Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Härolden

Flora och Bellona (1918)

Just som solen gick upp i ett dansande sken,
då lyfte Johan Krylbom ur sängen sina ben,
och han stod på sitt golv som en hedningagud,
en Apollo med blaggarn till skrud.
Då hörde han en vind som i skorstenen ven,
och det tonade ljuvligt i oxelgren,
och han öppnade fönstret på darrande ten
och förnam att den vinden var len.
O du oxelvind
vid Krylboms grind,
du sjunger om en vårfru med regnstänk på kind.
Hon har stått vid mitt fönster i natt då jag sov.
Jag vill sjunga med dig hennes lov.

Jag vill kläda mig skön som till högtid och vår,
jag vill följa i snön hennes sirliga spår,
där hon flytt som en hind från sitt nattliga traj
till den blommande djurgården Maj.
Liksom orgtramparn hastar att häva sin bälg,
då han hör hur i tornet det ringer till helg,
under ärones portar av hassel och sälg
vill jag skynda att slå min revelj.
Stå stilla, vind,
vid varje grind!
Allt blekt ungt honkön skall blomma om kind,
allt rött ungt blod hos hustrur och mör
sjunga med i en susande kör.

Och vinden den flög som en duva mot norr,
den sjöng som Noaks duva: Må jorden bli torr!
Och Krylbom gick med som en vårfruprofet,
som en lustig gesäll och poet.
Han var sedd ibland färdmän på Komtillmåtta krog,
han var sedd vid det gömdaste torpet i skog,
där en vildgåsfjäder från gården han tog,
medan orren i täpphörnet slog.
Blås upp, du vind,
och fyll din kind,
tills du växer till en storm som slår vandrarn döv och blind,
tills du fyller med påskrök och jordrök var dal,
som allt Israel rykte för Baal!

När som solen gått ner under oxelgren,
då stod Krylbom, klädd i blaggarn, i sin kammare allen,
och hans anlete brann av bebådelsens dag
som den ängelen Gabriels drag.
Då var himmelen klar, och vindstråken ven,
och oxelfiolen ljöd smäktande len,
och Venus såg in med en getblick som sken,
då den föll på Krylboms ben.
Kom vaka, vind
vid Krylboms grind
och sjung den gamla visan om jungfru Rosalind!
Jag vill sova i natt, som en vårnatt jag sov
och i drömmen grät hennes lov.


Förklaringar:
"Härolden" trycktes första gången i Strix julnummer 1911.

En härold är en utropare av meddelanden.
1. Apollo solens och diktningens gud i antik mytologi; blaggarn grovt tyg av lin; ten smal metallstång, fönsterhake; vårfru vårfrudagen den 25 mars, Marie bebådelsedag, här även symbol för våren
2. traj spår efter betande djur; den blommande djurgården Maj en månad som är rik på växter och djur; orgtramparn orgeltramparen, orgeltonen alstras av en luftstråle som förr fördes till piporna av en trampbälg; ärones portar anspelning på Psaltaren 24:7, formuleringen i Karl XII:s bibel; revelj väckningssignal i det militära
3. Noaks duva den duva som Noa skickade ut för att söka land; gesäll lärling; Komtillmåtta var förr en gästgivargård i Gagnef i Dalarna; orren ... slog avser förmodligen "slå klunken", som egentligen syftar på tjäderns läte; jordrök syftar på damm och stoft som stormen blåser upp; rykte tände offereldar; Baal Kanaans främste gud, till vilken Israels folk tände offereld (Hos 2:13); 
4. anlete ansikte; bebådelsens dag Marie bebådelsedag den 25 mars; Gabriels ängeln Gabriel gav Maria budskapet att hon skulle föda Guds son (Luk 1:26–37); oxelfiolen vindens sus i oxelträdet; Venus här åsyftas både planeten och kärleksgudinnan; getblick getöga, titta snabbt och förstulet; visan om jungfru Rosalind Rosalind, vanligt namn i balladdiktningen. Karlfeldt har även skrivit en dikt där namnet förekommer, "Sagan om Rosalind" i Vildmarks- och kärleksvisor