Hösten 1890 for Oscar Levertin till Davos för att vårda sin hälsa. Han tog vägen över Prag och skrev där en av sina finaste dikter, ”På den judiska kyrkogården i Prag”. Väl framme i Davos fortsatte Levertin att skriva de dikter som hösten 1891 utkom under titeln Legender och visor. Samtidigt publicerade Gustaf Fröding Gitarr och dragharmonika och Selma Lagerlöf gav ut Gösta Berlings saga. Nittiotalet hade börjat!
”Det låg poesi i luften omkring oss, som voro unga då”, sade Karlfeldt vid Sven Södermans grav 1930. De skrev båda dikter i Uppsala vid den tiden och länge såg det ut som om Söderman skulle bli den främste.
Bland de dikter som Levertin skrev i Davos finns ytterligare en med motiv från Prag, ”Mari-Anunziata”. Dikten bygger på kontrasten mellan nöden i staden och ståten i det kungliga slottet uppe på berget. I borgen Hradschin går en habsburgsk prinsessa försjunken i helgondrömmar.
Men annan dröm och tankegång
än nöd och mänskolotter
där bortfört på en gyllne spång
det höga Habsburgs dotter.
Med myrten krönt, i bruddräkt klädd
hon går, af hvita händer ledd,
på aftonrodnans gata.
Vid strålars samklang, stjärnors lof
nu träder in i himmelns hof
Mari-Anunziata.
Men detta är ju ”Jungfru Maria”! Karlfeldt tryckte sin dikt i Ord och Bild år 1900. Dikten om den lilla kullan som kommer utför ängarna vid Sjugare by gick snart in i folksjälen. Skalden undrar varför hennes blod inte brinner som de andras och säger att hon kunde gå sin brudegång till paradiset på den solstråle som sträcker sig över Siljan från aftonrodnaden på andra sidan.
Karlfeldt har förmodligen hämtat bilden från Levertin, även om dikterna i övrigt är olika. Karlfeldt kallar solstrålen för ”tiljan” och Levertin använder faktiskt samma ord i följande dikt, ”Systrar”, som rim på ”lilja”. Likheten är så tydlig att det är ett mysterium varför ingen nämnt den. Förr fanns det gott om folk som kunde Levertin och Karlfeldt utantill och någon av dem borde ha noterat likheten trots skillnaden i innehåll. I Levertins dikt vägrar prinsessan att tänka på människornas nöd eftersom hon är uppfylld av sina drömmar.
I senhöstdagens mulna ljus
som tiggarbarn, som frysa,
stå stadens låga blekgrå hus
och skräck och sorg blott hysa.
Men för den höstens hymn af nöd,
af tårar, ångestrop och död
prinsessans håg ej ömmar.
I Hradschins himmelshöga loft
hon dväljs högt öfver natt och stoft
i hvita helgondrömmar.
Levertin borde ha varit tydligare med vilken prinsessa han menade. Det fanns nämligen flera prinsessor med namnet Maria-Annunziata. En av dem bodde på borgen Hradschin och var bara femton år när dikten trycktes.
Maria-Annunziata (1876-1961) var halvsyster till Franz Ferdinand som sköts i Sarajevo 1914. Hon var en from kvinna och förblev ogift i hela sitt liv. En kort förlovning 1902 med hertig Siegfried av Bayern slogs upp, när det visade sig att han drabbats av en allvarlig hjärnskada efter ett fall från en häst. Efter mordet på kejsarinnan Elisabeth 1898 fick Maria-Annunziata ta över många av de representativa plikterna vid hovet i Wien.
Oavsett om Levertin tänkte på just denna prinsessa är det tydligt att Karlfeldt läst hans dikter. Hildeman har visat hur Karlfeldt skapade en av sina finaste dikter, ”Längtan heter min arvedel”, genom att förvandla ett Levertin-inspirerat utkast till en högst personlig dikt.
Vid Sven Södermans grav föreslog Karlfeldt att Levertins genombrott fick Söderman att ge upp sina lyriska planer. Delvis talade han nog i egen sak. Karlfeldt fick arbeta hårt de närmaste åren för att frigöra sig från Levertins inflytande och finna sitt eget språk som diktare.
Lars Falk
