Erik Axel Karlfeldts tal vid 400-årsjubiléet 1921 till minnet av slaget vid Brunnbäcks färja

Vid Andersmässtiden 1520 kom en ung man ut ur Långhedens skog, passerade den korta sträckan från den första dalabyn Brovallen till älven och fortsatte upp åt Dalarne. Förmodligen väckte han till en början föga uppseende, där han gick från socken till socken, bondklädd, försiktigt yppande sig för en eller annan bekant bland herremännen, och av dem mött ibland med vänskap, ibland med svek. Men för bönderna på kyrkvallarna kring Siljan avslöjade han sig och sina planer. Då lågo konungens fogdar och deras utskickade redan efter honom, och hans väg i vårt landskap tecknades av faror och äventyr, som folkets mun bevarat och utsmyckat. Vi ha alla hört dem. Vi veta, att det var en skidlöpare med det minnesrika namnet Engelbrekt, som fick föra honom åter från ödebygdsvägen uppemot Norge. I Mora korades han av ombud från de östra och västra socknarna i Ovandalarne till ”Sveriges rikes hövidsman” och fick sexton raska unga karlar som livvakt. Med några dalpojkar omkring sig slungade alltså den ungdomlige äventyraren sin stolta, om än föga imponerande rikshövdingstitel i ansiktet på konungen av Danmark, Norge och Sverige, Kristian, med de olika vedernamnen bondekonung och tyrann, och på dennes beskyddare påven i Rom. 

Men vid fastlagstid, heter det, var han vid 400 man stark. Han drog då till Stora Kopparberget, fångade bergsfogden, upptog kronans avrad vid berget och skatten vid Tuna. Av de tyskas kramgods på Falan tog han silke till fänikor åt sin lilla här, de nya frihetsfanorna. 

Något därefter föll honom Kopparberget och hela den mäktiga och rika Dalabergslagen till. Kro­nans inflytande var här starkare genom ett flertal fogdar och befallningsmän. Men frihetsandan och fosterlandskänslan var därför icke svagare här. Vi erinra oss, att Engelbrekts resning utgick härifrån och tog de övre socknarna med sig. Jämbördigt ha övre och nedre Dalarnes män stått sida vid sida i de stora befrielsefejderna, och rättmätigt ha de därför sammansmält till ett historiskt folk. 

Gustaf Vasa var nu herre över hela den landsändan ovan Långheden. Dalarnes befolkning var samlad och kunde sända sina grannar brev om sitt förehavande under den kända myndiga beteckningen: Vi kopparbergsmän, silverbergsmän, järnbergsmän och menige allmoge, som bygga och bo i Dalarne. Hedemora blev hövdingens residensstad. Här övade han senare sitt manskap och slog sitt mynt, Hedemoraklippingen. Men nu begav han sig, tredjedag påsk, härifrån för att söka vinna de tvekande hälsingarna. Han satte då Peder Svensson, en bergsman i Vibberboda nära nämnda stad, till hövidsman över allt det folk han lämnade i Bergslagen. 

Stämningen bland Peder Svenssons folk var tydligen morsk och dalkarlslustig. Då tre herrar av rådet i Stockholm skrevo de upproriska till, att de ju icke skulle falla ifrån den gode konung Kristian, sade sig brevets mottagare förnimma, att riksens råd i Sverige nu var ganska tunt, efter det icke sträckte sig vidare än till tre män, de där ock föga dugde. Men hela företagets ställning var vid denna tid ännu mycket vansklig. Förgäves sökte Gustaf få besked av hälsingarna. De ville vänta, tills de sett, ”vad lag det tog med dalkarlarna”. När han på återfärden till Dalarne kommit till Ovansjö i Gästrikland, fick han visserligen genom fullmäktige mottaga gästrikarnas försäkran om huldskap och manskap, vilket var en god framgång, men samtidigt nåddes han av ett budskap, att allt det folk han ställt under Peder Svenssons befäl blivit nere i Folkärna fullständigt nedgjort av fienderna. Av dessa tidender, säger krönikan, var icke liten sorg och gråt på färde, varöver ingen kan undra. Men när Gustaf hunnit till Husby kloster, fick han bättre och riktigare underrättelser, nämligen att fienden blivit slagen av dalkarlarne vid älven i Folkärna och förjagad långt över Dalarnes gräns. Vi stå på valplatsen för det slag som här åsyftas. 

