Skandalen i Molkom

Tio år efter konkursen 1885, då gården i Karlbo gick förlorad, verkade Karlfeldt ha återvunnit sin jämvikt. Han avlade filosofie kandidatexamen i Uppsala 1892 och började skriva dikter som tidningarna gärna publicerade.

 

Då kom en ny motgång och den här gången var den självförvållad. Karlfeldts välgörare Ernst Beckman hade blivit direktör för Djursholms AB och ordnade en tjänst som lärare på den nya samskolan. Karlfeldt gick som barn i huset hos familjen Beckman och han tyckte om att tala engelska med Ernst Beckmans amerikanska svärmor. 

 

Då kom chocken. Våren 1895 uppmanades Karlfeldt att lämna skolan. Det hette länge att han haft olämpliga besök på sitt rum högst upp i Djursholms slott, där skolan hade sina lokaler, men sanningen var mer pikant.

 

Karl-Ivar Hildeman, som kartlade detta skede i Karlfeldts liv i sin bok En löskekarl fick på 1980-talet en dagbok skriven på tyska av en femtonårig flicka vid skolan. Fyndet beskrivs i hans sista bok, Karlfeldt före Karlfeldt. 

 

Flickan förstod inte att uppskatta de galanta vändningar som Karlfeldt strödde omkring sig. Inte heller gillade hon att han var poet och läste upp egna dikter I klassen. Dessutom talade han om kärlek.

 

”In den Stunden spricht er immer von Liebe und solche Dingen" skriver hon och kallar Karlfeldt "ein Affe. Er ist überhaupt sehr grob und burschikos.” Han var gammal (31 år) och kom henne ibland för nära: ”Ich kann kaum nach Hause gehen, ohne dass er mich nachrennt. Vor einige Tagen wollte er mich sogar küssen, aber da kam er schön dran.”

 

Flickan löste resolut problemet genom att ge Karlfeldt en örfil. Hans beteende var inte korrekt, men som vuxen kvinna insåg hon att några flickor i klassen bildade en grupp som tolkade varje gest, leende eller skämtsamt ord på sitt eget sätt. 

 

Det var en farlig situation och Karlfeldt förstod tydligen inte dess allvar. Några lärarinnor gick till styrelsen som inte hade något val. Samskolans rykte var för ömtåligt för att tåla en skandal.

 

Som ordförande i skolstyrelsen måste Ernst Beckman informera Karlfeldt om att han borde söka sig en annan plats. Beckman var en erfaren chef och hade nog varit med om värre saker. För Karlfeldt var det sorgligare.  Han hade för första gången kyrkskrivit sig utanför Folkärna och nu var han åter utdriven från paradiset.

 

Tre decennier senare talade Karlfeldt vid Ernst Beckmans grav. Han sade att det kändes som en börda blev lättad. Som förklaring till sin långa tystnad anförde han att det är människor som Ernst Beckman som bör kallas "jordens salt". Det svider nämligen så svårt i själen när man lyssnar till deras ord!

 

Ernst Beckman var den som ställde upp när Karlfeldt hade det som svårast 1888. Som chefredaktör på Aftonbladet gav han den unge mannen en plats. När det visade sig att Karlfeldt inte passade som notisjägare ordnade Beckman ett lån som gjorde det möjligt för honom att återvända till Uppsala.

 

Beckman fick själv sluta på Aftonbladet, när ägarna blev för konservativa. Han blev i stället direktör för det nybildade Djursholms AB och var en av de första som byggde sitt hus där. Karlfeldt hade säkert tänkt stanna länge. Nu var han åter ”ryckt som en ört ur sin groningsgrund”. Den enda trösten var att hans dikter blivit bättre. Hans första diktsamling blev antagen och skulle komma ut till hösten.

 

 

Karlfeldt sökte och fick ett vikariat på folkhögskolan i Molkom. Vid vårterminens slut reste han till Krattens herrgård i Gästrikland som informator, men kände sig ensam och fattig och ett tidigare svärmeri för Hildur Torsell tycks ha svalnat.

 

Karlfeldt kom till Molkom i oktober och fick genast mycket att göra. En folkhögskola har ofta en ojämn sammansättning och Karlfeldt fick beröm för att han ägnade tid åt ett par pojkar som hade särskilt svårt för sig.

