av EVA STRÖM

Dikten Träslottet tar sin utgångspunkt i Karlfeldts mors födelsegård Hyttbäcken. Jag hörde den första gången som barn, uppläst av min far för mig; jag inte ens hade börjat skolan då.

Minnet av den första läsningen jag hörde har stannat kvar i mig av en särskild anledning, det var när min far läste raderna: 

Apostlarna och profeterna
med vadmalsrock och kaskett
spatsera ännu på tapeterna
kring sjön Genesaret.

Då kände jag en egendomlig kroppslig sinnesförnimmelse, det var som att det gick två korslagda blixtar genom mig, och det blev plötsligt alldeles ljuvt och stilla inuti mig. Jag genomfors av en rysning som ändå var njutningsfylld. Vad var det som hände?

Skönheten i orden hade påverkat mig, och jag hade fått min första medvetna estetiska upplevelse av poesi. Jag var så pass liten att jag inte förstod ­diktens innehåll men jag drabbades av klangernas speciella skönhet. Det var något med de spetsiga t-ljudens krock med s-ljudet som triggade i gång upplevelsen, och sen den dagen blev jag fast för poesin. Att det var Karlfeldt som gav upphov till det ser jag inte som en tillfällighet, han var en mästare i klang, i rytm och i versmusik. 

Jag tilltalades alltså, eller rättare sagt blev helt fångad av musiken, långt innan jag kunde tillgodogöra mig diktens innehåll. Inte förrän i vuxen ålder kunde jag förstå den på ett mer intellektuellt plan – diktens emotioner är så sammanvävda med innehållet.

Varför älskade då min far – som så många andra i hans generation – dikten?

Min far var liksom Karlfeldt son till en bonde. Far var den förste i sin  skånska släkt, och den ende av bröderna som fick studera (döttrarna var det däremot inte tal om att kosta på högre utbildning). ­Orden att tala med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin kunde han identifiera sig med, även om han gick på en teknisk högskola, ­Chalmers i Göteborg och studerade till civilingen­jör. Sin studentuppsats skrev han om Karlfeldt och Fröding. Han kunde liksom många i sin generation (född 1912) identifiera sig med att vara född i ett bondesamhälle, men utbilda sig för ett annat slags samhälle. Det var inte minst detta som gjorde Karlfeldt till en generationsdiktare, 

Dikten om släktgården blev för denna generation som tog steget från jordbrukssamhället till akademikersamhället en påminnelse om arvet bakåt i tiden, en förankring i en tid som rymde mycket av uppbrott och förändring. En gård som gick i släkten – som Hyttbäcken i Karlfeldts dikt – var något som man i bondesamhället var stolt över. De som hade lämnat denna livsform kunde se tillbaka på den, som ett uttryck för stabilitet och identitet, i en ny tillvaro där dessa värden höll på att försvinna.

Vad var då Hyttbäcken för en gård – och varför betydde den så mycket för Karlfeldt? I Staffan Berg­stens bok om Karlfeldt kan man läsa att en vän till honom, Carl Mangård, kallat Hyttbäcken för en helig plats för Karlfeldt.

Gården uppfördes 1799 sedan en äldre gård för­störts vid brand, och sedan byggdes gården till med en andra våning där det fanns en stor gästabudssal som kommer att figurera i dikten.

Något som också var viktigt för Karlfeldt var att Hyttbäcken hade en släktbok, där det omsorgsfullt noterades om bröllop, dop och begravningar, och där alltså Karlfeldt kunde följa halva sin släkts historia och här få sin förankring i tiden. På så vis kom han i kontakt med sina anfäder. Det var här som Karlfeldts mor Anna Jansdotter föddes 1830 och här stod hennes bröllop våren 1851 i fyra dagar, därefter flyttade hon och hennes förste make till Tolvmansgården som var brudgummens gård. Efter elva år dog mannen och Anna blev änka med tre barn. Några år senare gifte hon sig med Karlfeldts far Erik Eriksson och Erik Axel föddes som första barnet i detta gifte, den pojke som blev poet och senare bytte namn till Karlfeldt. 

