Filosofen Christopher Jacob Boström var en gång Uppsala universitets stolthet. Han stod för idealismen i dess renaste form och skapade i mitten av 1800-talet ett system som ingen längre minns. Idealismen blev nästan statsreligion i Sverige innan den så småningom utmanades av realismen. Karlfeldts tidiga dikter ger ett sammandrag av denna tid, skriver Lars Falk.
En vintermorgon 1997 samlades en liten skara på Uppsala kyrkogård. Fanorna bars fram till Norrlands nations grav, sångarna sjöng ”Integer vitae” och universitetets rektor, Stig Strömholm, talade på latin. Ett ironiskt leende i mungipan visade att han var väl medveten om att ingen förstod vad han sa.
Så firar en akademi sina stora namn, särskilt de bortglömda. Christopher Jacob Boström (1797-1866), professor i praktisk filosofi, var en gång universitetets stolthet. Han stod för idealismen i dess renaste form och skapade ett system som ingen längre minns.
Boströms namn förknippas ofta med anekdoten om kakelugnen. Studenter som tenterade hemma hos professorn kunde få frågan om kakelugnen i rummet fanns utom eller inom dem själva. Den som svarade att kakelugnen fanns utanför honom själv blev kuggad.
Kärnan i idealismen var insikten om att vår kunskap om världen skapas inom oss. Den bygger visserligen på sinnesintryck och tidigare kunskap, men på något sätt måste vi lära oss att känna igen en kakelugn. Enligt idealisterna måste det finnas en förebild någonstans i en högre värld.
Dessa förebilder måste i sin tur vara ordnade i ett system. Boström skapade ett system, som blev beundrat, men han råkade ändå i konflikt med kyrkan. Varken helvetet eller treenigheten passade in i hans system och måste alltså vara människors påfund. Ståndsriksdagen representerade däremot en naturlig ordning och Boström motsatte sig riksdagsreformen som drevs igenom samma år som han dog 1866.
Boströms lära dominerade undervisningen i Uppsala och var till glädje för de jurister och ämbetsmän som fick sin utbildning i staden. När de ställdes inför ett till synes meningslöst ärenden visste de att det alltid fanns en högre sanning eller rättvisa att rätta sig efter.
Idealismen blev också viktig i konsten. Om det fanns ett ideal att sträva mot var den romantiske konstnären inte någon enkel hantverkare utan snarare ett geni som uppfattade signalerna från ovan.
Sitt vackraste uttryck fick idealismen i den Epilog som Tegnér läste upp vid magisterpromotionen i Lund 1820. Han jämförde idealet med nymfen Dafne som flydde undan Apollon och i sista stund förvandlades till ett lagerträd.
Ty idealet under Dafnes skepnad
för guden flydde, som det flyr ännu
för vishetens och sångens vän på jorden.
Några rader tidigare jämförde Tegnér orgeln i domkyrkan med naturen:
den stora orgelns bild, som ingen ser,
vars silverpipor gå igenom världen.
Den unge Karlfeldt har säkert registrerat dessa rader och funderade kanske på om han kunde skriva en dikt på detta tema, en ”Vinterorgel”.
Idealismen blev nästan statsreligion i Sverige. Den kunde rätt väl jämkas samman med kyrkans lära och Boströms efterträdare Carl Yngve Sahlin såg som rektor till att få en idealistisk devis över ingången till universitetets aula, när huset invigdes 1887. Karlfeldt och hans kamrater har förmodligen diskuterat innebörden av dessa ord.
Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större.
Det var ett konservativt inlägg i den debatt som rasade mellan idealister och realister. Några år senare förordnade Alfred Nobel att hans pris i litteratur skulle gå till det ”utmärktaste i idealisk riktning” och det skapade en livaktig debatt om ordets innebörd.
Nackdelarna med idealismen var lika uppenbar som fördelarna. Boström vågade förmodligen aldrig fråga sin husa om kakelugnen fanns. Som professor och ungkarl var han beroende av tjänstefolk och om kakelugnen bara fanns inom honom själv hade den inte blivit eldad.
Idealisterna försökte förklara hur vi kan bli eniga med andra om hur världen ser ut, men deras synsätt blev till slut irrelevant. Världen blev alltmer materialistisk. Det kom hela tiden nya uppfinningar i form av ångmaskiner, elektriskt ljus och telegrafkablar som förenade olika länder. Det verkade absurt att påstå att de sedan länge fanns färdiga i idévärlden
I Uppsala blev krisen tydlig på 1880-talet. Naturalismen hade slagit igenom inom litteraturen och försökte visa världen som den var. Studentföreningen Verdandi grundades 1882 med Karl Staaff som ordförande och ordnade en serie debatter som skakade om staden.
Karlfeldts tidiga dikter ger ett sammandrag av denna tid. Som gymnasist i Västerås var han idealist och under signaturen Folkmar skrev han vilt romantiska dikter som ”Forsen”:
Sakta och tvekande
börjar han färden;
solig och smekande
drar honom världen;
längre och vidare
kretsar han slår;
djärvare, stridare
framåt han går.
Det är en briljant formulerad dikt och formen skulle ha gjort Stagnelius heder. Den kom bara några årtionden för sent.
Som student i Uppsala hörde Karlfeldt mer om realismen. Han bytte till signaturen Frank Vinge och skrev dikter om verkligheten: olyckor vid skogsarbete eller vådan av dryckenskap som i ”Likvid”:
Vårdslöst på en stol han kastar
snöig mössa, dävna vantar
och på diskens zinkplåt lägger
några blanka silverslantar.
Dikten trycktes I Jämtlandsposten som startat sin verksamhet just innan Karlfeldt blev informator I Bräcke. Ämnena intresserade Karlfeldt men realismen gav inget utrymme för hans formella begåvning. Frank Vinge tystade efter ett år och vad skulle Karlfeldt skriva nu?
Det tog närmare fem år att lösa problemet. Många insåg att konflikten mellan idealism och realism kunde lösas om man accepterade att det fanns plats för fantasi och sagor även i det vanliga livet. Fröding grubblade mycket över sådana frågor och i dikten ”Idealism och realism” talar han om hur konsten ska bedömas med mänsklig måttstock.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Strindberg och Heidenstam försökte under Strindbergsfejden 1909-19 hävda att det var de som löst problemet, men i Uppsala visste man bättre. Strindberg och Heidenstam var ju stockholmare och hade tillbringat sina liv på kontinenten.
Alla minnesbilder från Uppsala bekräftar att för de flesta studenter inträffade den stora förändringen 1890, när Fröding och Levertin började publicera sina dikter I tidskrifter och kalendrar. De hade båda studerat i staden och visste vad studenterna sökte.
Hösten 1891 kom deras första diktsamlingar och världen förändrades för dem som levde för poesi. Karlfeldt började publicera en ström av dikter efter att ha väntat i nästan fem år. Hans dikter handlar nu om dröm och längtan och får ofta visans form. Plötsligt var han varken idealist eller realist utan en poet som tagit det första steget mot att bli en skald med egen röst.
Lars Falk
