Ur litterär synvinkel
Fridolins lustgård har icke ändrat gräns, sedan vi vandrade där sist och hörde "Tunamarschen" och "väntanstidens" trollsång spela mellan träden. Men den har blifvit rikare på frukt och frodigare på blom, den har mera rusande sånger och saligare färger. Det har kommit något mera äkta och fint bland suset i trädskymningen, och den hälsobringande jorddoften har blifvit mera varm och sinnlig. Detta icke utan öfverraskning.
Karlfeldt hade skapat sig en alltför utpräglad och nästan ensidig genre, för att man skulle vänta, att han kunde nå högre fulländning, än han en gång nått. Man skildes därför sista gången från honom med ett visst tvifvel på framtiden. Återseendet har emellertid blifvit oblandat glädjefullt. Ty läs denna bok och ni skall fråga er själf, om icke dess författare redan nu hör till de klassiska.
Humor och lyriskt sentiment, så heta de strängar, på hvilka Fridolin spelar. Men han nöjer sig inte med det alldagliga mellanregistret. Humorn är saftig och bred. I "dalmålningarna" ligger ofta ett visst tycke af fader Bellmans bibliska mytologi. Sådana de nu stå där, göra de i sin dråpliga trohjärtenhet och naivitet ett oemotståndligt intryck. Man tycker sig se gamla pittoreska bondmålerier på ektimrade stugväggar: "Adam går i landtmansdrömmar under gula plommonträd" och jungfru Maria, en drömmande liten dalkulla, går sin brudgång till paradis på en solstråles skälfvande tilja. I visorna om yttersta domen blir humorn än våldsamt färgkraftig, än smälter den ned till rörande innerlighet. "Ynglingen till jungfrun" verkar nästan som ett stycke Vita nuova på anspråkslöst dalmål.
Fridolin är höglyriker. Gåttydarens nervösa oro ligger inte i hans temperament lika litet som epikerns kalla ciseleringsförmåga. Hans lyrik är icke heller den subtila och höfviska, som knyter hjärtan samman i skymningen i en modern salong. Den är barn af våren och de skogar och vatten, bland hvilka skaldens barndom förflöt, den står inte främmande för tonerna från den Frödingska dragharmonikan. Våra svenska sångare ha en viss benägenhet att dela sig efter provinser: Ola Hansson är skåning, Fröding värmlänning och Karlfeldt dalmas. Att kalla detta begränsning är ovist, ty det ger vår litteratur en ovärderlig rikedom på temperament. Namnet bondpoesi är också synnerligen missvisande och orättvist i sin föraktfullhet.
Men hvad gör då det? Hvad betyder det, om man är kulturskald eller naturskald, känslomystiker eller naiv känslomänniska, bara man är äkta? Vi ha med afsmak vänt oss bort från realismens afgudadyrkan för det naturliga lika väl som från en Sigurds platta humor, men bara därför att det gömde sig så mycken dilettantism och okonstnärligt bakom dessa begrepp. Men gif oss natur med stora och varma färger och humor med groteska originella former, och vi stå redo att taga emot med öppna ögon och öron, vore vi aldrig så kringspunna af moderna kulturintressen. Därför måste Karlfeldt med denna sångsamling bli oss riktigt kär.
Lyrik är form, har någon sagt. Det är sant, så långt som orden täcka känslan. Hos Karlfeldt speciellt ger sig nästan alltid stämningen med själfva uttryckssättet. Och detta är ett osvikligt tecken på formens mästerskap. Hör bara hans ordval, om man nu öfver hufvud kan tala om v a l hos en verklig diktare! Han försmår inte det fina och ljusa, som lyfter och smeker. T.ex. denna vers:
Men han väjer heller inte för det drastiska, som väl skorrar i ömtåliga öron, men som för den invigde ger must och blod åt intrycket. Få skalder hafva som han visat, att den verkliga poesin icke äger några privilegierade fraser, att föreställningen om grofva och fina uttryckssätt i det stora hela är föråldrad.
Den som önskar exempel torde läsa en så ypperlig målning som "Tecknens tid".
Så bli Fridolins lustgårdsvisor en ständig växling mellan klangfull dityramb, vårlig och innerlig skymningspoesi eller solväderdikt och burleska stråksatser för bondfiol. Sunda och manliga äro de alltid, äfven i sin längtan och sitt vemod, och det är med välbehag man vänder sig från alla dessa mjältsjuka versmakare, hvaraf tiden öfversvämmar, till denna klara och mustiga poesi, som midt i sina öfverdådigaste kraftprestationer aldrig förlorar mjukhet och välljud. Det tjänar ingenting till att draga fram typer ur denna samling, som har så få döda punkter (sådana saknas dock icke); jag vill blott nämna några bitar, som för mig stå som höjdpunkter icke blott i skaldens egen produktion, utan inom hela den samtida vitterheten. Sådana äro "De tysta sångerna", "Löskerkarlarnas visa" och "I Juda städer". Den sistnämnda har en final med nästan bibliskt mäktig färgvalör.
Hell Fridolin, bondmålare och örtagårdsman, stråkgnidare och kärlekshviskare! Din humor är ett salt och din vekhet som dofterna en drömtung vår. Må det länge och ofta bli oss beskärt att dröja under din lustgårds träd och lyssna till dina underliga, rusande visor!