Den ståtliga bergsmansgården Hyttbäcken ägs än idag av släktingar till skalden. Hyttbäcken var en gård som var ståtligare och ännu mer traditionsmättad än Tolvmansgården, åtminstone i Karlfeldts ögon.

Men vad var det för en dikt som jag blev så fängslad av som barn? Vad stod det egentligen i den? Vad betydde de vackert klingande raderna egentligen, utöver det musikaliska välljudet? Jag ska göra ett försök att läsa dikten strof för strof. Träslottet är således en dikt i fyra avdelningar. Den första strofen den första avdelningen lyder:

Uret slår på hammaren 
och märker tidens flykt.
Vi haver du dig på kammaren
Så sörjande innelyckt?

Att uret slår på hammaren betyder att klockan slår, att tiden går. Man kan tänka sig ett golvur, som slår för hel och halvtimme. Att uret slår på hammaren har en lätt aggressiv klang. Det är alltså inte enbart positivt att tiden flyr. Nästa två rader är avfattande på ålderdomligt språk. Varför har du så sörjande låst in dig på ditt rum? skulle det kanske kunna heta på normalsvenska.

Att vara innelyckt kan förstås vara ett en aning långsökt rimord på flykt – men så tycker jag också att det går en knappt märkbar underström till det stora traumat i Erik Axel Karlfeldts liv – hans fars fängelsedom. Att vara i fängelse är bokstavligen att vara innelyckt. Fadern hade dömts för förfalskning av sina släktingars namnteckningar och dömdes till straffarbete i två år och förlust av medborgerliga rättigheter i fem år.Fadern försattes i konkurs, familjen fick gå från hus och hem och Tolvmansgården, där Karlfeldt föddes, gick på exekutiv auktion. Fadern avtjänade sitt straff i fängelset i Västerås. Det var det stora traumat i Erik Axel Karlfeldts liv, och det inträffade samtidigt med att  han tog sin studentexamen 1885 här i Västerås.

Tolvmansgården var också ett ståtligt träslott, det förlorade Träslottet, som så småningom inköptes av Sune Karlfeldt, Karlfeldts son. Men det är som vi har hört inte denna gård som dikten skildrar, nej det är Hyttbäcken, som gått i moderns släkt, en lovprisning av denna ståtliga bergsmansgård. Så vänder sig Karlfeldt till sitt modersarv i stunder av sorg och förnedring. Vad är det diktens du sörjer i de första stroferna? Det får vi aldrig veta. Men dikten fortsätter:

De nattutsprungna häggarna
de vaja blomstertungt
och dofta utom väggarna,
där sommaren lyser ungt.

Vakna är svalorna
och humlor och honungsbin.
Vinden rider på falorna
sin sunnanhäst med vin.

Utanför den instängda kammaren råder alltså en underbar försommar med svalor, humlor och blommande hägg. Metaforiskt är försommaren en tid för den första ungdomen,  den tid  innan Karlfeldt drabbades av det förkrossande traumat. Här far en vind vinande över slätterna och återkallar en lyckligare tid.  Diktjagets tankar går nu till dessa svunna lyckligare  tider:

Fara vi ut i hans ljumma spår
och fara så snabbt och vitt,
att vi fara förbi de dumma år
som löpt se’n vår sista ritt?

Diktjaget vill uppenbarligen inte tänka på ”de dumma år” som löpt sen vår sista ritt. Diktjaget  vänder sig bort från det stora traumat i sitt liv och i stället tänker han tillbaka på tiden innan det hände, ” då han är femton år på nytt”. Han gör ett återbesök med minnets hjälp i denna tid och frågar sig om allt är som förr: 

Brinna de bleka lågorna
i smedernas sotiga skjul?
Dansa de branta vågorna
kring frustande vattenhjul?

