Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Så bildades Karlfeldtsamfundet

Föredrag av Christer Åsberg vid 50-årsjubileet av Karlfeldtsamfundets grundande 
Sommarmötet i Falun 2016

DalarnasMuseumFoto: Ryan GarrisonDet var här, i Dalarnas museum, som Karlfeldtsamfundet bildades 1966. Det har gått 50 år sedan dess, eller rättare sagt 50 och ett halvt år, för grundandet skedde den 17 janu­ari. Museet var ganska nytt, det invigdes 1962 och ­ritades av Hakon Ahlberg, visserligen hallänning till börden men genom ingifte i släkten Nisser naturaliserad dalkarl liksom brodern Alf Ahlberg, Brunnsviksrektorn. Hakon residerade länge på Brunnbäcks herrgård, tvärs eller snett över älven från Karlbo räknat. Även efter döden blev han, på Folkärna kyrkogård, granne med Karlfeldt. Som arkitekt förenade han, precis som Karlfeldt, gamla och moderna drag och det är typiskt att museibyggnaden i tegelfunktionalistisk stil byggdes samman med den konsthall Ahlberg hade ritat trettio år tidigare.

Tanken på ett Karlfeldtsällskap kom upp under ­jubileumsåret 1964 och den som först förde fram idén hette Tora Olsoni som snart skulle bli länsbibliotekarie i Dalarna. Men tanken på att en författare av Karlfeldts dignitet skulle få ett sällskap låg i tiden och dess­utom fanns i hans fall några angelägna arbetsuppgifter för ett målinriktat kollektiv. Därför var de två åren 1964-1966 fyllda av diverse preliminära ­möten och förhandlingar som ni kan läsa om i Ann Carlssons redo­görelse i senaste Karlfeldtbladet, där jag skriver om Samfundets bedrifter under de gångna 50 åren.

Jag kommer att nämna en stor mängd namn, det kan bli svårt att hänga med i svängarna. Men syftet är att illustrera vilken sällsynt bred bas detta litterära samfund hade och vilket värde ett litterärt sällskap kunde tillmätas ännu 1966. De mest framgångsrika litterära sällskapen kännetecknas, förutom av att de ägnas ett högklassiskt, nationellt bekräftat författarskap, av ett starkt lokalt engagemang och av att författaren var eller har blivit profet i sin egen hembygd. Författarskapet bör vara så stort och mångskiftande att det har en forskningspotential för alltifrån strukturanalyser till lokalhistoria, inklusive kvarlåtenskap som kan nyttiggöras i form av utgivning som är till forskningens fromma och som håller allmänhetens ­intresse vid liv. Sällskapet ska också ha ett gott förhållande till författarens efterlevande. Ja, vi talar om sextiotalet då det fortfarande var en självklarhet att litterära sällskap – liksom statyer och gatunamn – enbart ägnades garanterat avdöda personligheter. Alla dessa faktorer var i högsta grad giltiga i Karlfeldts fall liksom i varierande grad för de sällskap som grundats åren dessförinnan: Selma Lagerlöfs, Hjalmar Bergmans, Birger Sjöbergs, Dan Anderssons och Nils Ferlins.

Den 17 januari var en måndag, då de ordinarie museiaktiviteterna brukar ta en paus. Ordförande för det konstituerande sammanträdet var landshövding Gösta Elfving som redan i november hade kallat till mötet. Det var inte unikt om än ovanligt att konungens befallningshavande var engagerad på detta sätt, så till exempel övervakade landshövdingen i Älvsborgs län grundandet av Birger Sjöberg-sällskapet i Vänersborg. Det visar att ett litterärt sällskap dåförtiden kunde ses som en samhällelig institution. Landshövding Elfving var på plats i sin egenskap av ordförande i Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund.