Folkärna, den sydligaste socknen i Österdalarne, har säkert spelat en icke ringa roll i Dalarnes oroliga historia. Med sin nedre del omsluter den älven, landskapets mäktiga pulsåder. Här stod Dalarnes gränsvakt framför Långhedens gröna mur. Här lopp stora landsvägen, härvägen, in söderifrån, från huvudstaden, och de som kommo med makt och följe, var det än landets konung, skulle här ha sitt lejdebrev för att få fortsätta upp bland bergen. Den breda gränsskogen har ännu kvar sitt vilda och bistra tycke, och när man passerar den, tänker man på förhuggningar och bakhåll och på stridbara män, som länge voro sinnade att skydda sin avskilda landsdel och sin egenart mot främmande intrång. 

Låt oss nu försöka tänka oss, hur det gick till vid Brunnbäcks färja en dag i april 1521. 

Sveriges regering, som icke fått gynnsamt svar på sina brev till den upproriska dalallmogen, hade funnit tiden inne att ta i med hårdhandskarna. I Västerås låg en styrka på 6000 man till häst och fot. Av dessa skick­ades ”ett stort tal”, säger krönikan, att hindra de svenske att komma över Dalälven. Meningsfullt är här krönikans uttryck de svenske. Den här, som nu drog upp till Brunnbäck, var säkert till största delen sammansatt av utlänningar. Och den stödde en visserligen erkänd och krönt, men dock dansk konung, som med vapen i hand gjort sig till landets herre, ja, i strid med svensk tradition låtit förklara sig för arvkonung, därmed liksom tillträdande Sveriges fria rike som ett arvfallet jordagods efter sin fader. Osvenska voro också härens ledare. Ärkebiskop Gustaf Trolle var ju en man av svenska anor, men med avgjort konungska och danska sympatier. Jens Andersen Beldenak, d.v.s. flintskalle, var en dansk biskop, som av Kristian placerats på den avrättade biskop Mattias stol i Strängnäs. En andlig man var även den illa beryktade Didrik Slagheck, den förnämste anstiftaren av Stockholms blodbad, av Kristian gjord till biskop i Skara och en av Sveriges högsta styresmän. 

Kungahären genombröt Långheden och lägrade sig på älvens södra strand kring Karlbo och Björkarsbo. Det var idel disciplinerat och övat folk, som varit med förr, tungt rustade ryttare i den dö­ende riddartidens glans, landsknektar, legoknektar, danskar, tyskar, skottar, fransoser, krigets yrkesmän, som sålde sin konst och förfarenhet för pengar. Det var folk, som visste hantera eldvapen, även om de på detta tåg ej ansett nödigt att släpa några kärrebössor med sig. 

Men på sin gård i Vibberbo vakade Peder Svensson. När han fick veta, att fienden nalkades, samlade han sitt folk och ryckte ner till Brunnbäck. Det var inget övat folk, men därför inga föraktliga krigare. Där var Dalarnes bergsfrälse, män av Engelbrekts typ, med harnesk från egna smedjor, där var allmogen man ur huse. Det var män, som fostrats i minnen från ett föregående segertåg mot danskarna och i kamptra­ditioner från hedenhös. Vapnen voro yxan, piken, slungan och framför allt bågen. Dalkarlarna voro säkra skyttar; pilen sitter inte förgäves i landskapets vapensköld. Ur gamla gravhögar i norr och söder framgrävas dalpilarna ännu, rostiga, men välbevarade och fruktans­värda, medan den kämpe de ledsagat uppgått i mull. Det var en skur av pilar, som över älven hälsade det danska lägret, flera heter det i visan, än haglet nedfaller ur skyn. Till antalet voro dalkarlarna överlägsna, och det torde väl varit kunskapen därom och smaken av de många pilarna mera än räddhågan för ett folk, som sades äta trä och dricka vatten, som kommit Jens Beldenak att, enligt sägnen, här på stranden utropa: Dessa kan fanen ej betvinga. Låt oss rätt hastigt draga hädan! 