Kuttra de blåa duvorna
och ropar den gråa gök?
Dallrar ännu över gruvorna
Den rosiga rostugnsrök?

Hyttbäcken var en bergsmansgård. Bergsman var en person som hade rättigheter att syssla med gruv­drift. Det man bröt var framför allt järnmalm som gick i berget som ådror av järnoxid. I rostugnar rostades den krossade järnmalmen, vilket betydde att den upphettades så att svavel och fosfor avgick.  Detta gav upphov till den karaktäristiska röken som poeten beskriver i romantiska ordalag. Rostugnsröken är ”rosig”. Nästa steg i järnhanteringen var att reducera järnmalmen, så att syret i järnoxiden förenade sig med kol, så att koldioxid bildades samt rent järn.  Detta skedde i en masugn som eldades med träkol, som framställdes ur en kolmila. Det var alltså många steg i järnframställningen, och det behövdes både kolmila, rostugn och masugn för att tillverka järn, som kunde tappas i form av tackjärn ur masugnen. Men sedan skulle också järnet smidas – det stod smederna för. I de här raderna förstår man att i trä­slottets närhet ägde hela processen rum –  från rostningen i rostugn till smidet i smedernas sotiga skjul. Det var en förindustriell process, hantverksmässig, knuten till bergsgårdarna, och den var i Bergslagen och Dalarna ekonomiskt inbringande. Bergsmännen kunde bli förmögna och tjäna gott med pengar på denna arbetsintensiva hantering.

Det är allt detta som diktjaget skildrar med stark nostalgi. Han säger:

Allt vill jag se som jag sett det förr.
Och intet får vara förbytt.
Husfru i furuslottets dörr,
du är femton år på nytt.

Inget kan hejda tiden, men med poesins hjälp kan vi bevara minnesbilderna och skapa konstverk av dem. Det är inte minst detta som Karlfeldt försöker göra i nästföljande avsnitt som beskriver ett återbesök i gården hos en sentida kvinnlig släkting, den han kallar sin ”fränka”, där  minnen av tidigare besök också blandar sig i hans aktuella upplevelse.

Så kommer del 2. Vi träder nu in i den stora gästabudssalen i Träslottet.

För du mig in din gästabudssal
till dröm och aftonro?
Dagern är skum och luften sval
som i det förgångnas bo.

För du mig in i din högtidssal
till ro och aftondröm?
Månen står still som i Ajalons dal
över tidens vilande ström. 

I dessa två strofer talar diktjaget om hur månen står still och att även tiden som så plågsamt har fortsatt  att gå  också  bringas till vila. Ajalons dal är en dalgång och historisk stad i Palestina, nordväst om Jerusalem. I gammaltestamentlig tid var detta gränsen mellan Juda rike och Israel. Det återgår till ett ­bibelställe ur  Josua 10:12-13.

Där står: Och Josua talade till Herren på den dag Herren gav amoréerna i våld: han sade inför Herren, Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne i Ajalons dal.

Gud har således förmågan att få sol och måne att stå still, och därmed stanna tiden. Det är just ett sådant benådat, för att inte säga gudomligt ögonblick som äger rum i dikten när diktjaget träder in i sin mödernegård.

Han träder in, ja bjuds in till sin mödernegård. Om nu fadersarvet var tungt att bära, finns moders­arvet och denna bergsmansgård dit han får tillträde, dit hans dikt får tillträde. Han bjuds helt enkelt in i det allra finaste rummet smyckat med dalmålningar och Ajalons dal är möjligen ett av motiven på dessa. I de fyra följande stroferna skildras dalmålningarna som pryder väggarna. 

Fanns det då dalmålningar i Hyttbäcken? Det ­råder delade meningar om det, men Karlfeldts levnadstecknare Carl Mangård  lutar åt att det  inte funnits det, utan att de  är en produkt av diktarens fantasi. I dikten Träslottet finns de dock bestämt:

Apostlarna och profeterna
med vadmalsrock och kaskett
spatsera ännu på tapeterna 
kring sjön Genesaret.

