Erik Axel Karlfeldt – Dalarnas naturlyriker

Det sägs att Karlfeldt under studieåren gärna gick långa promenader för sig själv i skogarna och filosoferade. Han tillbringade perioderna då han var ledig från skolan, i Karlbo, och sommaren då Karlfeldt var 18 år gammal gav han sig ut för att vandra till fots genom Dalarna.
Det är i detta landskap han mötte sin stora ungdomskärlek, Anna Bolling, som kom att bli inspirationskälla till många kärleksdikter.
Karlfeldt tog studenten i Västerås 1885 och förväntades få en lysande karriär som skald. Han drabbades emellertid kort därpå av motgångar.

"Jag är ryckt som en ört ur sin grogrund" ur dikten Fäderna.

Runt tiden för Karlfeldts student, hamnar hans far i en svår ekonomisk situation. Fadern blir dömd till fängelse för förfalskningsbrott, vilket leder till att familjen blir tvungen att lämna gården i Karlbo.

Det ekonomiska missödet kan ses som en konsekvens av de förbättrade handelskommunikationerna i samband med industrialiseringen, vilket medförde att konkurrensen på marknaden för spannmål ökade. Den industriella revolutionen skulle alltså ha orsakat att fadern, som nämnt var bonde, fick svårt att hålla kvar gården.  Jag kan inte spekulera huruvida just detta har stärkt hans intresse för att bevara det gamla allmogelivet eller inte, men Karlfeldt hyste inga varma känslor för den industriella utvecklingen.

Det dåliga samvetet för att Karlfeldts utbildning hade påverkat detta, lär ha drivit honom till att lyckas som skald . Hursomhelst blev uppbrottet från Karlbo ett känsligt ämne som skulle följa med honom hela sitt liv. Förutom "Fäderna", som handlar om relationen till gården, sorgen och skammen, har dikten "Uppbrott" liknande tema, fast den är snarare ett försök till ett värdigt avsked av det förflutna, enligt min tolkning.

Uppbrott ur "Fridolins visor och andra dikter" från 1898.

De svarta skogarna mumla
som psalmsång kring fädernas lutande kors,
och dovt som en vakande humla
bak åsarna tonar Avesta fors.
Än vindspelet knarrar vid gruvan
och släggorna picka på hällarnas järn,
men spoven sover på tuvan,
och änderna hvila på hvilande tjärn.

Här finns en betydligt mer mörk inledning, som direkt talar om skaldens sinnesstämning. Det är med vemod och sorg han beskriver uppbrottet från fädernegården i Karlbo.

Nu ville jag girigt samla
all nejdens drömmande fägring och sång
och minnena, unga och gamla,
som sjunga i natt liksom livet en gång,
nu ville jag dofterna fånga
som välla ur vårnattens jäsande brygd,
och föra dig med på min långa,
min ovissa väg, du min Folkarebygd!

Diktjaget känner sig vilsen nu när det plötsligt saknas en fast punkt i hans liv. Känslorna kring avskedstagandet gör honom frustrerad.

Karlfeldt visar här hur betydelsefull hans uppväxts hem är, inte bara beroende på den estetiska skönheten utan snarare alla de lyckliga minnen som miljön här erinrar; minnen från ungdomen då hans framtid inte var oviss och kunde uppleva frihet .

Jag går mellan lärkors nästen,
jag följer din ström, som i saktmod och ro,
går fram mellan klippornas fästen
och sandiga brinkar, där svalorna bo.
Frid hägnar de vänliga Dalar,
men stenen står hög vid Brunnbäcks älv
och stolt i sin stumhet talar
om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.

Här blir diktjaget mer samlad, och slutet är mer hoppfullt om försoning. Stenen vid älven är ett minnesmonument över en seger för dalkarlarna under 1500-talet, och det kan stå för att vara ett försök att samla styrka liksom sina föredömliga anfäder.

Karlfeldt skriver om kärlek, med både humor och allvar, han dokumenterar sin samtid, målar med ord och beskriver sin omvärld på många olika sätt i sina dikter. Det finns fler teman att hitta i hans lyrik, men det mest genomgående får vara naturen. I många dikter låter han naturen vara bakgrund, ibland utsmyckar han sina dikter med ord från naturen, och i somliga fall står den i centrum, i synnerhet när Karlfeldt idylliskt beskriver sin hembygd.

