Forsen

Sakta och tvekande
börjar han färden;
solig och smekande
drar honom världen;
längre och vidare
kretsar han slår;
djärvare, stridare
framåt han går.

Skogen, den susande,
ser hur han leker;
ängen den tjusande
bytingen smeker.
Varligt och kryssande
når han en ros;
stängelen kyssande
går han sin kos.

Fältens förtvinande
torka han släcker,
arbetets pinande
oro han väcker.
Se, hur han, strövande
vitt på sin gång,
fostrar de dövande
släggornas sång!

Hjorten, som klagande
flyr till hans bräddar,
undan för jagande
kopplet han räddar;
skyddad mot dödande
kulornas brand,
bär han den blödande
åter i land.

Bort mellan simmande
öar han seglar.
Aftonens glimmande
stråle han speglar:
parken, alléerna,
ros och jasmin,
templen, boskéerna,
kärlek och vin.

Hit ibland gästernas
skara han ilar,
lockad av festernas
tummel, och vilar;
hit mellan trånande
älskares sång
tränger den dånande
hammarens gång.

Endast en flyende
stund kan han dröja,
väva den gryende
morgonens slöja,
smeka en kvittrande
sångares bo,
spänna de glittrande
böljornas bro.

Se'n förbi lummiga
stränder han larmar,
buren av skummiga
vågornas armar.
Skymtar så, tvekande,
bråddjupets kant;
störtar sig, lekande,
ned för dess brant.

Hammarens krossande
huvud han svänger,
valsar det blossande
järnet till stänger;
låter det, flödande,
gå en minut,
smider i glödande
stycken det ut.

Nyss bland de styrande
dröjde han tjusad,
halvt av den yrande
glädjen berusad;
nu vid de sotiga
härdarnas glöd
ser han den knotiga
arm, som ger bröd.

Skaran, som skämtande
bägaren tömmer,
här vid den flämtande
ugnen han glömmer.
Njutningens dövande
rus ju förgår,
när vid det prövande
livet man står.

Men hans oroliga
våg kan ej vila;
fjärran till soliga
fält vill han ila.
Åter från flammande
masugn och härd,
lekande, glammande,
styr han sin färd.

Ser han i ljummande
natten en flicka
hän över skummande
böljorna blicka;
ser han en trånande
yngling bredvid,
glömmer den dånande
forsen sin strid.