I de nästföljande tre stroferna skildras dalmålningarna  ännu mer konkret och ingående. Nu kombineras de bibliska bilderna med figurer ur bondesamhället.

Bruntarna och blackarna
med svallande svans och man
knoga uppför backarna
med heliga män i kaftan.

De grå och apelkastade
de synas knäa trött
på svankig rygg belastade
med fromt och frodigt kött.

David står på hög altan
och ser på Batsebas bad.
Ulliga hjordar gå vid Jordan
och beta av oljebad.

I de två förstnämnda beskriver Karlfeldt humoristiskt hur de naiva dalmålarna skildrar de välfödda och frodiga prästerna. Den tredje strofen är mer ­problematisk. Den beskriver när David, kungen, får syn på den vackra Batseba och grips av sexuellt begär.  Han sänder efter henne, de ligger med varandra och hon blir gravid. Han ser då till att hennes man Uria som är soldat, ställs i främsta ledet och blir dödad, vilket misshagade Gud. Det var diktrader som kunde skildra livet på Gamla Testamentets tid – men att människor hade att kämpa med otrohet och sexuella begär är ett evigt ämne i alla tider.

Karlfeldt intresserade sig för dalmålningar och har som bekant gjort en hel diktcykel, Dalmålningar på rim, med den bekanta dikten Elie himmelsfärd. Dalmålningarnas omplantering av bibliska motiv i hembygden är säkert inspirationskänsla till hans vackra dikt om jungfru Maria: 

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy.

Dalmålningar är ett begrepp för det tapetmåleri som utfördes av dalmålare i slutet av 1700-talet fram till slutet av 1800-talet, alltså under ungefär 100 års tid.  Det finns även i angränsande landskap. Motiven är ofta religiösa och lokalbetonade med människor i typiska folkdräkter. När de välbärgade bönderna byggde ut sina hus med ett extra rum för fest blev dalmålningarna populära som väggdekoration. De inbyggda rökgångarna  i husen gjorde att det sotade mindre, och de större fönstren kunde ge ljus och få målningarna att framträda.

De idag kända dalmålarna uppgår till ca 150 ­stycken, huvudsakligen från Rättvik och Leksand. Dalmålningarna var förstås statussymboler, visade upp välstånd och rikedom, och också kultur, all­mogens egen stolta kultur.

Karlfeldt fortsätter den andra avdelningen av sin dikt med två avslutande strofer.  

Vet du, en gång, då jag kom på besök
och satt i din ryttaresal,
grep jag prins Absaloms bruna ök
som flydde i Efraims dal.

 Lustigt jag red som till sommarfest
genom gökskog och näktergalsland.
Det är den diktens flygande häst
som bär mig ännu ibland.

Nu omnämns den stora salen i huset som ”en ­ryttaresal”, i tidigare strofer har den kallats ” gästabudssal” och ”högtidssal”. Ryttaresal kan syfta på de många hästar som finns avbildade, bruntarna och blackarna, de som bar prästerna, de grå och apelkastade. Nu inför poeten ytterligare en häst i skaran, nämligen Absaloms bruna ök.

Vem var då Absalom? Han ansågs på sin tid vara världens vackraste man. Han var son till kung David, men anstiftade ett uppror mot honom.  När han flydde undan sin fars härskaror fastnade han med sitt långa, vackra hår i ett träd och blev upphunnen och dödad av sin fars män.  Det han red på – i Bibeln är det en mulåsna – blir i Karlfeldts dikt en häst.

Det är förvånande att Karlfeldt nämner denna episod i så lyckliga ordalag. I dikten har han gripit Absaloms häst och är på flykt, men denna flykt har ingenting av krig eller strid över sig. Nej, diktjaget ­rider lyckligt som till sommarfest genom gökskog och näktergalsland, inspirerad, färdig att dikta. ­Bildligt talat har han både hoppat in i målningen och ­sedan lösgjort sig från den och använder den i sin dikt så att hästen på målningen blir till Pegasus, diktkonstens flygande häst. 

