Fattigmansverser IV. Syskonen

Det var den sjuka hösten
då Herrens ängel gick fram
och tog från modersbrösten
så många späda Guds lamm.

Då stod en fattig moder
i kyrkovaktarens hus
och hörde på regnets floder
och ringningens dagliga brus.

Och aldrig ha klockorna klungit
så rent och vackert som då.
Det var som keruber sjungit
för alla de saliga små.

Hon tänkte: »Här bo vi så nära
och ha det så trångt och armt.
O Herre, betänk mina kära!
Därute är tryggt och varmt.«

Fem syskon sova vid grinden,
fem syskon från fattigt bo.
Som en gammal moder står linden
och vaktar deras ro.

Hon sjunger i långa ilar
och bugar mot kyrkans dörr,
och syskonskaran vilar
så fredligt som aldrig förr.

Hon susar om mänskornas gåta.
»Här stod jag i hundraden år
och hörde dem tacka och gråta.
Men Gud allena förstår.«

Och nära i ett av tjällen
en kvinna sitter ibland
och ser, hur det vinkar om kvällen
från kransarnas vita band.

I brinnande tankar hon sänder
ett budskap, en bön till de små.
Det vinkar som ivriga händer:
»Var tröstad, mor! Vi förstå!«