Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Poeten till sångmön

Flora och Bellona (1918)

Ett dårhus och ett bårhus
är mänskornas krigande värld.
Det spelar i minnenas vårhus
och lockar min själ till färd.

Nu låt oss bestränga vår lira
på nytt till en sångarerund
och gå vart oss lyster och fira
vårt återknutna förbund.

Kom, låt oss besöka de stränder
där först vi funno varann
och se, om sommaren tänder
sin eld som fordom den brann.

Där lien går bland venen,
där rågen matar sitt bord,
som strimmande sång på renen
vår vandring skall bli spord.

När skördemånen beskriver
sin låga båge i skyn
och skäran spelar med iver
sin surrande nattsång i byn,

på örtbädd med kummin och kummer
jag söker mitt sovkvarter.
Hur aningsljuv min slummer,
om du mig ej överger!

Du är den friska vårvind
som andas vid mitt bröst.
Du är den svala vårhind
i systrarnas brinnande höst.

Behåll mig vid det vårskap
mitt hjärta en gång vann,
och gör mig i allvar och dårskap
ännu till en klangfull man;

en stigarnas fria tattare
som statt sig en följesmö,
en sörjare och skrattare,
som gläds att leva och dö.

Men världen ler som den plägar,
och undrar: Vad är det som tar'n?
Han går som på bröllopsvägar,
den gamla stolliga karln.


Förklaringar:
1. minnenas vårhus ungdomsminnena
2. lira stränginstrument med tangentmekanism; lyster behagar
4. venen gräsart; rågen matar sitt bord rågen mognar; renen dikesrenen; spord hörd
5. skördemånen augustimånen; skäran nattskärran; surrande nattsång nattskärrans surrande läte
6. kummin kryddväxt; kummer nejlikekummer, nejlikerot
8. vårskap ordlek, som inkluderar ungdomssymbolen vår
9. tattare socialt utstött folkgrupp, ibland utan fast boplats; statt skaffat sig
10. plägar brukar