Vad han hade förlorat var en värld som många av oss ungdomar idag har svårt att föreställa oss. Karlfeldt växte upp i en tid då bondesamhället började upplösas. För Karlfeldts förhållande till naturen kom denna att präglas av industrialismens framfart. Måhända att hans förkärlek till dalarna och dess landskap inte hade framträtt lika starkt i hans liv och diktning, om det inte hade varit för de förändringar som skedde i samhällsstrukturen under hans unga år. Karlfeldt fick uppleva tiden innan den nya infrastrukturen i Sverige effektiviserade landet som dessförinnan hade flutit på i en mer stilla pulserande takt.

Erik Axel Karlfeldts kärlek till sin hembygds natur påträffas i en stor del av hans dikter, i synnerhet i de från "Vildmarks- och kärleksvisor" och "Dalmålningar på rim".
Karlfeldt levde länge med en dröm om att bosätta sig på en sådan plats som han i sin barndom hade bott.

Hans längtan till ett stillsamt liv i naturen avspeglas i många av hans dikter. Det framkommer tydligt i diktsamlingen "Fridolins lustgård" som ges ut år 1901, där han håller liv i sin längtan trots att han är akademiker och vid denna tid bosatt i Stockholm.
Som en mycket intellektuell man förväntar man sig inte av honom önskan om det enkla livet på landet.

När Karlfeldt beskriver naturen är det som att han sätter ord på de känslor och intryck han först som barn upplevde och som förstärks genom hans liv. I många av Karlfeldts dikter använder han naturen för att beskriva sinnesstämningen i vilken den inleds, som i Serenad, Inom hässjorna eller Uppbrott.

De sociala förändringarna krävdes för att naturen skulle få så stort inflytande på de svenska nationalromantikerna. Även andra verksamma konstnärer och författare under den här tiden influerades på nytt av den romantiska stilen vad det gäller naturen. Medan de samtida konstnärerna Carl Larsson och Anders Zorn målade av Dalarna, skrev Karlfeldt hembygdsromantisk lyrik.

I modern poesi finner jag att man utelämnar mycket av det stilistiska som kan göra att det lättare skapas ett slags rytm i läsandet av dikten. Karlfeldts diktning kan man till och med finna melodisk ibland.

Även om svenskan i hans dikter är av ett slag som man inte längre stöter på idag, kan jag tycka att det språket är mer passande för att komponera dikter med vacker rytm och att fånga det finstämda med hjälp av ord.

Karlfeldt säger följande om sin gamle lärare lektor Schmidt ur ett tal år 1927 från minnet av sin skoltid: "Han lärde oss att förstå att även de djupaste känslorna bäst uttrycks utan höga ord". Jag tror att Karlfeldt många gånger uttryckte sina "djupaste känslor" genom sin naturlyrik .

Att komponera en kärleksdikt utav ord från naturen gör känslorna i dikten mer tillgängliga. I nutida poesi kan kärleksdikter kännas lite väl konstlade och svårbegripliga, det finns inte alltid något som gemene man kan referera till, som ett vackert landskap.

Genom korta rader av konstfullt komponerade ord skapar Karlfeldt en bild för läsaren som är så verklig att man ser och känner vad han själv troligtvis upplevde.

Det som gör att naturen i hans dikter känns så påtaglig, är att miljöbeskrivningarna ges via nästan alla våra sinnen. Ur Augustikväll:

När vita dimmor vältra sig bland hässjorna på äng
och åkerskäran skorrar på sin eviga refräng

Redan i dessa två första versrader av dikten kan vi få en klar bild av dimman, lukten av fukt och hässjornas hö, samt det välbekanta, betryggande ljudet från en avlägsen fågel.

Det mest fascinerande i Karlfeldts diktkonst är hans uttrycksfullhet.  Det märks att han har stor kunskap om allt som skildras i verken, samt en oerhörd vokabulär som kan sätta ord på det och av de orden skapa rytm i verserna.

då vandra vi i ensamhet på tuvig mosses ren,
där just i dag bland tistlar min skarpa lie ven.

Ur skogen stiger månen, röd och väldig som en sol.
I fjärran brummar forsen som entrumpen basfiol.
En fågel väcks av våra steg och korsar snabbt vår stråt.
Det lyser ifrån Kärna by och dansfolk drar ditåt.