Överhuvudtaget var det många som stod fadder vid detta tillfälle. Kommunalnämndens ordförande Verner Jobs var där liksom fullmäktiges ordförande Erik Tirus. Landstingets ordförande Yngve Nyquist från Grangärde var tillstädes och kunde förtälja att det i hans bygd fanns ett stort intresse för Karlfeldts diktning och för miljöerna, dvs. de tre gårdarna med Karlfeldtanknytning. Detta levande intresse bland vanligt folk kunde också folkskolläraren Per Johannes vittna om och bara för det fick han ansvar för medlemsvärvningen och PR och det uppdraget var han inte rädd för: "Jag tror fullt och fast på sällskapets framtid", sade han. En annan lärare var Olle Björklund från Folkärna. En person som kom att bli mycket aktiv de första åren var landsantikvarien Björn Hallerdt. Det var till honom man skulle vända sig om man ville bli medlem. Två andra samhällsrepresentanter titulerades ombudsmän, Bertil Åkesson och Åke Mählberg, ombudsman var på den tiden den ­titel som högt uppsatta ekonomichefer hade, i detta fall inom Stora Kopparbergs Bergslag och Avesta Järnverk.. Näringslivet var också representerat genom bankdirektören Georg Jonsson och direktör Otto Wigartdt från Svenska Turistföreningen med förankring i Arbetsgivareföreningen.

Svenska Akademien var givetvis på plats, Karlfeldt var ju akademiens sekreterare i många år och dessutom nobelpristagare. Dalkarlen och professorn H S Nyberg var den som hade sänts för att meddela att Akademien var "utomordentligt intresserad av att detta samfund blivit verklighet och att den väntade sig mycket av dess arbete". Om något ekonomiskt understöd var det dock inte tal. H S påminde också om att Karlfeldt som person inte var så avlägsen i tid som man kunde tro. Han hade själv ofta sammanträffat med honom både i Stockholm och i Uppsala och i Akademien var fortfarande Bo Bergman och Anders Österling verksamma och hade en levande bild "av sin gamle sekreterare".

Förutom av H S Nyberg var forskningen och universitetsvärlden representerad av litteraturprofessorn Gunnar Tideström och dåvarande docenten Karl-Ivar Hildeman. Tideström hade från början varit skeptisk till idén med ett författarsällskap, han sade sig ha haft dåliga erfarenheter av sådana sällskap från de senaste åren, exakt vad han syftade på vet jag inte, men han kom med sedvanlig energi att bli den drivande i den produktiva skriftkommittén. Hildeman var balladforskare, Politiska visor från svensk senmedeltid var en typisk titel ur hans produktion, men han hade vid just den här tiden övergått till Karlfeldtforskning. Han medgav vid mötet "att han idkade exten­siva Karlfeldtstudier på lediga stunder", och dessa stunder måste ha varit många, för innan året var slut hade han publicerat sin första Karlfeldtbok, Sub Luna.

Kungliga Biblioteket i Stockholm var representerat av förste bibliotekarien Sten G Lindberg och hans kollega, den pensionerade Nils Afzelius, som gjort det grundläggande arbetet med den Karlfeldtbibliografi som kom ut några år senare. Att KB engagerade sig berodde på att Karlfeldts litterära kvarlåtenskap hade överlämnats till biblioteket av Gerda Karlfeldt. Överlämnats, alltså, inte sålts. Man ordnade i stället så att en stödsumma utanordnades till Karlfeldtgården i Sjugare och förmedlades av en med check utrustad kurir, Thomas Tottie. "Betraktar jag denna ekonomiska åtgärd som liggande vid sidan om Edert överlåtande av arkivet till Kungl Biblioteket", var riksbibliotekarien Uno Willers noga med att understryka i ett följebrev. Något som rimligen hade skattetekniska fördelar för Gerda, som tydligen satt sig ordentligt i respekt hos riksbibliotekarien att döma av hans vördsamma och ödmjuka attityd i korrespondensen.
Det var väl också så att manuskriptmottagarens munläder måste vara välsmort för att övervinna Gerdas och släktens och från början också Karlfeldts egen misstänksamhet mot den akademiska forskningens intresse för diktarnas privata angelägenheter. Och faktum är att Tideström hänvisade till bristen på utomlitterärt material när han förklarade varför ingen akademisk forskare hade tagit itu med Karlfeldt. Han var "en svår skald" sade han. "D.v.s. för eventuella forskare. Det skulle inte vara lätt att göra en doktorsavhandling just nu på Karlfeldts diktning, det skulle finnas alltför många som kan vederlägga resultatet", underförstått när tidsspärren för Karlfeldtsamlingen hävdes 1981. Men "den formella sidan kan bli föremål för undersökning", menade Hildeman, som ännu var tystlåten om att han bedrev inträngande studier i Karlfeldts biografi, inklusive intervjuer med älskarinnor och deras väninnekörer.