Men dalkarlarna voro ej hågade att låta fienden komma undan. De voro så glupande, säger krö­nikan, att de nattetid togo en omväg över älven vid Utsund längre ned och föllo danskarna i ryggen. En ortssägen berättar, att de närmat sig under skydd av granruskor som en vandrande skog. Naturligtvis hade en del av dalkarlarna kvarstannat vid Brunnbäck. Med pilar framför sig, med pilar och byxor bakom sig hade kungahären ingen utväg. Den nedgjordes eller uppslöks av älvens vårflöde. Vad som slapp undan förföljdes ner i Västmanland. 

Så hade bondehären vunnit en glänsande seger över riksregeringens reguljära trupper. Det var ju ingen stor drabbning. Jämförd med våra dagars miljonbataljer sjunker den ner till en idyll, vilket ju inte är att beklaga. Men verkningarna av slaget vid Brunnbäck få icke underskattas. Det var den första upp­livande framgången i ett farligt företag, som allt för väl kunnat misslyckas. Det var en munter fanfar: framåt! Det var ett maningsrop, bättre än brev, till Dalarnes grannar och Sveriges allmoge. Och den man, som börjat verket och som sörjande ridit mellan Ovansjö och Husby kloster, skyndade nu med glädje till sina segerrika män kring Hedemora, exercerade dem, lärde dem smida bättre vapen och bröt upp i spetsen för växande härar till större och av­görande segrar. 

Det lilla slaget vid Dalarnes sydgräns står i historien vid gränsen till en ny tid. Det är den första präktiga morgonglimten av den unga dagen. Äventyraren från Dalarnes skogar tog snart riket i sin vård. Dalarnes folk hade ännu mycket otalt med honom, men det är för längesedan uppgjort. Dagens minne grumlas icke av, att kvarlevorna efter några bland offren för hans rappt och skoningslöst tuktande svärd i denna vår framträtt ur jorden. Här som allestädes i Sverige står hans eftermäle fast: Han var den rätte mannen i den rätta tiden. Han var det klokaste huvudet, den kraftigaste viljan, den starkaste handen i sitt land. Det var ju ej annat lönt än att låta honom hållas. Han växte till en bondekonung, bättre än den han förjagat, en sträng men ändå huld landsfader, som hade bondens egen lidelsefullt praktiska kärlek till svensk jord och höll uppsikt över snart sagt varje hemman i sitt rike.

Folkare häradsmän ha i dag velat högtidlighålla minnet av slaget vid Brunnbäcks färja och inbjudit Dalarnes övriga folk att deltaga. Det är, som jag redan velat antyda, ett vackert minne. Det finns lysande fältslag i Sveriges historia, som vi fira med mindre tillfredsställelse. Det är ett svenskt drag att ära, men vi, som nu leva, ha fått några skarpa lektioner i detta ämne, dem vi inte så lätt glömma. Krig för krigets skull och krig för erövringars skull och krig för pengars skull tilltalar inte längre. Dessbättre kunna vi på denna valplats lämna allt sådant åsido. Och låt mig nu, mina härads- och sockenbor, säga er några av de funderingar, som fallit mig in i dessa dagar, då jag tänkt över slaget vid Brunnbäck. Jag ville inte försöka tala som någon visdomslärare och inte heller i krusiga ordalag. Jag vill tala som en av er i dag inför vårt gemensamma minne, och jag vill tala fritt, som våra fäder talade till härskare och landsmän. 

Dagens minne säger oss: Låt det som är svenskt vara svenskt! Några intrång på våra politiska gränser ha vi ej på länge rönt; ej heller lära vi vara villiga att tåla några. Men på Brunnbäcksminnets dag ligger det oss nära att tänka på en liten avsöndrad svensk folkgrupp, som politiskt icke tillhör oss.* På sina ensamma öar i havet ha dessa svenskar haft sin blick och sin håg riktade mot vår kust med en trohet, som nu, när den blivit uppenbar, ej kunnat undgå att gripa oss. De ha bett oss: överge oss inte! De som ha att i första hand besvara denna vädjan sitta, besynnerligt nog, långt borta i främmande land. Hur de komma att skruva sina utlåtanden är oss okänt, men nog skulle vi, som här stå, vara redo till ett enkelt svar: Låt det som är svenskt varda svenskt. 