Mig är som skulle just i kväll till bröllopsdans vi gå.
Lysmaskarna vid vägen som kulörta eldar stå,
ett stjärnfall tänder då och då sin glimmande raket,
som visste jord och himmel re'n vår kära hemlighet.

I dag, i dag jag fick ditt ord, och kommer höst en gång,
då glimma ljusen vid vår fest den mörka natten lång;
då bär du i ditt svarta hår den gröna myrtenkrans.
och mot din egen faders gård dra skarorna till dans

Dikten "Augustikväll" som kommer ur samlingen "Vildmarks- och kärleksdikter", utgiven år 1895, finner jag vara ett bra exempel på att Karlfeldts dikter aldrig är tysta. Är det inte en tydlig takt som skapar musik bland orden, hittar man fåglar eller instrument som fyller dikten med toner.

En längtansfull dikt om kärlek där Karlfeldt fyller ut förstärker känslorna med att komponera miljöbeskrivande ord från sin hembygds natur till en vacker sommarkväll. Diktjaget åtrår en mörkhårig flicka, som möjligtvis kan vara Anna Bolling. Instrument och varma sommarnätter skapar en drömlik bild av landskapet. Han verkar ha tillbringat minnesvärda somrar i Dalarna om man tyder hans dikter på detta vis.

Utifrån de få källor som finns om Karlfeldt är det lätt att basera hans liv på tolkningar av hans dikter.

Man får inte glömma att i dikterna möter man en ordkonstnär, en skapare av sin egen poetiska värld, som inte har publicerat sina dikter i syftet att dokumentera sitt privatliv.

Exempelvis behöver inte allt det erotiska i diktningen ha någon förankring i hans känsloliv, som många källor vill påstå. I vissa fall kan Karlfeldt ha använt erotiken som ett uttryck för andra starka känslor, eftersom dessa ligger nära varandra, istället för att det enbart handlar om passionen för en annan människa.

Även om Karlfeldt använder miljöbeskrivningar som metaforer eller för att förstärka en känsla i en dikt, finns där alltid en hyllning till det fria, naturen.

Jag antar att hans mest betydelsefulla upplevelser av naturen, som han återger i sina dikter, kommer av de stunder då han allena gav sig ut i den för att filosofera på platser där civilisationen ännu inte hade satt sina spår:

Inom hässjorna

Över Dalälvens lugna yta
timmerstockarna långsamt flyta.
Brunnbyskogen på andra stranden
står under bleknande himmelsranden
svart som ett spjäll.
Dofterna svalna i mörknande kväll.

Stilla och blå som ett dimband hänger
svedjerök över åsarnas bryn.
Hässja vid hässja en ringmur stänger,
skyddande tät, kring den somnande byn.
Tjudrade fålen
frustar på vreten och rycker i pålen.

Än i en bakgårds mörka lider
slipstenen skumpande, tungt sig vrider
i plaskande hon;
lien i sliparens händer gnisslar.
Långt ut på älven en åra visslar,
flöjtspel dör bort i en suckande ton.

Snart på skullarnas strån och stjälkar
karlarna sova i blytung ro.
Svalan därovan bland takets bjälkar
gömmer sitt huvud i barnrikt bo.
Suset vilar
i bygatans rönnar och strandens pilar.

Men i ett loft ett fönster sig rör,
och fnittrande, viskande röster man hör;
därnedanför
vankar den ståtlige herrgårdskusken.
Lagårds-Olle, den stackars slusken,
lurar svartsjuk vid fläderbusken.

Dikten inleds i en stilla stämning med det lugna elementet vatten från Dalälven.

Jag har svårt att se att dikten behandlar något särskilt djupt personligt, utan dikten handlar om Karlfeldts betraktelser av naturen kring sin hembygd. Brunnbyskogen syftar troligtvis på en skog i denna trakt.

Karlfeldt växlar mellan olika versmått och hans känsla för takt framkommer i denna dikt, slutet får en mycket kvickare takt och den lugna, svala stämningen som dittills har varit rådande är borta. Det bryter helt mot den naturlyriska bild som Karlfeldt har målat upp, och dikten får en mer humoristisk ton; från loftet smygtittar flickorna på herrgårdskusken medan den lite mindre ståtlige "Lagårds-Olle" lite svartsjukt ser på.

Kanske att Herrgårdskusken är Karlfeldt själv, som här är på besök i Dalarna från sina studier?