Det lockande Karlfeldtmaterialet bidrog nog till att inte bara Karlfeldts eget förlag Wahlström & Widstrand företrätt av Per I Gedin deltog i mötet utan också Bonniers, hälftenägare i W & W, genom Åke Runnquist. Bonniers stod för två tredjedelar av stödsumman, så KB:s utgift i sammanhanget stannade vid 5 000 kronor. Eftersom ingen egentligen visste exakt vad Karlfeldts brev- och manuskriptsamling innehöll gjorde man sig tydligen överdrivna förhoppningar om det kommersiella värdet. Bonniers hade förväntat sig ett hundratal brev från Zorn i samlingen. Så var också fallet men inte från Anders utan från Emma, och då inte alltid i konstnärliga ärenden.

Varför fick föreningen namn av samfund och inte av sällskap? Det framgår inte av några handlingar, men man kan misstänka att det akademiskt-vetenskapliga engagemanget i kombination med Karlfeldts höga status som nationalskald bidrog till att man valde den mer pretentiösa och prestigeladdade beteckningen 'samfund'.

Ytterligare en viktig kategori vid grundandet av litterära sällskap måste nämnas, släkten. I det här fallet familjen Karlfeldt. Tanken var att Gerda själv, Karlfeldts änka, skulle ha kommit för att motta utnämningen till hedersledamot av samfundet och i samband därmed också behängas med Svenska Turistföreningens minnesmedalj i silver "för Edra utomordentliga insatser för skaldegårdens pietetsfulla skötsel och för den vackra vården av den betagande lustgården" som föreningens ordförande, just samme Uno Willers, skrev i ­motiveringen. Förkylning och dåligt väder gjorde att Doktorinnan inte kunde närvara. De som förde ­släktens talan vid sammanträdet var i stället Anna Karlfeldt-Larsson och Johan ­Andersson från Hyttbäcken, i Dala-Demokraten kallad Hytt-­Johan. I den samfundsstyrelse som valdes blev det äldste sonen, kapten Folke Karlfeldt, som fick ta plats.

Tidningarna uppgav att mötet samlat omkring 25 deltagare och det är inte långtifrån att samtliga dessa omnämns i referaten i Falu-Kuriren och Dala-­Demokraten. Jag har inte kunnat finna något motsvarande referat i Vestmanlands Läns Tidning, trots att Anders Yngve Pers var drivande i sammanhanget. Inte heller rikstidningarna tycks ha fäst avseende vid evenemanget, ett kallsinne som blivit bestående och inte enbart gäller vårt samfund. De litterära sällskapens kulturfrämjande verksamheter ligger långt ­under kulturredaktionernas radar.

et uppbåd som stod bakom grundandet omfattade alltså såväl lokalsamhället som forskar-, kultur- , utbildnings- och i någon mån mediasamhällena. Denna enastående bredd avspeglar inte bara Karlfeldts skalderykte utan också högkulturens ställning i det dåtida samhället. Det kommer till uttryck i sällskapets första ändamåls­paragraf, där det talas om att "vidmakthålla intresset för Karlfeldts diktning". Efter 10 år talade man i stället om att främja intresset och om samfundet skulle ha grundats i dag hade man snarare talat om att "återskapa eller till och med väcka intresset för hans författarskap och för hans roll i en gången tids kulturliv". Men man utgick 1966 från att det fanns ett mycket djupgående om än kanske slumrande intresse för skalden. Som jag redan antytt hade tydligen jubileumsåret 1964 varit framgångsrikt, kanske var detta det sista tillfället då den ursprungliga Karlfeldtskulten från seklets början manifesterade sig i all sin glans.

Mer specifikt var det publicering av skrifter av och om Karlfeldt som var samfundets ändamål. En skriftserie startades och inleddes redan stiftelseåret med Hildemans bok och har sedan följts upp så att det har kommit en ny volym, cd, dvd eller video praktiskt ­taget varje år, den senaste Karlfeldt & Co – den för­lorande generationen? har nummer 48. Ambitionen var också att så snart som möjligt systermatiskt samla in bandinspelningar med personer som ännu hade minnen av Karlfeldt, en aktivitet som jag inte tror fullföljdes.