Man kan metaforiskt säga att Karlfeldt med diktens hjälp magiskt löst den plågsamma situationen av en son i bitter konflikt med sin far, en far som kommer att dödas av sin fars män.  Vi kan se det som en metapoetisk insikt om vad dikten kan göra – nämligen omskapa den smärtsamma verkligheten, till en tillvaro som går att uthärda. Karlfeldt har magiskt förvandlat en dödlig faderskonflikt till dikt och därigenom nått befrielse. 

Under de lyckligt inspirerade raderna om diktens flygande häst anar vi möjligen en underström, den dolda smärtan från Karlfeldts eget liv, och faderns tragiska öde, som han aldrig diktade direkt om i sina verk. Möjligen förklätt, möjligen ytterst förborgat. Jag menar att vi här förnimmer denna underström. Kanske är nyckelordet rent av flykt. Dikt kan vara en tillflykt, men också en flykt undan det alltför plågsamma.

Vi har nu kommit till del III i den fyrdelade dikten och scenen har växlats. Från en manligt dominerad scen förs vi nu till en kvinnlig, Vi befinner oss i ett rum, där det förvaras ­kistor, i ett sorts linneförråd. Också här visar sig gårdens rikedomar och tillgångar:

Öppna de tunga kistor av ek
som gömma bak väldiga lås
den åldriga skatt som tiden gjort blek
men som varar och sent förgås.

Bred kläden och dukar på bord och bänk;
mot sjunkande, skyröd kväll
vill jag se de vita smyckenas blänk
och brokig bonad och dräll.

Om föregående avsnitt således tillhör den manliga sfären, där hästarna, apostlarna och ryttarna höll till, och där ett manligt otrohetsbrott liksom en dödlig strid mellan far och son är teman, har vi nu trätt in i en kvinnlig sfär. Kistor och skrin är hos Freud en symbol för kvinnan, och linnekammaren där hemgiften förvarades en bild för bondhustruns rikedom och det välde hon rådde över.

Inför våra ögon breds här en skatt av olika textilier ut, också sådant som i bondkulturen gav status. Kanske var det hemvävt av gårdens döttrar i generationer, och sparades självklart för att användas vid hög­tidliga tillfällen. Ändå vilar något melankoliskt och sorgset över scenen, tiden har gjort skatten blek, men den varar. Kvällen som avtecknar sig bakom fönstren är skyröd, det verkar vara sent i Träslottets liv, allt är länge sen.  Så kommer de vackra raderna, som också ger mig rysningar:

Där ligger den brudstass andlös och tom
som burits på klappande bröst.
Hur fjärran den vår då dess lin stod i blom
och hur fjärran dess spånadshöst!

Åter snabbkopplas tiden, brudstassen blir en bild av bruden som bävande gifte sig, det var länge sen ­linets blommor blommade, och bilden av brudstassen som är andlös och tom, vittnar om död, förgängelse och tomhet. De skyröda kvällarna, och den tomma brudstassen får sin förklaring i nästa strof: 

Tankfull du ser på slinga och list,
du unga i änkedräkt;
du bar dem av alla brudarna sist
i din ärbara bergsmanssläkt.

Vem är den unga kvinnan i änkedräkt? Det låter också som en referens till  Karlfeldts egen mor, som så tidigt gifte sig, hamnade på Tolvmansgården och redan  i 30-årsåldern blev änka och gifte om sig med Karlfeldts far och där sonen Erik Axel Eriksson föddes, han som sedan blev Karlfeldt. De dödas och de levandes öden tvinnas samman och blir till sång och dikt:

Det sjunger i vindens växande vin
som stråkar med sällsam ljus
kring de dödas och levandes brudelin
i den sal där min moder stod brud.