 

I december kom recensionerna på Vildmarks- och kärleksvisor. De var positiva men inte översvallande. Den svenska lyriken hade nått sin höjdpunkt och Heidenstam, Levertin och Fröding skrev sina bästa verk. Dessutom gav nästan alla av Karlfeldts kamrater I Uppsala ut egna diktsamlingar. Hjalmar Söderberg rådde i sin recension Axel Karlfeldt att sovra bättre bland sina dikter så att de vackraste som Fäderna och För vägens vind syntes bättre.

 

Skolans rektor Mauritz Tisell var officer vid regementet i Karlstad och Karlfeldt skrev hem: ”Kapten Tisell är en hedersman. Han har ett häftigt och mycket retligt lynne, men mot mig har det aldrig visat sig”. Det ändrade sig snart…

 

Rektorns hustru, Vilhelmina Tisell, kallad Mina, beskrev han som ”besynnerlig och nyckfull men mycket snäll och välment”. I själva verket var äktenskapet i kris. Det fanns varken barn eller kärlek och  Mina vantrivdes med alla de sysslor hon förväntades utföra. Hennes närmaste förtrogna var en yngre bror Hjalmar Hammarskjöld och hans hustru Agnes, senare föräldrar till Dag Hammarskjöld.

 

Skandalen i Molkom förklaras bäst av några rader ur ett brev till Agnes. ”Så var det en olycksdag. ... jag kunde ej hjelpa att jag gret som om jag skulle smelta bort, ty jag var förtvifvlad och han var utom sig af sorg och medlidande - och så - o, Agnes, döm ej! Du kan ej förstå hur här var och hur vi blefvo drivna till det yttersta.”

 

Brevet är i själva verket skrivet fem år innan Karlfeldt kom till Molkom och handlar om en annan lärare. Karlfeldt hade hamnat i en situation som påminner om Josefs möte med Potifars hustru. Till skillnad från Josef flydde han inte och romansen blev snart ett allmänt samtalsämne i den lilla orten.

 

I april 1896 fick Karlfeldt lämna även denna skola. Han tog tåget till Karlstad men Mina steg på vagnen och följde med till Deje. Mauritz Tisell reagerade genast och tog fram häst och vagn och hämtade sin fru på stationen. Därmed var skandalen offentlig. Det var rektorn och hans hustru som skapade den. De påminner ibland om ett par hämtade ur ett drama av Strindberg – ständigt osams och ändå beroende av varandra.

 

Hade Karlfeldt bara försvunnit i all tysthet hade minnet nog bleknat, men Mina steg på tåget och mannen reagerade som han förväntades göra. I maj flyttade Mina till sin mor i Stockholm, medan Mauritz Tisell måste tjänstgöra på sitt regemente.

 

Hela dramat skulle varit bortglömt om det inte fått Karlfeldt att skriva bättre vers. Han hade nu fått lämna två skolor på grund av kärleken. Var han oförsiktig eller omdömeslös? Den bästa förklaringen är nog att han var så naiv som bara en poet kan vara.

 

Skandalen I Molkom gjorde till synes bara Karlfeldt gott. Kamraterna är eniga om att den hetsige och splittrade unge man som lämnat Uppsala nu återvände lugn och målmedveten för att ta sin licentiatexamen. Han hade redan förberett sig för uppgiften och visste vad han skulle göra. Hans mor och två  bröder bodde i Uppsala och han kände sig hemma.

 

 

Karlfeldt tryckte bara tre dikter 1896 och ingen kom med i hans diktsamlingar. ”Flyktingar” är intressant eftersom den handlar om Mina. Karlfeldt beskriver en ung man som söker sig ut i världen men stannar upp, ”då jag mötte en kvinna i gråt”.

 

Gråten är ett återkommande tema när det gäller Mina. Hon var känslig och frågan är om Karlfeldt visste vad hon behövde. I dikten vill han ta henne med sig till sin mor och leta fram en gammal spinnrock.

 

 

Mina avskydde ju de praktiska sysslorna i Molkom. Den kvinna Karlfeldt söker efter är tydligen Gerda, som vävde och spann för att han skulle höra rätt ljud, men henne hade han inte träffat än. 

 

Efter ett år I Uppsala tenterade Karlfeldt i maj 1897 för Carl Rupert Nyblom och fick högsta betyg i estetik med  litteratur- och konsthistoria. Det var Nybloms sista tentamensperiod innan han gick I pension och han har själv beskrivit hur han vemodig lämnade universitetshuset medan storklockan slog sitt låga fiss.

 

Sommaren 1897 tillbringade Karlfeldt I Hedemora med sin mor. Där träffade han den hängivne hembygdsmannen Karl Trotzig som lärde honom att längtan hem inte bara handlar om det förflutna utan också om hur framtiden ska se ut.

