Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Ölandslegend

Flora och Bellona (1918)

En dag då molnens jakter gledo röda
för morgonvind från Ottenby mot Böda,
då gick en yngling genom prästgårdsgrinden,
där balsampoppeln lutar sig mot linden,
och han gick ilande på vida vägar,
som den av vårens ande drivne plägar.

Det var den tid då Ölands rika lunder
förnya sagans lek och mytens under.
Här jagar Zephyr Chloris genom snåret,
tills jungfruns murgrön glider loss ur håret
och flämtande hon ser hur guldet regnar
kring grön paulun, som spjutigt hagtorn hägnar.

Nu gråter Venus lös med varma tårar
Adonis, sedan tusenden av vårar
försmäktande i Orcus vintervälde,
dit galtens bett den sköne jägarn fällde.
Än ser Diana genom silverporten
inunder ekens grenverk ner på hjorten,
som betar fredligt, medan skytten vilar
på strandens sand i havets ljumma ilar.

Det far en sky, en skimrande, för solen,
och i dess pärlmoskugga drar violen
ett lättat andetag och sår sin ånga
som vällustsuckar, smäktande och långa.
I häcken vaknar lättsövd Philomela
och börjar yr och brinnande att spela,
i tro att kvällen sänkt sin vallmoskugga,
att ambradropparna från havet dugga
och att den gud hon tjänar, världssultanen,
beprydd med stjärneblänkande turbanen
på Orchisängens praktbädd gått att trona
i älskogshovet under almens krona.

Det går en väg bland vilda, vita aplar,
där landborgsmuren sina hällar staplar.
Han steg dit upp i Ölands ljusa öken,
som dallrar sommarn lång av skira töcken –
där sista oxeln sköt sin gråa blomma,
han såg dem sväva utåt mot det tomma.
Han följde dem, som drömde han att fånga
en slöjgestalt, en utvald bland de många,
ett barn av himlens vind och jordens anda,
den som hans hjärta helgat till Amanda.

Och han gick längre ut, där hedens vipor
beständigt gny i sina klagopipor;
från myren, torkande i solskensimmen,
hörs ödslighetens härold, alvargrimmen,
och hav mot hav i suckar tyckes vandra,
förgäves trånande att nå varandra.

I springan mellan röda kalkstenstiljor,
rann upp en flock av klara Saronsliljor.
I deras kalkar glänste än de tårar
dem Psyche, irrande i jordens vårar,
mot sina blomstersystrar lutad gråtit
vid tanken på det hemvist hon förlåtit.
Det var som liljans klocka rörde kläppen
och ljudlöst ringde sabbat över stäppen.
Det var som himlens vilsna flicka lade
en osedd hand i hans och vindlikt sade:
»Kom, fly med mig från näktergalens nästen!
Hör sången, dalande från himlens fästen!«
Högt över kärrets bon och tuvors reden
klang lärkekören: »Eden, upp mot Eden«,
och det var saligt att tillsammans vandra
mot dimblå synrand, ledande varandra.


Förklaringar:
"Ölandslegend" trycktes första gången i Svenska Dagbladet 15/7 1917.

"Ölandslegend" innehåller anspelningar på den Ölandsfödde Erik Johan Stagnelius (1793–1823) poesi. Bildspråket och enskilda ordval erinrar också om Stagnelius.
1. Ottenby Ölands sydligaste del; Böda öns nordligaste del; balsampoppeln väldoftande poppel; plägar brukar
2. Zephyr västanvinden; Chloris Zephyr fick enligt myten Chloris till maka; guldet regnar solstrålar silar; paulun säng med sänghimmel; hägnar omger
3. Venus kärleksgudinnan i romersk mytologi; Adonis bildskön yngling som älskades av Venus; Orcus underjordens gud i romersk mytologi; dit galtens bett den sköne jägarn fällde enligt myten blev Adonis under en jakt dödad av ett vildsvin och kom till dödsriket, men Venus lyckades utverka att han fick vara hos henne en tredjedel av året; Diana månens och jaktens gudinna; silverporten månskenet mellan molnflikarna; hjorten ett djur som förbinds med jaktgudinnan
4. violen ... sår sin ånga ånga: doft, allusion på "violens ånga" i Stagnelius "Necken"; Philomela benämning på näktergalen, ofta använd av Stagnelius; vallmoskugga vallmon förbinds med sömn eller bedövning, ofta nämnd hos Stagnelius; ambradropparna ambra: kaskelottens tarmsten som används för parfymframställning, vanligt ord hos Stagnelius; världssultanen demiurgen, hos Stagnelius ont väsen, skapare av sinnevärlden; stjärneblänkande turbanen allusion på dikten "Se blomman! På smaragdegrunden"; Orchisängens äng med orkidéer, av vilka flera arter finns på Öland; älskogshovet blommorna
5. landborgsmuren den sluttning som löper längs Ölands västkust; Ölands ljusa öken alvaret; Amanda kvinnonamn i flera av Stagnelius kärleksdikter
6. vipor vipan är en vanlig fågel på alvaret; solskensimmen immen: imman, ångan; härold utropare, budbärare; alvargrimmen ljung- eller regnpiparen; hav mot hav i suckar ... nå varandra anspelar på Stagnelius dikt "Suckarnas mystär"
7. kalkstenstiljor berggrundens röda kalksten, tiljor: bräder; Saronsliljor anspelar på Stagnelius diktsamling Liljor i Saron; Psyche människans själ personifierad i grekisk mytologi; förlåtit lämnat; det hemvist hon förlåtit själens ursprungliga hemvist var, enligt Stagnelius, hos Gud, och sedan själen sjunkit ner i materiens värld längtar hennes själ ständigt tillbaka; himlens vilsna flicka Psyche; Kom, fly med mig ... diktens slut påminner om olika dikter av Stagnelius där motivet med stigandet mot himlen förekommer