Vi har sett att vindens vinande blir en bild för sången och dikten, och det som leder till diktarens inspiration. Nu blir det metapoetiska inslaget ännu starkare när nästa strof beskriver diktens tematik:

Det sjunger om blomstrens prakt som blir blek
och om lyckans väv som består,
det sjunger om glädjens fladdrande lek
och om trohet i många år.

Blomsterprakten blir blek, men lyckans väv består. Lycka, glädje, trohet. Det är stora och vackra ord, kanske besvärjande. Karlfeldt diktaren vänder sig i vilket fall som helst till modersarvet för att finna dem. Och han fortsätter sedan han vandrat upp till sitt gästrum:

När jag stiger dit upp till mitt vilorum
uppför trappornas knarrande trä,
då ville jag böja av vördnad stum
för de sovandes minne mitt knä.

Det susar i kammarn på vinande loft
om det trogna blod som jag ärvt,
och det svävar som gammal lavendeldoft
kring kuddens skinande lärft.

Vördnad inför de sovandes minne är vad diktjaget bekänner sig till. Det var för Karlfeldt personligen inte svårt att hysa detta inför moderns släkt. Men för fädernearvet blev det mer komplicerat.

Karlfeldts fars öde har utförligt behandlats i litteraturen. Det förhöll sig så att när Erik Eriksson övertog Tolvmansgården, övertog han också skulder från hustruns förre man, som han inte kunde bli fri från. Dessutom var han tvungen att lösa ut de tre äldsta barnen så att de fick sitt farsarv. I själva verket var  gården till 9/10 skuldsatt. När så Karlfeldt skulle få studera var detta naturligtvis kostsamt. Och det var i den desperata situationen som fadern förfalskade släktingars namn på skuldsedlar, vilket gav honom 2 års straffarbete och 5 års förlust av medborgerliga rättigheter. Gården Tolvmansgården fick som tidigare sagt säljas på exekutiv auktion, men köptes långt senare tillbaka av skaldens son, Sune Karlfeldt, och donerades så småningom till Avesta kommun där den nu har blivit ett välbesökt turistmål. 

Fadern dog endast 51 år gammal som en bruten man, ”Då ville jag böja av vördnad stum, för de sovan­des minne mitt knä”. Kunde Karlfeldt innefatta sin far i de raderna? Eller är det i själva verket detta brustna öde som gjorde Karlfeldt till skald? En skald som kunde dikta om löskerkarlar, om de utstötta, om de som kom fjärran väga, och som inte tilläts höra hemma någonstans?

Men i dikten Träslottet besjungs det oproblematiska ­arvet från moderns släkt. Det avslutande partiet slutar med att poeten tar farväl av sin släkting efter besöket, stärkt och upplyft av det.

Jag sov i den dånande stormnatt
med vaggande ro i min själ.
Du bröt mig vid grinden en stormhatt
och räckte mig den till farväl.

 Du sade: ”Jag anar din färd blir hård
och din väg blir stormig och lång.
Välkommen igen till din frändegård
om det lyster dig vila en gång.”

Karlfeldts släkting som nu är gårdens mora bjuder honom både farväl och välkommen tillbaka. Trots stormen som rasar därute har han sovit gott och fått vila. Stormhatten som bryts är märklig – det är en ­giftig blomma, som väl får sin plats i dikten inte enbart för att rimma på stormnatt. Den får bli en bild för vissheten att diktjagets väg kan bli giftig och farlig.  

Men stormhatten har en dubbelbetydelse. Det är inte enbart en blomma, utan också benämningen på en stilig cylinderhatt, av det slag som brukade bäras av herrar med höga befattningar i högtidliga ­sammanhang. Och 1906, det år när Karlfeldt gav ut Flora och Pomona, fick han antagligen tillfälle att bära en sådan hatt. Han hade 1904 invalts i Svenska Aka­demien, och han var nu en nationalskald som många kunde identifiera sig med. Iklädd stormhatten talade Karlfeldt som han uttryckt det ”med lärde män på ­latin”, men i den här dikten återknyter han till sin bondesläkt där ”han talte med bönder på bönders vis”.

