Nya maskiner, nya färgämnen, nya mediciner och nya kontinenter fascinerade tidningsläsarna, men humanisterna höll emot. De nya upptäckterna kunde nog vara intressanta, men de gjorde inte människorna bättre. Säker kunskap fanns bara i arvet från antiken och det fick inte förspillas. Frågan var bara om nya institutioner skulle byggas med Aten, Sparta eller Rom som förebild. 

Latinets plats i undervisningen blev en politisk fråga. Som nybliven ecklesiastikminister tillsatte Gunnar Wennerberg en kommitté som var så konservativ att den förordade en återgång till förhållandena före 1849 års skolreform. Alla elever i läroverken borde läsa latin från första klass! Wennerberg visade att han ägde politisk talang genom att desavouera sin egen kommitté och skriva ett nytt förslag som riksdagen antog 1873. 

Som så ofta kom avgörandet i latinfrågan från oväntat håll. Samhället började ta större ansvar för läroverken och genomförde en granskning 1897.  Då avslöjades att bara en femtedel av eleverna i läroverken avlade examen, medan 79% föll bort på vägen. Det var naturligtvis helt oacceptabelt och riksdagen ­genomförde 1905 en övergång till det system som sedan bestod fram till 1968. Eleverna fick först gå på realskola med moderna språk och kunde sedan välja mellan reallinjen för naturvetare eller latinlinje för humanister på gymnasiet.

Karlfeldt och hans kamrater i Uppsala diskuterade säkert hur framtiden såg ut för de klassiska språken. Det är alltså ingen slump att Fridolin talar latin. Dikten skrevs 1897-98 och Karlfeldt ville värna de klassiska språken. Det paradoxala ligger i att Karlfeldt inte gjorde som Fridolin utan valde rakt motsatt väg. 

Karlfeldt avlade sin filosofie licensiatexamen i Uppsala 1898 och gav samma år ut Fridolins visor som blev hans stora genombrott. Han återvände inte till Dalarna utan flyttade till Stockholm och blev bibliotekarie på KB. Han tänkte fullborda sin doktorsavhandling, men diktningen tog över helt. De närmaste åren var mycket produktiva och Fridolin fanns kvar som en drömgestalt som kunde lyfta sin mö högt mot höstmånens röda kastrull, samtidigt som Karlfeldt förblev ogift.

Homeros

Karlfeldts nästa diktsamling börjar med orden:

Min sångmö är icke av Pinden, 
hon är av Pungmakarbo. 

Det betyder förstås att både Dalarna och Grekland fanns med i dikterna. I ”Sång efter skördeanden” lutar flickan sitt huvud ”likt vallmon på slokande skaft” mot Fridolins breda barm, medan han talar ”med bönder på böndernas sätt, men med lärde män på latin”. All denna lärdom kom från Västerås. Karlfeldt läste sex timmar grekiska varje vecka i fyra år och hann säkert till den åttonde sången i Iliaden. Där skildras striderna utanför Trojas murar, sedan Akilles i vredesmod lämnat den grekiska hären. 

Homeros beskriver hur trojanerna anfaller anförda av Hektor. De driver grekerna mot skeppen och tvingar dem till motanfall. Bågskytten Teukros fäller flera motståndare genom att sikta i skydd av den sköld som bärs av hans fosterbroder Ajas. Till slut ser Teukros Hektor och skjuter en pil mot honom men träffar en annan av Priamos söner, Gorgytion.

Sorlet i salen tystnade säkert när sångaren kom till de berömda rader som skildrar Gorgytions död. Det är en av de första genomarbetade poetiska bilderna i världslitteraturen. Erland Lagerlöf översätter den så här i raderna 8:306-308. 

Han lät huvudet sänka sig ner, 
som i hagen en vallmo 
lutar med huvudet, tyngd av sin frukt 
och av vårliga regnet - 
så han åt sidan med huvudet sjönk 
under tyngden av hjälmen. 

Karlfeldt beskriver hur flickan lutar sitt huvud likt vallmon på slokande skaft. Det är tydligen en parafras gjord på Homeros bild. Det syns ännu tydligare om den första raden översätts ord för ord från grekiska.

Vallmon lik som åt sidan huvudet lutar...

Vallmon är den blomma som Karlfeldt nämner oftast i sin lyrik. Det sker elva gånger, men de flesta läsare minns bara flickan som lutar sig mot Fridolin. Karlfeldt och Homeros har båda fäst sig vid vallmons sätt att böja stjälken nedåt för att skydda blomman.

Vallmon förekommer ofta i lyriken som symbol för sömn med tanke på att en art ger opium, men den är också en symbol för flyktig skönhet. Karlfeldt använder vallmon på det sättet i ”Håkan på heden” efter att först ivrigt ha försäkrat att dikten inte handlar om Fridolin. Håkan är ensam och inga kvinnor kommer till hans hus om hösten.

Se, på min gård går dansen glad 
av fallna löv och vallmoblad.

Enligt min mening kommer också bilden av höstmånens röda kastrull från Iliaden. Verket skrevs på 700-talet före Kristus, när de grekiska städerna började få sina egna alfabet. Ett poetiskt geni, som kanske hette Homeros, skrev ner de gamla sångerna och ordnade dem i litterär form. Dikterna lästes snart i skolorna och blev grekernas gemensamma egendom.

Striderna vid Troja låg 500 år tillbaka när verket skrevs ner. Under den tiden hade Grekland gått från bronsåldern till järnåldern och det förklarar varför Homeros inte alltid förstod gamla tiders vapenteknik. Homeros skiljer inte på brons och koppar och alla vapen strålar med metallglans. Ajas ”strålande sköld” beskrivs i sjunde sången som en bronssmidd sköld uppbyggd av sju lager tjurhudar och ett åttonde lager av brons. 

Ajas skyddar hela tiden Teukros med sin sköld så att han kan spänna sin båge. Hans andra pil mot Hektor dödar körsvennen, men han hinner inte skjuta en tredje gång förrän Hektor kastar en sten och träffar hans axel. Teukros skulle ha blivit dödad om inte grekerna lyft upp honom i skydd av Ajas strålande sköld och burit honom ur striden.

Är det den scenen som Karlfeldt hade i sinnet när han beskrev hur Fridolin lyfte sin mö högt mot höstmånens röda kastrull? Han måste många gånger ha tänkt på de uppoffringar som familjen på Tolvmansgården gjort för hans skull. Det var bara ett fåtal ynglingar som fick läsa latin och grekiska i Västerås. 

Gården hade gått förlorad och hans far och bror hade dött. Hur såg han på sin egen insats? Borde han ha funnits på plats för att skydda dem eller avvärja katastrofen? Vilket värde hade hans klassiska studier haft för familjen? 

Läst på det sättet får ”Sång efter skördeanden” en djupare innebörd. Karlfeldt behövde kom­binera sin beundran för de klassiska språken med minnena från gården för att kunna gå vidare med sitt liv.

Lars Falk 
(Publicerad i Karlfeldtbladet nr 1/2021

Skriv ut