Mycket strömmar över oss från främmande land. Somt är gott, somt är ont. Låt oss stänga våra gränser bättre mot fördärvligt inflytande utifrån. Vi svenskar ha tappat vår självkänsla. Allt utländskt nytt beundras, allt gammalt svenskt får gå till spillo. Vi tycka oss tarvliga och svaga, en liten efterbliven nation. Men sannerligen, vi ha inga skäl att avundas och efterapa de stora nationernas statsmoral och enskilda lyten. Jag talade nyligen med en vis man från Österlandet.** Han prisade de små folkens lyckliga ställning, och han har rätt. Vi stå utanför de världshärskandes krassa ­intressesfärer. Vi ha eller borde ha tid för djupare kultur på egen grund. Vi höra ej till den stora hopen, vi kunde vara en utvald skara, om vi ville. Massans övervikt är dömd och fördömd. Låt oss med förstående öron ännu lyssna till kung Gustafs maning: Varen svenske! 

Dagens minne uppfordrar till enighet. Nu är den stora söndringens tidsålder inbruten. Folken riva sönder varandra, folken riva sönder sig själva invärtes. Det är som kroppar, vars alla lemmar och inälvor äro i strid med varandra. Världshjärnan är förvirrad, världshjärtat är förstockat i hat. Den officiella kristendomen har lidit ett nederlag, som är förfärligare än de krossade ländernas, och den har blivit till begabbelse bland hedningarna. Vi ringa män på Brunnbäcks strand ha så litet att säga till om, våra ord räcka ej långt, och ordknapphet anstår oss bönder och bönders söner i denna skränets guldålder. Men nog skulle vi idag vilja smida orden skarpa och med större räckvidd än den vanliga, liksom de långa spetsar, kallade liurångrar, som Gustaf Vasa lärde dalkarlarna smida i Hedemora. Nog skulle det vara stolt att ännu en gång höra ord med klang av bågar över denna älv. Och nog skulle det finnas anledning till ett nytt sändebrev från bergsmän och menig allmoge i Dalarne med det gamla anropet till de andra landskapen: Stån ihop för Sveriges bästa! 

Och nu, o Dalarne, stundar åter din besökelsestid, din och alla landsdelars. Nya riksdagsval lära komma att utlysas i sommar. Då skall mången partigängare, mången Daljunker komma över Långheden att fånga själar med ord, och han skall tala ljuvligare än tillförene, ty nu gäller det också att tjusa kvinnorna.*** Men vi, som inte kunna svära en partifana, evad färg den har, men hålla oss under riksbaneret, fråga: Finns det inte trehundraåttio kloka ombud utan klassfördomar att sända till Sveriges riksdag? Upp, Sveriges bönder, till en Vibberbopolitik av det gamla högsinta slaget! Ingen kan det vara förmenat att verka för sina rätt­mätiga intressen, men högsinnets heliga anda har varit tämligen borta från Helgeandsholmen på senare tid. 

Sist vända vi som tro, att manligheten ännu har något att uträtta häri världen, ödmjukt och rannsakande mot oss själva den fråga, som Jens Beldenak framkastade på denna plats för fyra hundra år sedan: Hur många män kan den landsändan ovan Långheden uppställa? 

I Brunnbäck 5 juni 1921 
Erik Axel Karlfeldt

*Ålands befolkning hade protesterat mot att Nationernas förbunds rapportörsgrupp avvisat deras krav på att Åland skulle anslutas till Sverige.

**Karlfeldt mötte den indiske författaren Rabindranath Tagore veckan före talet, när Tagore var i Stockholm för att hämta det nobelpris i litteratur han tilldelats 1920.

***Riksdagvalet 1921 var det första allmänna valet med kvinnlig rösträtt. 

Skriv ut