Han visade genom sina senare alster att han verkligen kunde bemästra språket, till den grad att han ibland bildade egna ord eller införde uttryck ifrån andra språk i sina dikter och gav dem en mening i det svenska språket. Kurbits, "dalmålningarnas fantasiblomma", är ett ord som tack vare Karlfeldt har fått sin bestämda plats i svenskan.

1904 vals Karlfeldt in i Svenska Akademien, och blir 1913 dess ständige sekreterare, varpå Akademiens nedgångna rykte förbättras genom hans insatser och förändringar. Kring denna tid får han barn med en kvinna vid namn Gerda Holmberg, och bildar så småningom familj med henne. Karlfeldt har blivit en erkänd skald i landet och hans ekonomi är stadig.

Cirkeln sluter sig i Sjugare.

År 1921 köper han Sångs i Sjugare, en gård utanför Leksand, och flyttar året efter dit med sin familj.
Där kan Karlfeldt på nytt uppleva sin barndoms otvungna liv på landet, då detta är vad han i hela sitt liv har strävat efter.

Diktsamlingen "Hösthorn" skapar stor succé när den publiceras år 1927, och det blir hans sista, stora publikation.

Hans längtan till ett stillsamt liv i naturen framkommer tydligare i de tidigare dikterna. I samlingen Hösthorn finns bland annat "Gamle drängen", en dikt med humoristisk ton, och "Den underbara kvarnen" där Karlfeldt än en gång väcker en dalmålning till liv. I "Aftonbön" ser Karlfeldt tillbaka, det har inte alls samma känslofulla, något impressionistiska stil; passionerat och eldigt som i "Vildmarks o kärleksvisor". Hösthorn avslutas med den storslagna dikten "Vinterorgel" i vilken årstiderna från höst till vår besjungs genom ett orgelspel som metafor för skaldens känslor och tankar under dessa säsonger.

En journalist, samtida med Karlfeldt, tyckte följande om skalden: "Karlfeldt är en nostalgiker utan engagemang i sin samtids sociala och politiska problem", ett uttalande som gör att man misstänker kritikern för att ha förbisett vad Karlfeldts dikter kan göra för den enskilda människan. Om Karlfeldt hade tagit hänsyn till denna kritik hade kanske inte eftervärlden kunnat ta del av hans arbete på samma sätt som idag.

1931 var året då Karlfeldt gick bort, och även det år min mormor föddes. Mormor växte upp i en by i Södra Dalarna, inte alls långt ifrån Pungmakarbo-trakten. På den tiden hade industrialismen redan satt sina spår, även på landsbygden där hon bodde.

Av vad min mormor kan berätta om sin barndoms stilla samhälle, framstår det som en helt annan tillvaro än den nutida. Ändå skulle detta ur Karlfeldts personliga perspektiv vara en nästintill förlorad värld; "Denna nyare tidsålder åkte som bekant på järnväg. I min barndom hade den genombrutit den dystra skogen långheden (...) Det blev mig, som sagt, förunnat att se dessa nejder i deras gamla skick.".
Det väcker frågor som berör dagens levnadssätt och hur vi påverkar den omgivande naturen.

Karlfeldt skriver om känslor och skeden i livet som alla människor kan vara med om. Däribland kan man se den friska miljön i naturen som har en lugnande inverkan på människan, och som vi behöver ta hänsyn till för att må bättre. Att hylla naturen som Karlfeldt gjorde, är idag en värdefull insats för miljön.
Så visst var Karlfeldt på olika vis en skald som diktade om sociala och politiska problem, i detta fall är hans diktning aktuell i miljöfrågor mer än 100 år senare.

Erik Axel Karlfeldt och många andra dåtida författare och konstnärer tillhörde en generation som fick uppleva stora förändringar i samhället. Utan de industriella förändringar som utgjorde en kontrast mot lantlivet, hade ingen kunnat uppskatta naturen på samma sätt som dessa personer.

Karlfeldts levande skildringar av naturen och det lantliga livet i Dalarna är ett arv som betyder mycket för oss, vilka även har givit hela Sverige ett internationellt ansikte. Utan Karlfeldt själv, skulle nog inte ordet "Dalarna" föra tankarna till den ljuva, mångfaldiga natur som landskapet har att erbjuda.

Det krävs en mästerlig ordkonstnär för att kunna se och beskriva det underbara.