Hur svensk och dalsk Karlfeldt än ter sig, tycks han stundom – på ena eller andra viset – ha haft Italien i tankarna. "Vinden är en canzone" heter det i dikten Ölandsmelodier. Den capitolinska varghonan skymtar i Till Bellona. Det sköna umbriska landskapet, den helige Franciskus' hembygd, målas i Höstpsalm. Signor Backsello dansar tarantella i Sång till säckpipa. Skaldebrodern Fröding vandrar förbi, skrudad i romersk toga. Titelpersonen i Till en apotekare har mediceiska anor. I rundradion, det nya mediet, kan "en bombasm från Rom" nå det lyssnande örat (Ungdom). Trentino-Alto Adige, som Karlfeldt besökte 1925, utgör bakgrunden för ett tal han höll ett par år senare under rubriken Ett ofritt land.
Möjligen kan också en dikt som Nattyxne räknas till dem som har italiensk anknytning. Blomman, som kallas så, är för Karlfeldt kärleksgudinnans egen, "älskogsörten", på latin Habenaria bifolia. Med andra namn heter den nattviol, nosserot, satyrium. Lika erotiska symboler är kasdun (Typha latifolia) och baldrian (Valeriana officinalis). Alla omtalas i dikten.
Som sinnebild tydligast av dem är kasdunet eller kaveldunet, rakt som en fallos. Varifrån har Karlfeldt fått den liknelsen? Säkert har han själv sett kaveldun vid insjöar i Dalom eller vid älvstranden. Örten är, som floran meddelar, "tämligen allmän på grunt vatten". Men i ingen annan dikt, där Venus nämnes, gör han bruk av den symbolen.
Emellertid förekommer kaveldun på en berömd målning, som Karlfeldt har skådat både i reproduktion och original, Botticellis härliga Venus´ födelse på Uffizierna i Florens. Gudinnan kommer från havet, där hon föddes, vit som en svan och ännu fuktad av vågorna. I vinden fladdrar en mantel – den skall torka henne – inte skyla det nakna. Till höger skymtar en lund. Hon närmar sig varligt de örter som spirar på stranden. Och vilka har målaren valt? Framför allt kaveldun. Tyvärr har den detaljen, nere till vänster, kommit bort i många återgivningar av tavlan.
Det är inte bara Dalmålningar utlagda på rim som Karlfeldt givit oss. Också ett av ungrenässansens finaste bildverk har han velat översätta till dikt. I varje fall – tror jag – gör han det i första strofen av Nattyxne. Den är skriven i imperfekt och antyder därmed det som skedde en gång, kanske i den klassiska södern. Venus, den överjordiskt fagra, sjunker ned bland blommorna, "mellan kasdun och baldrian".
Resten av dikten har tempus presens. Här flyttas vi till nutiden, till hembygden. Det mörknar över scenen. Oskulden sudlas, det är "de skära drömmarnas öde". Venus har blivit jordisk. Den demoniska kättjan vaknar. Kände Botticelli den sidan av ämnet? Omöjligt att säga. Men Karlfeldt känner den.