Tankar om ”Flora och Bellona”

Inledningsdikten till diktsamlingen Flora och ­Bellona skrev Karlfeldt i Brevik sommaren 1918. Dikten har samma namn som diktsamlingen. När sjätte upplagan kom ut 1926 ville han ha ett tillägg – under rubriken skulle det stå ”Till –”.

Dikten är mycket lite citerad i litteraturen. Man har antagit att adressaten antingen är läsaren eller en kvinna. Karl-Gustaf Hildebrand, som citerat dikten, skriver: ”Det är förstås en litteraturvetenskaplig hädelse om man tänker på att dikten har en kvinnlig adressat”. Vad skall man då kalla min övertygelse att det är Gerda som är adressaten?!

Till diktsamlingen Flora och Bellona ha­de Gerda inspirerat genom att berätta sina minnen – om Gök­stölden, om Syskonen och om hur hon dansade en sommar. Hon hade med handlingskraft gripit in, då han låg svårt sjuk 1913 och i dikten Sjukdom står hon vid hans bädd och ber, att han skall stanna kvar hos henne och barnen. ”Jag hör en stämma, en öm och klar: Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!”

Diktsamlingen avslutas med dikten Oktober, som handlar om flytten från det första gemensamma hemmet på Lidingö. Där skriver han: ”För första gång på många år / förnam jag vinter höst och vår”. ”För första gång på många år” – det ligger glädje och tacksamhet i de raderna, samma glädje och tacksamhet som då han i ett brev skriver: ”Ja, lilla Gerda, nog är jag glad att ha funnit en hållpunkt och ett fäste. Och tack mina kära, för att ni hjälpa mig att finna livet rikare och varmare.”

För mig känns det självklart att inledningsdikten är tillägnad Gerda. Jag läser den också som en av Karlfeldts mycket personliga dikter.

I den första strofen går blomstergudinnan och strör sina blommor i suset av vårens vindar och Psyche vill vara med. I den grekiska mytologin gestaltas Psyche som fjäril och i dikten vill Psyche vara med i vindsuset, vill vara med i sviten av blommor som böjer sig för vinden.

Men jag litade inte på att det bara var det som skalden ville berätta. ”Psyche vill med i den ljusa koral” – det lät som om skalden talade om en person med namnet Psyche. Så associerade jag till den grekiska sagan: Eros förälskade sig i Psyche, men ­besökte henne nattetid för att han ej skulle bli igenkänd. Då Psyche en gång lyckades se honom, flög han bort. Psyche sökte länge efter sin älskade och under sökandet fick hon genomgå hårda prövningar. Till slut återförenades de.

Den antika myten om Psyche och Eros blev för mig berättelsen om Gerdas och Eriks kärlek. Även de hade, efter många år i skymundan och för Gerda hårda prövningar, till slut förenats genom vigseln 1916.

I den andra strofen dånar stormarna. Bellona, krigsgudinnan i den romerska mytologin, gift med krigsguden Mars, åker på molnvagnen. Visst vill skalden anspela på det krig som råder, men kanske handlar det om ett annat krig, misshälligheter, som ­råder mellan två människor. Karlfeldt var lättirriterad, kunde bli som ett åskväder. Det behövdes inte mycket för att åstadkomma en urladdning. Det kunde bland andra vännen Albert Engström intyga. Och Gerda erkände: ”Nog grälade vi, men han var snäll.”

”Du har givit, men också tagit” skrev Gerda 1910 i ett brev, som var tänkt som ett avskedsbrev. I Flora och Bellonas tredje strof får hon svar: ” – så kom och dela min färd!” och ” – läs i mitt hjärta och tag och giv, / så länge du finner mig värd”.

När han gått till den stilla död vill han träffa henne där. Men efter de första upplagorna ändrar han ”träffa” till ”vänta” – väl medveten om den stora åldersskillnaden och sitt eget dåliga hjärta.

De sista raderna talar verkligen till oss alla, men mycket om Gerda och Erik – två skimrande skuggor vid sidan av varandra, som tillsammans upplever ”jäktan och glöd”, men också ”den heliga svalka som är”.