En fråga som tydligen var aktuell och för somliga var den viktigaste var hur det skulle gå med Karlfeldtmiljöerna, dvs. de tre gårdarna Sångs, Tolvmansgården och Hyttbäcken. Den nyvalde ordföranden slog omedelbart fast "att det inte är samfundets tanke att på något sätt överta vården av de s.a.s. 'fasta' Karlfeldtsminnena", vilket alltså somliga önskat men många avrått från. Han konstaterade också att Sångs och Hyttbäcken fanns i respektive släktgrenars ägo och sköttes mönstergillt. Sune Karlfeldt övertog något år senare Tolvmansgården. Kanske rådde väl en viss osäkerhet om hur länge Gerda skulle orka ta hand om Sångs, men, som dottern Anna kunde rapportera, "så snart vårsolen börjar titta fram återvänder hon till Sjugare by och sätter igång den stora vår­städning av gården som under vintern fått lega i ide".

Så valdes en styrelse bestående av Pers, Nyberg, ­Tideström, Jonsson och Hallerdt samt ytterligare en grupp övriga medlemmar med bl.a.Willers, Folke Karlfeldt och Hildeman Vidare tillsattes en redaktionskommitté med Tideström som ordförande och med Sten G Lindberg och Nils Afzelius samt Åkesson som medlemmar. Årsavgiften sattes till 20 kronor.

Karl-Ivar Hildeman, mångårig ordförande och Karlfeldtsforskningens dominant, kunde efter 15 år, 1981, med viss stolthet sammanfatta samfundets ­insatser i Karlfeldt-Bladet, då 50-årsminnet av skaldens död högtidlighölls, och lyfte särskilt fram det som för den vanliga medlemmen kanske varit samfundets mest tilltalande och tilldragande egenskap, den berikande samvaron vid de återkommande ­mötena, tre dagar på sommaren och en dag på vintern, och han fortsatte: "Sedan Karlfeldt-Samfundet instiftades 1966 har det oavbrutet aktualiserat Karlfeldts namn och dikt, främst genom att varje år utge en skrift men också på det personliga planet genom livligt besökta sammankomster, där både vetenskap och underhållning fått sitt. Samfundet är utan tvekan landets livligaste litterära förening, och det skulle den inte vara utan ett ­levande intresse för Karlfeldtdikten."

Trettiofem år senare har mycket hänt, vi har fler medlemmar och flera aktiviteter, men kärnan, som Hildeman beskriver den finnes frisk dock kvar. I ­Hildemans anförande skrevs Karlfeldt-Samfundet med bindestreck, numera skrivs namnet i ett ord. ­Beslutet var kontroversiellt, och det bråkades om detta vid det första årsmöte jag deltog i för tjugo år ­sedan. Men med god vilja bör hopskrivningen tolkas bildligt som att skalden Karlfeldt och hans samfund med åren kommit allt närmare varandra. Jag tar mig friheten att citera mig själv från Karlfeldtbladet:

"Farbröderna i Falun 1966 kunde inte förutse allt som Karlfeldtsamfundet skulle åstadkomma under de femtio åren sedan de tände elden – och skulle kanske inte ha gillat allt. Vad de skulle ha uppskattat är dock att de angivna syftena har respekterats och förvaltats och att hundratals människor hållit lågan brinnande, av kärlek till ett värdefullt och värdeskapande författarskap men också i omtanke om egen trevnad och gamman, för att använda ett av Karlfeldts favoritord, för att beskriva en angenäm och förebildlig mänsklig samvaro."

Det gör att vi kan se vårt samfunds framtid an med samma tillförsikt som Kurbitsmålaren hade när han betraktade en annan obändigt växande planta som det passar att påminna om i detta museum som härbärgerar så många dalmålningar:

Allt högre den gror,
blir kunglig och stor,
en alla gurkornas gurka
från landen där solen gror.
Nu slutar mitt värv.
Jag går med min skärv,
en ingen minns,
en ingenstans finns.
Men hundrade år och mera
kurbitsen står stolt som en prins.

Leve Karlfeldtsamfundet, ja må det leva i hund­rade år!

Christer Åsberg