Hösten 1901 reste Karlfeldt till Italien som Svenska Akademiens stipendiat. Dessförinnan översatte han Herman Bangs roman Tine och ställde samman en ny diktsamling. När han kom hem fann att han blivit berömd som diktare medan hans översättning av Tine inte väckte någon uppmärksamhet. Det var en mycket tydlig anvisning om att han borde hålla sig till poesin.
Ingen har kunnat förklara varför Karlfeldt översatte Herman Bangs roman Tine. Uppdraget kom från bröderna Gernandts förlag och kanske var det deras litterära rådgivare, Gustaf af Geijerstam, som övertalade skalden att pröva på prosa.
Karlfeldt behövde säkert pengarna. Han var ny i Stockholm och hade snabb blivit en ny stjärna på den poetiska himlen, men lyrik ger sällan stora förtjänster. Kanske ville han lära sig mer om prosan och dess möjligheter genom att översätta ett erkänt mästerverk.
Tjänsten på Kungliga biblioteket var inte betungande och han hade gott om tid sedan han lagt doktorsarbetet på hyllan.
Herman Bangs roman utspelar sig under det dansk-tyska kriget 1864, som blev en katastrof för Danmark. För Bismarck var det bara det första i en serie av tre krig som gjorde det möjligt att ena Tyskland under Preussens ledning.
Kriget innebar också slutet på skandinavismen. Karl XV gav vackra löften, men den svenska regeringen med Louis De Geer i spetsen skyndade sig att förklara att det inte kunde bli tal om militär hjälp. Danmark hade inte heller säkrat stöd från någon av stormakterna, så det var högst oförsiktigt att vid tronskiftet i november 1863 införa en ny författning som knöt Schleswig närmare till Danmark.
Den Schleswig-Holsteinska frågan hade sysselsatt Europa länge och den nya nationalismen komplicerade problemet. Vem borde egentligen styra dessa folkgrupper? En uppgörelse kom till stånd i London 1852, men lord Palmerston påpekade att det bara fanns tre personer som förstod hela problemet. Den förste var prins Albert, som nu hade dött, den andre var en tysk professor som blivit galen och den tredje var han själv som glömt alltihop.
Under sådana omständigheter var krig oundvikligt. Danmark ingrep mot de upproriska i Holstein och Preussen och Österrike svarade med att marschera in i Schleswig. Preussarnas räfflade kanoner och moderna gevär avgjorde snart kampen, men av striderna syns ingenting i boken. Tines tragedi beror på att kriget upplöser de normala relationerna mellan människorna.
Herman Bang var född på Als och han hörde redan som barn berättelserna om det ständiga kanondånet från Jylland. I boken ser vi strömmen av soldater mot fronten och hur de återvänder sårade och döda.
Tine är en impressionistisk skildring. Herman Bang fick kvitto på det av målaren Claude Monet, som råkade bo på samma pensionat i Norge 1895. Monet läste Tine på franska och förklarade för Bang att han skapat ett impressionistiskt mästerverk. Karlfeldt använde samma metod; hans dikter berättar sällan en historia utan bygger på enskilda intryck som fogas samman till vår bild av världen.
Karlfeldt gjorde ett gott hantverk, men hans översättning innehåller inga av de vackra språkliga vändningar som utmärker hans dikter och någon gång också hans prosa.
Karlfeldt följer i själva verket mycket noga texten. Hans gode vän Fredrik Vetterlund har berättat att när Karlfeldt passerade Lund hösten 1901 på väg till Italien ville han diskutera några ställen i texten. Vetterlund föreslog att de skulle åka över till Köpenhamn och fråga Herman Bang själv men det tyckte Karlfeldt var påträngande. Vetterlund, som beundrade Karlfeldt, blev mycket förvånad över denna blygsamhet. Det visade sig att Herman Bang var bortrest, men Vetterlund fann en dansk kritiker som besvarade alla frågor.