 

Trotzig hade övertalat södra Dalarnas tidningskung Axel Lidman att ge ut Minnesblad från Dalarne (1897), en ambitiös publikation där Karlfeldt bidrog med hela fem dikter om Folkärna. 

 

Karlfeldt skrev också om Fridolin, men den enda ort som är knuten till hans namn är Pungmakarbo. Den lilla byn mellan Hedemora och Säter är mycket idyllisk. Karlfeldt erkände senare att han inte varit där, när han skrev sin dikt, men glömde nämna att Mina Hammarskjöld tillbringade sommaren 1897 med sin mor i Bispberg, som ligger ovanför Pungmakarbo.

 

Det vore underligt om de inte träffats någon gång under denna sommar. Det tyckte åtminstone Mauritz Tisell, som skrev till Hjalmar Hammarskjöld att ”den mannen vars namn jag inte vill nämna lär ha varit synlig i trakten”.

 

Hjalmar Hammarskjöld försökte få till en försoning mellan makarna, men Karlfeldt var nog bara ett av hindren. Hjalmar Hammarskjöld var en maktmänniska och blev både landshövding i Uppsala och Sveriges statsminister under första världskriget. Han uppskattade inte Karlfeldts inverkan på systern. Karlfeldt lär i sin tur ha sagt att det värsta ögonblicket i hans liv var när han 1918 måste hälsa Hjalmar Hammarskjöld välkommen i Svenska Akademien.

 

Äktenskapet gick inte att rädda. Skilsmässan blev klar i augusti 1898  Det är troligt att Mina haft någon form av kontakt med Karlfeldt under dessa år, men Gerda och skalden eldade gemensamt upp alla brev från främmande kvinnor. Ett par månader efter skilsmässan utkom Fridolins visor och där finns två dikter riktade till Mina. Båda slutar med ett frieri.

 

Fröding, som granskade Karlfeldts dikter, satte ett frågetecken för dikten Irina. Var inte titeln lite väl lik Mina? Fröding hade naturligtvis hört talas om skandalen i Molkom via sina släktingar i Värmland. Den andra dikten, Du ler, är ohöljt erotisk: 

 

 

Karlfeldt väjer inte heller för att tala om hennes ålder. Mina var sju år äldre än Karlfeldt och det hade naturligtvis skapat problem.

 

 

Allt tyder på att Karlfeldt efter skilsmässan erbjudit sina tjänster. Han blev naturligtvis avvisad och det var en nyttig läxa. Karlfeldt behövde bli påmind om att bland de högre klasserna var han inget värd. Han hade ingen fast tjänst och ingen stadig inkomst. Karlfeldt kunde knappt försörja sig själv och att han skrev vers hjälpte inte heller.

 

 

Det intressanta är att dikterna blir så mycket bättre under denna tid. Karlfeldt hade lärt sig att ge röst åt andra och det gjorde honom till en stor diktare 

 

Dikten Fru Lena på Trojenborg trycktes i Ord och Bild men kom inte med i någon  diktsamling. Kvinnan är den sköna Helena som frågar varför kärleken alltid måste råka i konflikt med ordningen i samhället.

 

 

Ännu högre nådde Karlfeldt när han var beredd att förlåta besvikelsen. Det sker "I passionsveckan", som var Karl-Ivar Hildemans favoritdikt.

 

 

Det framgår fortfarande att han blivit avvisad och det sved i skinnet.

 

 

Allra subtilast beskriver Karlfeldt kärleken till Mina i dikten Lugnet. Till synes är dikten en pastisch hämtad ur litteraturhistorien. Fru Nordenflychts passion för den unge Johan Fischerström jämförs med den antika legenden om hur Sapfo förälskade sig i den unge Faon och i förtvivlan kastade sig i havet från den leukadiska klippan. Bara de som mindes skandalen i Molkom kunde ana att det fanns en tredje parallell till Mina Tisell och den sju år yngre Karlfeldt.

 

Skillnaden är att nu var det den unge mannen som blivit en stor skald. Båda dikterna – Lugnet och I passionsveckan – publicerades vid sekelskiftet, men Karlfeldt väntade till 1906 innan han tryckte om dem i Flora och Pomona. Där står de bredvid varandra som en påminnelse om skandalen i Molkom tio år tidigare.

 

LARS FALK

Föredrag i Tällberg 9 augusti 2026