Det talas ibland om att Karlfeldt gjorde en enastående klassresa. Jag vill vända mig mot det påståendet. Att stamma från en bergsmansgård som Hyttbäcken och även Tolvmansgården var om något en överklass, bondeklassens egen överklass. Hyttorna tillverkade det eftertraktade järnet, som var en vara som kunde skänka ett stort välstånd till bergs­männen och de bönder som hade rätt till gruvdrift. Det var därigenom man kunde bygga dessa ståtliga bondgårdar/­bergsmansgårdar/herrgårdar och det var därigenom man kunde pryda sina hem med dalmålningar vilket sker i den här dikten, som i sig är en dalmålning på rim. Stormhatten – symbolen för karriären till diktarsamhällets parnass – innebar ­säkert konflikter, vilket en upphöjd position inte sällan för med sig. Men i den här dikten vill poeten påpeka att han stammade ur ett annat slags överklass som gav honom en betydligt stabilare grund att stå på – åtminstone delvis.

Det råder mycket storm i raderna, stormnatt, storm­hatt och stormig, och  över huvud taget blåser det mycket vind genom dikten från första delens blida sunnanvind som för med sig minnena  till poetjaget. Det susade i sovkammaren både av vinden som ven utanför, och också av blodet som pulserade i diktjagets ådror. Och han känner efter besöket en allt starkare samhörighet med sitt modersarv:

Ja väl, jag har känt som jag ärvt litet malm
från fädernas flammande här.
Jag har stått i din smedja vid släggornas psalm
och smitt på ett klingande svärd.

Och vinden från hembygdens fala och hed
må vara min reskamrat
och föra mig genom kamp och fred
som en sjungande glad soldat.

Här kan man notera att diktjaget talar om ” fädernas flammande härd”. Det är som han ändå via modern också kan inbegripa sin far i det positiva arvet. Bergsmansgårdens smideshantverk blir en parallell verksamhet till diktandet, en liknelse för hans smidande av dikt, rim och meter. Det han smider – ett klingande svärd – kommer honom till hjälp i livets oundvikliga strider. Klangen är viktig, stålets kvalitet blir  en symbol för diktens.

I de två sista raderna knyts åter tankarna till ­modern:

Men väl ska jag drömmande tänka
ibland på ditt bondeslott
och dig, min vårögda fränka,
som går där min moder gått.

Och drar jag ej hemåt till vila förr
så möt mig vid lönnarnas lund,
när den öppnar sin korsprydda koppardörr
till min sista fädernegrund.

Lönnarnas lund är kyrkogården och koppardörren syftar på dödens kopparport. Det kallar Karlfeldt sin sista fädernegrund. Återigen återkommer ordet fäder – i en dikt om moderns släkt. Det är förstås en syftning på alla de anfäder som ryms på denna sista av släkten – men vill jag tro också på fadern, den som inte nämns i dikten, men som ger den så mycket av dess storm, turbulens och dynamik.

Kontakten med Karlfeldts dikt går numera kanske inte så mycket via jordbruket och bondesamhället som via naturen, den natur som är så hotad för oss just nu. I dikten talas det om blommande hägg, blommande lin, lavendel och så den demoniska storm­hatten. Kännedomen om att jorden är hotad kanske kan ge oss en ny förståelse till Karlfeldt. Den järnhantering som beskrivs i dikten, med rostugnar och indirekt masugnar försöker man nu bedriva på andra sätt, med metoder som inte alstrar koldioxid.

Centralt i dikten står dalmålningarna, vissheten att människan inte kan leva utan konst, utan bilder, utan kultur. Om nu inte Karlfeldt gick i fädernas spår och blev bergsman och bonde, blev han istället en dalmålare som också ingick i traditionen. På så vis är dikten Träslottet inte bara en hyllning till moderns barndomshem Hyttbäcken, utan också en meta­poetisk dikt som hyllar konsten och dikten, och låter dem verka utanför tid och rum.

Eva Ström

 

Skriv ut