En sådan noggrannhet var rätt ovanlig. Gernandts förlag lät den unge David Sprengel översätta två berättelser av Herman Bang och gav ut dem 1902 under titeln Två hem.
Sprengel drabbades av en förödande kritik, eftersom han hade missförstått vissa förrädiska danska ord. Journalisten Beyron Carlson parodierade obarmhärtigt Sprengels verk i ett mycket läsvärt kåseri, ”Den skinnsjuke grefven”, i Dagens Nyheter i december 1902.
Karlfeldts översättning uppmärksammades inte alls när den kom samma år. I detta fall gjorde det ingenting. Medan Karlfeldt var i Italien utkom hans tredje diktsamling på hösten 1901. När han återvände i februari var han plötsligt berömd som den store dalmålaren och fick börja redigera sina första diktsamlingar för nya upplagor.
Det hördes inget mer om Tine förrän 80 år senare när Gidlunds förlag ville ge ut en serie klassiker för ungdomen. Sven Delblanc lär ha varit mycket nöjd när han upptäckte att det redan fanns en översättning utförd av en Nobelpristagare.
Christer Åsberg berättade att Delblanc snart ångrade sitt beslut. Han var tvungen att ta bort alla pluralformer av verben och ändra stavningen på många ord med gammalstavning. I enstaka fall bytte han också ut ålderdomliga ord. Det blev ett stort arbete och Delblanc nämner inte heller med ett enda ord Karlfeldts översättning i sin inledning till verket. Titelbladet nämner kort att översättningen bearbetats av Sven Delblanc.
Det är ett mysterium varför Delblanc inte använde den översättning av Tine som Ingegärd Martinell utförde 1968 för Litteraturfrämjandet. Den utgåvan har ett fint förord av hennes man Karl Vennberg. Samma förord återkommer i en översättning utförd 1986 av Pelle Fritz-Crone för Bokorama. Där nämns varken Karlfeldt eller Martinell, trots att de tre översättningarna inte skiljer sig åt på något väsentligt sätt...
Till slut återstår ändå frågan varför Karlfeldt åtog sig detta arbete. Det finns flera tänkbara förklaringar. Kriget utkämpades 1864, när han själv föddes i Folkärna. Huvudpersonen heter Tine Bölling och det är samma namn som bars av hans första förälskelse i Västerås, Anna Bolling.
Jag vill ändå peka på en djupare orsak. Tine är en roman full av visor. Alla sjunger som folk gjorde förr i världen för att göra mödan lättare. Karlfeldt gillade sådana visor och skrev många i sin första diktsamling. Han översatte inte sångerna i Tine utan behöll den danska texten.
I början av boken sjunger Tine och fru Berg en rad olika visor. En av dem är ”I Kongelunden”, en populär sång från lustspelet En Søndag Paa Amager av Louise Heiberg.
Den första raden i sången lyder: ”I Kongelunden Skal Bryllupet Staa”. Det är knappast någon slump att Karlfeldt i maj 1901 tryckte en lång och rätt kryptisk dikt med denna titel: ”I kungalunden”. Dikten handlar om hur en utländsk prinsessa kommer till Sverige för att gifta sig. Allt är en lek och i själva verket vill skalden själv gifta sig med en ung flicka som han vänder sig till i dikten. Hon syns i många dikter från denna tid men allt slutade i besvikelse (”du den sista som mig följde för min heta ungdoms skull”).
Kanske har just denna flicka fått honom att syssla med Tine. Karlfeldt var mer lyckad som poet än som friare och hans planer gick tydligen i kras. Vännerna berättar att han var ytterst nedstämd 1901 och talade om att emigrera till England. På hösten reste han till Italien som Svenska Akademiens stipendiat för att bättra på humöret. Dessförinnan översatte han trots allt Tine och ställde samman en ny diktsamling. När han kom hem fann att han blivit berömd som diktare medan hans översättning av Tine inte väckte någon uppmärksamhet. Det var en mycket tydlig anvisning om att han borde hålla sig till poesin.
Lars Falk
